Etikett: TV-film

Publicerat

LUCKA #2: HOLIDAZE

Jag vet inte huuuuur många filmer som handlar om en stiff målinriktad businesswoman/man boendes i en storstad som av någon anledning tvingas (ja, tvingas!) resa tillbaka till den lilla staden där hen är uppväxt bara för att märka att den gamla kärleken från förr bor kvar och fortfarande är en riktig hunk/pingla och om karriäristen bara kan öppna ögonen och se den partnern – och i förlängningen det perfekta livet  – som finns där så skulle hen med fina kostymen bli lycklig i alla sina dagar.

Tröttsamt? Ja. Nåt så inihelvete. Det finns INGENTING som säger att livet på landet gör NÅN lycklig, speciellt inte någon som skapat sig ett liv – om än jobb-baserat – i storstaden. Varför kan inte den kvarboende lantisen följa med den där stora kärleken hen aldrig glömt till staden istället för att bo kvar i den där villan som gått i arv från generationer…

Här är det Beverly Hills 90210-bönan Jennie Garth som spelar den framgångsrika chefen Melody Gerard som ska åka hem till byhålan och hälsa på mamma under en Thanksgivinghelg. Kvar i byn bor Carter-med-six-packen (Cameron Mathison) och dom träffas såklart. Och Mel hälsar på honom i hans hus. Såklart. Och SJÄLVKLART blir den ordentliga kvinnan sådär charmigt trillig såfort hon kommer tillbaka till hemmaplan, hon ramlar i trappan och tappar minnet. Jomenvisst. Hon vaknar upp och är GIFT. Med Carter! Och hon är inte alls nån chef, hon har ett FIK!

Nu låter det kanske som att filmen är helt genomrutten men det är den inte. Det ger bara noll procent tuggmotstånd. Den smakar inte ens nåt, det är som att äta mjukplast. Jag skulle inte tipsa om den till någon men i brist på andra filmer funkar den att ha i bakgrunden utan att man mår alltför dåligt.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

Stephen King-tisdag: BIG DRIVER (2014)

Precis som Tills döden skiljer oss åt så är dagens film baserad på en av novellerna i Stephen Kings bok ”Full Dark, no stars” och utan att ha läst den kan jag drista mig till att säga att Big Driver inte är en av hans bättre noveller. I vilket fall är det en redigt usel adaption och det märks att den är gjord som en TV-film.

Det som gjorde att mina ögon drogs till filmen var – förutom att den passade in i temat – dom tre kvinnliga skådespelarna: Maria Bello, Olympia Dukakis och I love rock´n´roll-rockarn Joan Jett! Skön kombo va? Rätt otippad, eller hur?

Var dom bra då? Nej. Inte alls faktiskt. Inte ens Maria Bello som normalt sett alltid levererar på högsta nivå. Till deras försvar ska dock sägas att dom har noll och ingenting att jobba med, det är ett riktigt skruttmanus.

Maria Bello spelar författaren Tess Thorne som är inbjuden till ett bibliotek för att prata om sina böcker. När det är dags att gå hem får hon ett råd av bibliotikarien att undvika en viss väg hem och hon lyssnar, ställer in GPS:en på en annan väg och åker. Halvvägs hem kör hon över spikförsett virke som ligger mitt på vägen och får givetvis punka och såklart är hon i ingen-mobiltäckning-outbacken med endast en nedgången mack som sällskap.

Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar eftersom Tess givetvis får hjälp (haha, nääää) av en tjock (haha, nääää) hillbilly (haha, nääää) och man behöver inte vara Einstein för att fatta att han det var han som lagt virket på vägen (näääää?!?), att han inte vill henne gott (haha, vaaaaa??) och att han kommer våldta henne vid första bästa tidpunkt (näääää, inte va? Joooo…). Det ENDA lilla som förvånar mig med filmen är att GPS:en kan prata, alltså föra en konversation, svara på tilltal och komma med egna funderingar. Detta verkar dock inte få Tess att höja på ögonbrynen…..?

Filmen är dum, trist och helt meningslös men inte så dum, så trist och så meningslös att jag blir nyfiken på att läsa novellen för att se om den är bättre.

 

 

.

Nya Stephen King-tag nästa tisdag!

Publicerat

A DEADLY ADOPTION

Bland det smartaste som finns är castingmänniskor som vågar välja ”fel” skådisar i ”rätt” roller. Som när vanligtvis allvarsamma, teaterutbildade Stora Skådespelare får visa komisk tajming eller motsatsen, som här, när skådespelare som mest gör komedier ska spela allvarliga roller.

Will Farrell och Kristen Wiig har alltså huvudrollerna i A Deadly Adoption, TV-filmen som får svensk premiär på Kanal 5 ikväll bara en dryg vecka efter världspremiären. Dom spelar paret Robert och Sarah Benson som när filmen börjar ser fram emot att bli föräldrar till barn nummer två men det inträffar en olycka och dom förlorar barnet. Längtan efter ännu ett barn försvinner dock inte och fem år senare verkar det som att denna önskan kommer förvandlas till verklighet med hjälp av gravida Bridget (Jessica Lowndes).

På pappret och på förhand tyckte jag filmen kändes spännande, både vad gäller själva historien och Farrell/Wiig i huvudrollerna. Nu med facit i hand skulle jag vilja ta ett snack med manusförfattaren Andrew Steele. Okej att även han hittills varit mer inriktad på att skriva roliga grejer än drama men killen kan väl inte ha bott under en sten dom senaste tjugo åren? Han måste (väl?) ha sett någon film i samma genre som denna förut eller är detta kanske inte tänkt som en ”vanlig film” utan en….parodi?

Mycket av filmen känns nämligen som just en parodi i mina ögon där jag inte vet om skådisarna ska brista ut i blooper-skratt eller kunna hålla sig tills scenen är färdigspelad. Och alla dom där trötta klyschorna om den Amerikanska Familjen, mamman som pysslar med ekologisk bakning och egen honung går självklart klädd i snickarbyxor 24/7, mannen har beiga byxor, pratar sakta och är The Great Provider och den unga sexiga Bridget gör självklar entré vid familjens frukostbord iklädd rosa negligé i barnstorlek där brösten är på väg att ploppa ut. Det finns tio, tjugo punkter till jag skulle kunna ta upp men jag vill inte spoila handlingen. Du får helt enkelt se efter själv.

Så mitt tips för en trevlig filmstund ikväll är: sänk förväntningarna. Mitt betyg höjs till en tvåa på grund av Kristen Wiig. Hon är – precis som alltid – grym men att hon ska rädda det här på egen hand kan man inte begära, det är en alldeles för stor kostym att fylla.

Ikväll kl 21.oo visas dagens film på Kanal5. Mer info här.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

Publicerat

HAWKING

En snubbe som lyckas ragga upp en tjej med hjälp av Albert Einsteins relativitetsteori, det är en kille att ta rygg på. Tänk på det alla brölande barhängare.

Stephen Hawking (Benedict Cumberbatch) har Einstein att tacka för mycket. För oss normalintelligenta är Einstein ett geni att se upp till, för Hawking var Einstein någon som fixade förrätten medan han själv tänkte laga både middag och dessert.

Hur kan vetenskapsmän bevisa något som inte finns? Ja, där är själva kruxet med att ha ett begränsat intellekt. Det går inte att förstå allt. Men att se filmen Hawking hjälper i alla fall mig att förstå att även en man med extraordinär hjärna är som folk är mest, ibland i alla fall. Hans mamma skäms när han byter musik på festen och tvingar gästerna lyssna på Wagner – ”det går inte att dansa till Wagner” – men tjejen som står i hörnet, hon som har ”det” förstår. Hon dansar och Stephen ler.

När han får diagnosen ALS och det går upp för honom att denna nervsjukdom är som att drunkna inifrån bestämmer han sig för att öva på att drunkna. Han sjunker ner i upptappat badvatten med ett tidtagarur i handen och sänker huvudet under vattenytan. Han vill vara förberedd men även trotsa det han inte kan rå på. Idag är han 71 år, rullstolsburen och kommunicerar via en digital röstmaskin men han lever, han har överlevt ALS med ett helt liv!

Vuxna vill gärna fråga barn ”vad vill du bli när du blir stor?”. Jag önskar att fler kids svarade ”jag vill bli kosmologiforskare”. Jag önskar även att fler sa svetsare, bokbindare och kakelugnsmakare men kosmologiforskare är kaxigt så man dör. Jag tror dock att en liten Benedict Cumberbatch svarade ”exeptionell kameleontskådespelare” på samma fråga. Det gjorde han rätt i.