Etikett: Två om en

Publicerat

FIRMAN

Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.

Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.

Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.

Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.

Ända tills nu.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.

Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.

154 minuter senare.

Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb.  Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.

Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.

Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.

Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.

Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.

1993:

2012:

Publicerat

Två om en: MIN HUND SKIP

Idag skriver jag och Sofia om samma film, hundrullen My dog Skip.

Klicka här för att komma till Sofias blogg så får du se om jag hittat den första hundfilmen någonsin som jag faktiskt tycker om.

Publicerat

Två om en: DEATH PROOF

Så var det dags igen.
.
Två om en är ett tema på bloggen som kan jämföras med rysk roulette men utan pistol och läskiga kulor. Det kan också jämföras med en boxningsmatch mellan Rocky Balboa och Ivan Drago där båda är lika goda och lika långa.
.
Filmsmaken är som baken – tudelad för att fungera som bäst – och idag ska detta bevisas en gång för alla.
Quentin Tarantinos Death Proof kommer att tokhyllas och apdissas och det bästa av allt är att ingen av oss kombatanter har rätt eller fel. Vi tycker helt enkelt bara vääääldigt olika i den här frågan. Med hopp om trevlig läsning.
.
.
.
Vassa klackar möter dödssäker terror på fyra hjul av Jimmy på ExceptFear
.
Inför 2007 klämde manusförfattare/regissör Quentin Tarantino och vännen Robert Rodriguez ur sig en varsin kärleksfull hyllning till grindhousefilmernas glansdagar – en tid under 60/70-talet där drive-in-bion visade b-filmer som uppfyllde den revolterande ungdomens alla krav på våld, skräck, sex och allmän hipness som kunde uppröra den strikta vuxengenerationen. Rodriguez valde en zombiehyllning och Tarantino siktade in sig på slashergenren – eller snarare terrorgenren, med en idé om en mördare som har en besatthet att döda kvinnor med sin förstärkta, ”dödssäkra” stuntbil, men då slashergenren är så pass inrutad ville han bryta konventionerna och göra det helt och hållet på sitt eget sätt.
.
Jag tänker undvika att försvara filmens kvalitet som någon objektiv slutsats, utan istället dela med mig av hur jag personligen känner inför Death Proof – något av ett adopterat kärleksbarn jag tagit till mig och omdefinierat mig själv med.
.
Death Proof börjar med att ett gäng Austin-tjejer, med den lokala radio-DJ:n Jungle Julia i spetsen, ska ut på tjejweekend med siktet inställt på sommarstugan ute på vischan, men kvällen är ung och först ska dom göra det lokala väghaket Texas Chili Parlor osäkert. Mer än en gång för mycket korsas dock deras vägar med en mystisk, svart muskelbil och den ärrade föraren verkar ha ett ovanligt öga för utåtriktade, unga kvinnor…
.
Jag vet inte var jag ska börja när det gäller denna sågade grindhousehyllning signerad en av mina favoritregissörer. Jag följde med spänning filminspelningen i väntan på premiären som double-feature, Cannes-premiären och slutligen solopremiären i Europa. Mitt filmintresse eskalerade tillsammans med den. Sättet hur jag bedömde en film förändrades med den. Min filmsmak breddades mycket tack vare den. Påståendet att den fula ankungen kan vara långt mer intressant än den vackra svanen cementerades i mitt huvud och film var aldrig mer ett nöje – snarare mitt liv. Idag kan jag säga att Death Proof alltid dyker upp i mitt huvud när jag ska välja vilken musik jag ska lyssna på och vilka kläder jag ska bära. Den är nog mitt livs första förälskelse, att döma av den påverkan filmen haft.
.
Jag såg den för första gången på bio i Gävle på premiärdagen. Det var den närmaste staden som filmen visades, drygt 11 mil hemifrån och jag beställde tågbiljett tur och retur enbart för att få se filmen på stor duk. Jag hade redan sett den tre gånger hemma i form av den kortare versionen som ingick i Grindhouse-double featuren tillsammans med Planet Terror, men det här var första chansen för mig att se den långa versionen. Biosalongen var utöver mig själv näst intill tom när filmen började, sånär som på tre tappra själar; en kvinna, en man och en ung kille. Jag tror en av dem var en lokal journalist.
.
Filmen börjar. En överdos av retro väller över oss redan i introt med brummandet från en V8 följt av den fantastiska ”The Last Race” av Jack Nitzsche. Spänningen byggs upp kring en kvinna som har bråttom till toaletten. Tarantino kanske har en sjuk fantasi, men den är i vilket fall väldigt fantasifull. Är det något han verkligen har lyckats med rakt igenom i Death Proof så är det att välja den ena perfekta spelplatsen efter den andra. Soltorkade landsvägar, lömska bakgårdar och fantastiskt inredda serveringsställen med musik- och filmnostalgia vart än näsan pekar. Scenerna i Texas Chili Parlor (som finns i verkligheten) blir en underbar känsla av ”utekväll med gänget” och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut.
.
Det andra som jag verkligen älskar med filmen är den perfekta listan av låtar Tarantino har förgyllt soundtracket med. Detta är ju vida känt en av Quentins största talanger, men den mix av bortglömda mästerverk som den här filmen har är nog ändå min personliga favorit-mixtape av honom.
.
Känner man Tarantinos sjukt breda smak för film vet man att han genom den här filmen dricker i den, för sin värld, gyllene filmkällan. Måhända är den gyllene källan ganska skitig, men dessa gamla b-filmer är osvikligt nog hans livselixir – filmer som folk endast hört i andra hand, bortglömda filmer, dammiga, utslitna rariteter likt en gammal sägen som cirkulerar bland de mest insnöade samlare från de ruttnaste biografer. Filmer som spelade på sin sista visa redan efter att de första – och ofta enda, filmrullarna anlände till projektionisten. Tarantino tar verkligen vara på det här genom att låta filmen vara repig, hoppig och då och då tappa fokus. Kameramannen kan få för sig att improvisera mitt i tagningen och abrupta klippningar kan förekomma. Det var en ”no big deal” på drive-in-föreställningarna.
.
Den känsla jag får av allt han sammantaget har packat filmen med skulle faktiskt kunna beskrivas som ”garagefilm” (istället för musikstilen ”garagerock”). Min far har inpräglat mig i en vinylsamlarkultur sedan spädbarnsålder, med rockabilly, bilar, jukebox och stökiga garage. Death Proof vidrör allt det här och filmen är nog mer en slags väckelse för mig. Kanske är det vad Death Proof är.
.
Från början var det tänkt att Mickey Rourke skulle spela rollen som den ensamdrivande ”Stuntman Mike”, men efter att ha sett Kurt Russells högst personliga rolltolkning i den för honom något ovana men ändå så djupt rotade rollen hade jag aldrig kunnat tänkt mig någon annan. Det är en complete revival för honom, som likt många andra Tarantinoskådisar plockats upp från de mer grisiga filmskafferierna för att få en chans att skina igen. Han är så charmig, realistiskt levande, trots sitt antagonistiska behov.
.
En som aldrig någonsin hade kunnat spelats av någon annan är filmens näst mest glänsande skådespelare – nya zeeländska Zoë Bell – kvinnan som var stunt double till Uma Thurman i Kill Bill och för Lucy Lawless i Xena – krigarprinsessan. Hon spelar helt enkelt rollen som sig själv – en roll som alltså fantastiskt nog är specialskriven just för henne av Quentin Tarantino. Gissa om att hon blev lite paff när han ringde och ville ha med henne i nästa film, i rollen som sig själv! Och kanske fanns det förklarliga skäl till det beslutet. Jag tänker framför allt på en liten scen som slår allt som tidigare gjorts i filmhistorien. Tarantino bespottar tanken på att göra bilaction med hjälp av CGI och i Death Proof är allt i bilväg 100 procent på riktigt. 20 minuter skräckblandad förtjusning. Jag vet inte vad det framkallar hos dig, men jag drabbas av hjärtklappning, adrenalinpåslag och glädjetårar. ”Hold tight” är filmens uppmaning till tittaren, för här används äkta vara! Jag kanske har blivit blödig, men när en biljaktsrulle framkallar sådana känslor har det hänt något. Filmen ligger ju betydligt närmare Nu blåser vi snuten än Titanic liksom.
.
Jag är medveten om att Death Proof inledningsvis innehåller en del tempofattig dialog. Sedan förstår jag egentligen inte varför Tarantino spolar reporna på filmen halvvägs in och länkar med ett svartvitt plåster – men fler tveksamheter till filmen än så har jag inte. Tarantino försöker inte toppa sig själv rent kvalitetsmässigt. Så tänker man inte när man väl rotar ner sig i ett manus. Han geekar helt enkelt ut fullständigt och gör en egen film som utspelar sig i en subkultur han älskar – grindhousevärlden. Det ska stinka smuts. Det ska vara byhåliga karaktärer. Det ska vara ögonhöjande överraskningar, men framför allt ska det vara charmigt på det rakt motsatta sättet än vad mainstream får oss att gilla.
.
När eftertexterna rullade i den där lilla Gävlebiografen satt mina tre, okända medpassagerare kvar i stolarna. De ville inte lämna salongen – en ovanlig syn i ett land som Sverige. Kanske var det en hyllning. Kanske var det av ren utmattning efter vad de nyss hade sett.
.
Betyget blir 8 av 10 slafsiga nachostallrikar, men antagligen de starkaste åtta jag någonsin kommer kunna ge.
.
.
.
.
.
.
Som intorkad mens på gamla lakan av Fiffi på Fiffis filmtajm.
.
Det är nånting med den här filmen som får mig att tänka på en kund jag hade i färgbutiken, en kund som ville ha en tapet med röda blommor och det röda skulle vara som ”intorkad mens på gamla lakan”. Det är en fantastisk förklaring och jag förstod precis vad hon menade men det är inte den vackraste beskrivningen av en annars fin färg.
.
Min syn på Death Proof beror inte på några ingrodda aversioner mot Quentin Tarantino om regissör, nejdå, tvärtom. Tarantino har gjort så mycket bra, så mycket helskön, fantastisk, tokudda och mästerlig film att det är klart jag blir brydd och förbannad när han gör något jag tycker är…skräp.
.
När man äter middag på Grythyttan har man förväntningar, högre sådana än när man beställer en kokt med bröd på Kepsgrillen. När jag såg Death Proof på bio valde jag mellan den och dom där karibianska piraterna vilket var ungefär detsamma som att välja lamminnerfilé hos Carl-Jan före den där korven i nämnda grill. Det är klart som korvspad att jag valde fel. När filmen var slut ville jag bara ställa mig upp i salongen och vråla:
.

MEN FÖR HELVETE DU MÄNNISKA MED VÄRLDENS STÖRSTA UNDERBETT! GÖR NÅT VETTIGT MED ALLA MILJONER PRODUCENTERNA FIXAT FRAM! STOPPA IN MORRHÅR I ÖVERLÄPPEN ELLER SPRUTA PUNGEN FULL MED STUVAD SPENAT. GÖR VAD SOM HELST, MEN BRÅKA INTE MED MIN FRITID IGEN!!

Det började med 50 minuter av ”tjejsnack” mellan tre ”tjejer” i minishorts och jävligt jobbig attityd (ja, det här börjar ju lite annorlunda….borde ju leda till någonting…Quentin kanske är smartare än vad jag fattar just nu, det klickar säkert om en stund….*trum trum på armstödet* men va faaaan nu har vi sett att det finns en jukebox i baren, närbild på 17:e singeln som sakta sänks ner mot skivspelaren, kom igen nu då….var faaaan är Kurt Russel och bilen? *slaktar godispåsen* Var är biljakterna, krascherna, blodet, kroppsdelarna?????). Detta leder till 5 minuter biljakt (wohoooo! äntligen börjar filmen!!!) som sedan leder till 50 minuters skitirriterande och totalt meningslös dynga-tuggande mellan tre ”tjejer” och en ball stuntkvinna (men men men men meeeeeeen vad ääääääääääääääääär det här??? *prasslar i den tomma påsen*) som leder till tio minuter biljakt. The end.

Snopet? Mmmm, kan man säga.

Filmen gav tändvätska åt min fobi för människor med för mycket pengar och alldeles för mycket fritid. Eftersom jag inte har något av det känner jag bara: lägg av att mucka med mig! Lägg bara av! Alla filmrecensenter som upphaussar Death Proof enbart på grund av regissörens namn – lägg av med det! Alla sponsorer och intressenter som envisas med att ge stålar till kända människor utan idéer – schyssta, sluta upp med det och det nu! Ge pengar till dom som inga har istället, dom som har kreativa fungerande hjärnor och vett att göra något nyskapande med hjälp av sponsrade tusenlappar.

Quentin Tarantinos sätt att göra film är för mig synonymt med färgen röd, det är min absoluta favoritfärg och något som normalt sett alltid gör mig glad. Death Proof däremot, Death Proof är helt enkelt som intorkad mens på gamla lakan.

 

Publicerat

Två om en: BEETLEJUICE

Sist Movies-Noir och jag hade en filmbatalj gällde det Michael Mann´s Heat, en film som inte på en fläck kunde få oss att enas. Nu är det dags igen om än kanske inte riktigt lika hardcore.

Filmen som just idag både berör och upprör är Beetlejuice, Tim Burtons film från 1988, detta fullkomligt magiska år i filmhistorien.

En av oss hissar, en av oss dissar och mitt emellan står en man i randig kostym och bara flinar.

 

Burtons Beetlejuice av Movies-Noir

Det är något med Tim Burton och hans filmer. Varje film är en unik upplevelse som man antingen älskar eller hatar. Jag kanske inte hatar hans filmer, men det räcker oftast att se filmerna en gång. Det händer så klart att jag ser om vissa av hans filmer, främst för att se om de faktiskt var bättre än jag kom ihåg dem. Ett sådant exempel var Batman (1989), där filmen faktiskt var sämre än jag kom ihåg. En annan är denna som inte alls gick hem hos mig vid första titten.

Det hela börjar relativt idylliskt när Adam (Alec Baldwin) och hans fru Barbara (Geena Davis) precis påbörjat sin semester. De ska spendera de två veckorna med att dekorera om i sitt hus. Men så är olyckan framme och paret omkommer i en olycka. Utan att veta vad som hänt dem dyker de upp i sitt hem. Snart inser de att de är fångar i sitt egna hem då de är döda. Och när en ny, jobbig familj flyttar in, ja då måste de komma på ett sätt att få bort dem.

Adam och Barbara behöver hjälp och då vänder de sig till en expert på området – Beetlejuice. Säg hans namn tre gånger och han kommer hjälpa dig. Problemet är bara att han är omöjlig att samarbeta med, han är äcklig och oberäknelig. Men så länge han kan få jobbet gjort, varför inte tänker Adam och Barbara. Beetlejuice spelas av Michael Keaton och är en karaktär som är minst sagt ”out there”. Han har inga spärrar och är en riktig dåre.

Filmen funkar till viss del ganska väl faktiskt. Adam och Barbara är relativt normala och historien hade kunnat funka om man utelämnat vissa karaktärer och händelser. Beetlejuice är iofs en hyfsat charmig och vulgär karaktär, men samtidigt jobbig och skrikig. Karaktären Otho, vän till den nyinflyttade familjen, skulle man helst vilja slippa helt och hållet. Han påstår sig vara synsk och är allmänt jobbig filmen igenom.

Det största problemet är de många stop-motion sekvenserna i filmen som ser taffliga ut och sänker filmen totalt. Denna teknik var ganska vanlig på 80-talet och förstörde många filmer. Visst kan man se förbi detta om man gillar filmen i övrigt, men när det är på gränsen till uselt redan innan så blir det inte direkt bättre av det här. Å andra sidan är filmen en fantaskykomedi så man får tolerera lite överdrivna saker. Det hör liksom till. Och filmen fungerar faktiskt lite bättre nu än första gången jag såg den. Kanske har jag högre tolerans eller så är filmen inte SÅ usel som jag hade fått för mig. Den går att se utan kramper.

.

 

Om mannen i den randiga kostymen av Fiffis filmtajm.

Jag hade aldrig sett Geena Davis på film förut. 1988 var jag sexton år och trots att Flugan kom två år tidigare hade jag inte sett den. Jag visste alltså inte vem Geena Davis var, inte heller Alec Baldwin var nåt känt fejs och Tim Burton – who? Michael Keaton hade jag sett i Johnny Dangerously men det var ingen film som fick mig att gå ner i brygga så när jag satte mig väl tillrätta och skulle se Beetlejuice för allra första gången hade jag noll förväntningar. En spökhistoria om en man i randig kostym, jahaja.

Nittio minuter senare tänkte jag ”jamen, det här var ju helt okej” och sen var det inte mer med den saken. Först när jag sex år senare börjar gråta på Universal Studios i Los Angeles när Beetlejuice går fram till mig för att kramas förstår jag att filmen nog haft större impact på mig än jag vad insett. Jag ser om den när jag kommer hem till Sverige. Det är fortfarande en bra film, visst är den det, men det är inget wohooooowwwww. Vad är det då med denne randige man som berör mig, vad är det som gör att en sminkad sommarjobbare i en nöjespark får mig att bli alldeles gråtmild? Å andra sidan, vad är det som gör att en människa utklädd till krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun, sjungandes Havet är djupt på italienska, får mina tårkanaler att brista totalt på en biograf i Rom strax innan premiären av Ringaren i Notre Dame?

Det är nåt med vissa filmkaraktärer som gör dom större än filmen själv. Hur många skräckfilmsnördar har inte Freddy Kruger-figurer i bokhyllan? Är det för att samtliga Terror på Elm Street-filmerna är världklass eller är det för att filmkaraktären i sig är larger than life? Jag har King Kong i plast i min bokhylla. Och Shrek, åsnan och Mästerkatten. Och E.T, både i plast och sten. Beetlejuice hade också platsat där liksom krabban Sebastian. Vissa filmkaraktärer tar sig innanför huden, in i hjärtat och som små små skärvor av gulligt glas sitter dom där och hänger liksom med genom livet.

I julas rotade jag fram min Beetlejuice-VHS och tittade på den en kall natt när alla sov. NU förstod jag, jag förstod allt. Jag ser Geena Davis storhet som den underskattade skådis hon är. Alec Baldwin är jättebra, Winona Ryder med och Catherine O´Hara, som jag 1988 inte hade en susning om vem det var, är nu en av mina stora favoriter och hon förhöjer definitivt filmen med sin närvaro. Och musiken. Och knasigheterna. Och att filmen faktiskt är väldigt sorglig. Den enda som inte imponerar på mig är Michael Keaton, ändå blir jag glad vid blotta åsynen av den där randiga kostymen.

Beetlejuice är allt annat än en självklar film men den sitter fast i mitt filmhjärta. Det är nostalgi och känsla i en knasbollsymbios och den gör mig glad på ett sätt jag inte kan förklara. Kanske stavas det filmmagi, kanske stavas det beteendestörning, kanske behövs det inte stavas eller förklaras. Bra film och kärlek fungerar lite på samma vis. När det klickar så klickar det och en analys av detta är egentligen fullständigt irrelevant. Det är bättre att bara släppa sargen och njuta av stunden.

 

Publicerat

Två om en: HEAT

Heat är en av dom filmer jag tror det skrivits flest spaltmeter om på filmbloggarna runt omkring mig. Det är både regelrätta recensioner, mängder av kommentarer och efterföljande diskussioner och det har till och med dimpit ner ett och annat svordomsfyllt mejl i min mejl eftersom min åsikt om filmen knappast har varit svårtydd.

Heat är en film som både beror och omrör och därför har jag nu tagit hjälp av bloggkollegan Movies-Noir för att bena upp och ut den här filmen en gång för alla.

Längst ner i detta inlägg har jag samlat länkar till alla övriga filmbloggare vars recension av denna film jag hittat. Vet du med dig att du har skrivit om filmen och vill vara med på listan, skriv en kommentar så fixar jag en länk.

Nu kör vi!

 

 

Heat och Mästerliga Mann – av Movies-Noir

 

 

Heat var ett projekt Michael Mann jobbade på under en längre tid. Han skrev manuset redan någon gång i början av 80-talet och förfinade det efter att TV-filmen ”L.A. Takedown” gjordes 1989.

Historien om den yrkeskriminelle Neil McCauley (Robert De Niro) och polisen Vincent Hanna (Al Pacino) på varsin sida om lagen är delvis baserat på verkliga händelser där Michael Mann tagit hjälp av polisen som i verkligheten jagade Neil. De två är väldigt lika varandra och har pga det en gemensam respekt för varandra. De är båda hängivna sitt yrke, har svårt att leva i ett normalt förhållande, de är intelligenta och gör allt för sin heder och sina kollegor.

Filmen inleds med att visa ett värdetransportrån som Neil (De Niro), Chris (Val Kilmer), Michael (Tom Sizemore), Trejo (Danny Trejo) samt Waingro (Kevin Gage) utför med iskallt utförande, men där något går snett. Waingro är ny i gänget och visar sig vara allt annat än pålitlig när han kallblodigt skjuter en av väktarna. Redan här visar man tidigt vad de går för och att de inte tänker låta något lämnas åt slumpen. Neil är ledaren i gänget, och även ensamvargen då de övriga har sina kvinnor och i vissa fall barn. Men även Neil träffar en kvinna, Eady (Amy Brenneman), som inte har en aning om vad han egentligen är. Precis som karaktären så var skådespelerskan emot det kalla och våldsamma hon läste i manuset. Det gjorde henne än mer rätt för rollen tyckte Michael Mann och hon accepterade rollen.

Vincent (Al Pacino) är inne på sitt tredje äktenskap, men även denna gång är det ingen dans på rosor, även om gnistan i äktenskapet fortfarande finns där. Styvdottern Lauren (Natalie Portman) har personliga problem och hennes biologiska far verkar inte bry sig nämnvärt om sin lilla flicka. Men även om Vincent lägger märke till Lauren så är han inte där för henne som han kanske borde vara. Han är helt enkelt för upptagen med sitt jobb och den nya ligan som han är fast besluten att få fast – med alla medel. Något som tyvärr inte visas, men som både var med i ursprungsmanuset och det finns tydliga tendenser till, är att Vincent har ett kokainberoende. Innan hans nuvarande tjänst, där han jobbar med grova brott som mord och väpnade rån, var han narkotikapolis, vilket förklarar var han (förmodligen) fick sitt beroende. Detta gör även att Pacinos lite skrikiga och oberäkneliga utbrott passar väldigt bra, men som man lätt tar för överspel.

Den inledande timmen låter filmen bygga upp de olika karaktärerna, främst i Neils gäng, men även Vincent, hans familj och kollegor. Sen är det dags att sätta i en högre växel när Vincent bestämmer sig för att ta ett möte med Neil. Han ser till att Neil förföljs med helikopter och han tar själv en helikopter till en bil i närheten för att hinna ikapp Neil och ta ett snack dem emellan. Det är också här filmens spänning börjar bli kännbar, nästan elektrisk. Vincent och Neil tar en kopp kaffe och i det ögonblicket förstår man att det inte kommer sluta lyckligt för en av dem. Neils disciplin är något utöver det vanliga och han tänker inte låta någon eller något komma mellan honom och hans mål, varken polisen eller en kvinna.

Det är en film som må vara lång med sina 170 minuter, men det är inte alls svårt att komma in i filmen och bara vilja fortsätta följa utvecklingen och se ödet för de inblandade. När man kommer till den häpnadsväckande, högst trovärdiga och imponerande bankrånsscenen så finns det inte något annat ord än mästerligt att beskriva det på. Filmen är här kanske på topp och bibehåller detta grepp om mig ända till eftertexterna. Visst kan man tycka att det skulle ha slutat på ett annat sätt, att fel beslut togs och annat, men det är svårt att klaga på något när filmen är så pass bra som den är så som den är. Musiken av Elliot Goldenthal (med hjälp av flera låtar av Moby) är så där lagom mörk och riktigt passande som Michael Mann är känd för att välja till sina filmer. Och fotot av Dante Spinotti, som jobbat med Michael Mann på ett flertal filmer, är fläckfritt och gör L.A. väldigt vackert, speciellt nattetid.

Samtidigt som filmen i mångt och mycket handlar om Neil och Vincent så finns många sidohistorier som är intressanta att följa och gör detta till den episka kriminalfilm det är. Waingro får en betydande roll i spelet och visar sig vara mer än bara en simpel kriminell. Likaså får historien med Roger Van Zant (William Fichtner), som försöker lura Neil och hans gäng när de ska göra affärer tillsammans, ganska stort utrymme. Chris (Val Kilmer) med sin fru Charlene (Ashley Judd) går igenom problem då Chris lider av spelberoende samtidigt som hon är otrogen, och så vidare.

Men det absolut viktigaste, förutom ett välskrivet och kompakt manus, är filmens stämning. En sådan här film hade lätt kunnat bli till en actionfilm i mängden där karaktärerna ska vara coola, ha häftiga repliker och där det bara är ytligt. Och det är varför filmen är så bra som den är – professionell och seriös till hundra procent.

 

 

 

Som sur testosterongrädde på moset av Fiffi

 


 

Det snöade som det gör på film över skyskraporna och dom gula taxibilarna. Det var julafton 1995 och jag hade tre dagar kvar på min fyramånaderstripp runt jorden. Tre dagar kvar, tre dagar i New York och min första jul både som både brunbränd pepparkaka och långt bort från familjen.

Jag knatade runt på Times Square bland alla andra som struntade totalt i vilken dag på året det var. Jag åt tomatsåsindränkta köttbullar av samma size som dom som Adam Sandler får i handen av den där gamla tanten i The wedding singer. Köttbullar som ser ut som handbollar. Fan så groteskt egentligen men jösses så gott det var där och då. Det var dessutom det närmaste jag kom ett julbord.

För att få dagen att gå bestämde jag mig för att se en lunchfilm och en kvällsfilm på bio. Lunchfilmen blev den ”myspysiga” (host) tjejfilmen Waiting to exhale (Hålla andan på svenska) och kvällsfilmen blev ”killfilmen” Heat. Precis som när jag äter Nogger sparar jag det bästa till sist men Heat visade sig inte vara i närheten av en nougatklump, snarare något man kan hitta i en bortglömd mjölktetra efter ett par dagar i solen.

Det var så mycket snack om Al Pacino versus Robert De Niro, så mycket massmedialt tugg om ”the battle of the giants” och jag gick på´t, min puls stegrades alldeles ofrivilligt för visst var det nåt extra jag skulle få se. Nutidens (fast numera dåtidens) två största manliga skådespelare skulle spela mot varandra i samma film åsså lite julafton i världens ballaste stad som grädde på moset. Det borde ju ha blivit nåt alldeles fantastiskt av den här kvällen, men inte då.

Salongen var fullsatt in till sista fåtölj. Det luktade smör med popcorn (inte tvärtom) och ljummen korv med bröd. Filmen börjar och publiken jublar när namnen AL PACINO och ROBERT DE NIRO visas i vita versaler bredvid varandra. Sakta sakta tuggar sig filmen igång som en bortglömd skördetröska i en gammal lada, en skördetröska i desperat behov av både oljebyte, full tank och ny stoppning i förarstolen. Men regissören Michael Mann vill varken pröjsa för rekond eller service, han förlitar sig på dom stora namnen, på högdjuren och det visar sig vara bland det dummaste han gjort.

Heat är en två timmar och femtio minuter lång ”actionfilm”. Trailern berättar för mig att det här är en film som andas spänning, fullt ös och det med högklassiga skådespelarprestationer och att Pacino och De Niro för första gången i världshistorien ska spela mot varandra, inte i samma film utan mot varandra. Det är inget annat än falsk marknadsföring. Dessa två män befinner sig i samma scen samtidigt i typ vadå, EN minut? Två?

Om jag ska försöka att pedagogiskt förklara exakt VAD det är som gör att jag tycker Heat är en skitfilm så skulle jag säga såhär:

1. Den är långtråkig.

2. Den ska låtsas vara något den inte är och det är få saker i filmvärlden som gör mig mer irriterad än det.

Dum och dummare gör inte sken att vara ett djupt och intellektuellt Bergman-drama, Ocean´s eleven försöker inte vara Dansar med vargar, det funkar liksom inte så. Men Michael Mann vill med Heat befinna sig i det typ av finrum som min granne hade när jag var barn, ett rum med glasdörrar, vit heltäckningsmatta och glasfåglar i vitrinskåp, ett rum som ingen fick befinna sig i annat än på juldagens morgon. Han vill så gärna vara i den där rummet men egentligen står han i hallen med leriga Tretorn-stövlar och skrapar med foten. Mer pedagogisk än så kan jag inte vara.

Men mitt i all urjävlatråkig Heat-filmmisär så finns det faktiskt några glädjeämnen: Diane Venora som Al Pacinos kärlek Justine, Natalie Portman som Al Pacinos styvdotter och Val Kilmer som Val Kilmer i tofs. Jag tar till mig dessa tre, lägger dom i min Heat-minnesbank och försöker förtränga resten för Heat är ingenting annat är något så osexigt som ett pretentiöst gubbdrama.

Heat är för mig lika skunkigt som en femtioårig man med hästsvans och röd sportbil som tror att han är ung bara för att han raggar på gymnasieungdom, har en plånbok i krokodilskinn och använder balsam. Nuff said om detta.

Vill du läsa mer om Heat? Klicka här nedan och avnjut sköna recensioner:

Rörliga bilder och tryckta ord

Addepladdes j-vla filmblogg

Plox

Captain Charismas Filmblogg

Publicerat

Två om en: Cinderella man – med förstoringsglaset inställt på Renée Zellweger

Jojjenito och jag har kommit på att vi har en sak gemensamt: vi har båda extremt svårt för den amerikanska skådespelerskan Renée Zellweger.

Därför beslutade vi oss för att se en film med henne i en stor roll och sedan starta motorsågarna för att skapa en skådis-sågning av sällan skådat slag. Men precis som med livet i stort så blir det inte alltid som man tänkt sig.

Filmen vi båda såg var Cinderella man.
Här är våra tankar om filmen i allmänhet och Renée Z i synnerhet.

Först ut är Jojjenito.

Den här recensionen skulle från början handla om Renée Zellwegger och hennes bristande skådespelartalanger. Nu blev det kanske inte riktigt så, vilket nog mer beror på filmen än på Renée.

Men vi börjar från början.

Cinderella Man är en film om en amerikansk hjälte vid namn James J. Braddock. Braddock, spelad av en skapt för rollen Russell Crowe, är en boxare med viss framgång i slutet av 20-talet i New York. När sen Depressionen med stort D slår till får Jim det svårt att försörja sin familj bestående av en handfull barn och så frun Mae spelad av en äppelkindad Renée.

Familjen Braddock hankar sig fram: Jim har en bruten handled och kan varken jobba eller boxas, elen stängs av och det är vinter. Krisen är med andra ord nära. På något sätt klarar Jim dock av att försörja sin familj (se filmen för att se hur). När sen sommaren kommer får Jim plötsligt en andra chans att väcka liv i sin boxningskarriär då promotorn Joe, spelad av nervige och alltid sevärda Paul Giamatti, fixar en match mot andreutmanaren till tungviktstiteln. Givetvis, helt mot alla odds, vinner Braddock och nu kan allt hända.

Hur var det med Renée då? Alltså jag kan inte säga att hon förstör filmen. Det kan bero på att det inte är en så bra film till att börja med, vilket gör att det inte finns så mycket att förstöra. Men bra är hon inte. Jag återkommer till det senare. Innan jag såg filmen var jag inte helt säker på vem som var regissör. Jag hade dock för mig att det var Ron Howard. Och ju längre filmen pågick, ju mer säker på vem det var blev jag. Ju fler sentimentala amerikanska scener jag fick se desto mer säker blev jag. När eftertexterna dök upp visade det sig att jag hade rätt. Ron Howard stod givetvis bakom denna helamerikanska hjältesagan. Av någon anledning missade jag hans namn under förtexterna. Fast jag är ganska säker på att det inte visades under förtexterna. Eller?

Problemet med Renée är att hon inte är en skådespelerska. Hon är en skådespelerska som väldigt gärna skulle vilja vara en skådespelerska. Jag skulle nästan vilja säga som Börje Ahlstedt och hävda att hon är en posör. Problemet för mig är hennes fysiska skådespel. Hur hennes ansikte ser ut. Det funkar helt enkelt inte. Hennes ansikte ser ut som om det håller på att svälla av en vilja att gestalta den här fattiga kvinnan i 30-talets USA. Har hon apelsinhalvor under vardera kind frågar jag mig? Hon ser ju helt vansinnig ut. Och så läpparna, det är möjligt att de inte är fyllda med botox men det ser ut så. Varje replik trycks fram med känsloreglagen på max, vilket ger känslan av en skådis som väldigt gärna vill vara sin roll men som mest framstår som just någon som vill spela en roll men just inte är den.

Filmen då? Mja, den är faktiskt hyfsad. Jag kan inte låta bli att ryckas med i boxningsdramatiken. Trots att jag kanske inte gillar boxning så kan jag inte låta bli att tycka att det ändå finns något väldigt speciellt med två kombattanter som gör upp i en fyrkantig ring. (En parentes, en ganska stor sådan, i sammanhanget är nyheten om Ola Rapace som ska göra karriär som boxare och låter meddela att boxning inte är en lek.)

Utan boxningsvinkeln har jag svårt att se att filmen hade fått godkänt. Det förekommer ett antal jobbiga partier där Howards smöriga sida gör sig påmind. Det är barn, kvinnor och den amerikanska nationen som upphöjs till ett overkligt skimmer. Det blir övertydligt, fånigt. Det som är bra är boxningshistorien och i viss mån miljöskildringen av 30-talets New York. Så fort fokus hamnar på Renée och barnen så blir det jobbigt. Crowe är jordnära och faktiskt riktigt bra som hjälten Jim Braddock. Renée är en Hollywoodskådis som försöker, försöker för mycket, att spela en fattig kvinna under depressionen. Varför får jag den känslan? Beror det på att Renée ser ut som hon precis blev färdig med inspelningen av en Bridget Jones-film? Hennes puffade kinder förblindar mig kanske från att se hennes skådespelartalang?

Betyget blir 3- av 5 möjliga.

Då var det min tur att harkla mig och ta i från tårna.

Cinderella man är en film som jag utan att missa så värstans mycket hade kunnat snabbspola mig igenom. Det är inget bra betyg för en ”storfilm”.
Hur kan jag då klassa Cinderella man som en ”storfilm” när jag så uppenbart inte har en enda hög tanke om den kanske du undrar? Jo, jag gör det därför att den på pappret ÄR en storfilm.

Ron Howard regisserar, manus är baserad på verkliga händelser, Russell Crowe är med och har återigen en roll där han lyckas förvandla sig själv och sin kropp till något tvärtemot rollen innan eller rollen efter, biroller är tillsatta med intressanta fejs, Paul Giamatti och Craig Bierko bland annat, varav den sistnämnda gjorde det kanske inte alltför genomtänkta karriärsdraget att tacka nej till rollen som Chandler i TV-serien Vänner.

Som grädde på moset är Renée Zellweger det kvinnliga affischnamnet vilket bara händer i filmer som förväntas bli så stora och så intressanta att ingen jävel ids bryr sig om att det inte är en långbent puma som leading lady (övriga exempel på denna tes är Åter till Cold mountain, Bridget Jones, Mina jag och Irene och Jerry Maguire, men det finns säkert fler).

Om tanken med att se filmen var att anteckna elaka tanke-oneliners som brukar dyka upp när jag ser Renée Z på film, att liksom skapa ett gediget underlag för en riktig såndär lowlife kändissågning (som jag gjort en gång på en annan blogg men inte riktigt räknat med att personen i fråga faktiskt läste den och ja, jag fick ett mycket argt mejl och ja, det var jobbigt och jag vill inte hamna där igen men OM nu Renée Z faktiskt kör Google translate på Fiffis filmtajm och hittar denna text tillägnad henne själv så är det fanimej värt det) så måste jag säga att jag blev förvånad över vad som dök upp på mitt anteckningsblock.

Svordomar, könsord, många synonymer med sånt som finns i komposthögar, jämförelser med djur, både vilda och tama men det gällde inte bara Renée utan hela ensemblen. Alltså, jag är så sjukt o-nöjd med hela den här filmen att det är en omöjlighet att enbart fokusera mig på Renées mediokra insats.

Normalt sett när jag ser en film med Renée Z är FILMEN oftast helt okej, det är hennes blotta uppsyn som gör mig förbannad. Nu är liksom hela upplevelsen nere på nån lerig sjöbotten och klafsar. Russell Crowe må vara hur begåvad som helst men det hjälper inte, inte all världens Red Bull, inte hela Europas samlade amfetaminarsenal, inte tandpetare i ögonlocken, ingenting kan få mig att inte mentalt somna när jag ser honom agera som han gör här.

Paul Giamatti som oftast är en ynnest att beskåda iklär sig här en närmast patetisk idoldyrkan och försöker leka Marlon Brando med alla till buds stående medel. Det finns bara ETT problem med det: han är inte Marlon Brando!

I Cinderella man pratar Giamatti dels oavbrutet med i princip stängd mun, dels som om han hade litervis med spott i munnen OCH en Big Mac & co – PLUSMENY – instoppad i vardera kind som för att likna Don Corleone fast det han glömmer är att även Don Corleone himself såg ut som en hamster med vadd i kinderna men han var först, han var originalet, således kommer han undan med det (och ja, jag fattar att Giamatti säkerligen ska gestalta en person som funnits i verkligheten men jag skiter lite i det för han gör det så dåligt att det blir buskis).

Angående Renée så är det precis som Jojjenito skriver här ovan, det är jättsvårt att se henne som en fattig svältande moder som lever i ren misär (fast hon har en het man som hon verkar kunna se sig mätt på) när hon har kinder som ser ut som något Astrid Lindgren skapat i ett ostkakeland med mycket sylt och handvispad grädde. Men denna gång är det inte hon som drar ner betyget, det är den totala likgiltighet jag känner inför historien i sig och irritationen över rent usla skådespelarprestationer överlag.

Så, det blev en sågning trots allt, men jag tror jag skulle behöva en lektion eller två i den här skolan för att få till den ordentligt.

Tack LOVEFILM för att ni hade Cinderella man. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag slösat 39 spänn på att hyra den här dyngan.