Jag har en son som inte gärna tittar på film annat om det är någon ”viktig”. Han vill lära sig nåt, inte se film som lättsam underhållning. Han är helt enkelt en del av TV-serie-och-spel-generationen som är en anings mer picky än vi 70-talister som silar skitfilmer som flugor mellan framtänderna. Jag kan gilla hans inställning även om det kräver en hel del av mig för att få sällskap av honom på bion eller i soffan.
När jag såg att Detroit fanns att hyra på Itunes gjorde jag det trots att klockan var 22:30 en helt vanlig tisdag. Föga genomtänkt kanske eftersom filmen var 140 minuter lång men det var inte direkt svårt att locka ut sonen från rummet (och youtube-tittande) när jag beskrev filmen som ”en såndär viktig, sån som du gillar, som handlar om något som hänt på riktigt”. För det är precis det Detroit gör. Filmen handlar om upploppen som skedde mellan svarta medborgare och polisen i Detroit 1967.
Det finns i mina ögon bara två nu levande regissörer som skulle kunna göra en riktigt bra film om detta: Steven Spielberg och Kathryn Bigelow. Hade det varit Spielberg kanske filmen hade gått längre än ett par veckor i Stockholm på nån mikrosalong på Heron City men nu var det Kathryn Bigelow och filmen störtade liksom i backen redan innan den fick en chans att flyga. Med facit i hand känner jag att det är SÅ synd. Detroit är nämligen en riktig håll-käften-film.
Manuset är baserat på fakta och av vad jag kunnat läsa mig till fakta allena och Bigelow har använt sig av samma manusförfattare som till The Hurt Locker och Zero Dark Thirty: Mark Boal. Han har verkligen lyckats skriva ett engagerande manus trots att det i långa stunder är rent kliniskt beskrivande. Vi vet ingenting om huvudkaraktärerna, vi får ingen backstory, vi kastas in i hetluften som små drönare och där håller Bigelow oss kvar med fucking järnhand ända till eftertexterna rullar.
Klockan är sent, sjukt sent för en vanlig vardag men jag och min son sitter tysta och utbrister svordomar. Sakta. Nästan kontemplatoriskt. Fy fan för människor alltså. Fy fan.
Det finns historier som måste berättas och även om det ibland tar emot att se filmer som denna för att det ÄR jobbigt och det ÄR inte ett dugg underhållande och man mår piss och det är kolsvart och överjävligt så MÅSTE man ibland. Det är ens förbannade skyldighet som människa kan jag tycka.
“You choose to engage or not to engage. I want to engage.” Det är Katheryn Bigelows egna ord. Jag kan inte göra annat än att säga att hon har helt rätt – och hon att hon gör det så jävla bra. Igen.
Mitt betyg:
Snart 19-åriga sonens betyg:
