Etikett: Tyne Daly

Publicerat

THE BALLAD AV BUSTER SCRUGGS

Bröderna Coens sprillans nya film, producerad med Netflix-pengar och därmed också upplagd där för alla oss prenumeranter att njuta av, är en film som i mina ögon främst är en fröjd för ögat. Maken till vacker film var det länge sedan jag såg. Inspelningsplatserna känns out of this world, allt visuellt är sån perfektion att jag skulle kunna pausa varenda sekund i filmen och göra bilden till en tavla. Imponerande, riktigt imponerande!

Det här är en antologifilm, sex episoder ska samsas i denna helhet som har den ”gamla goa” Vilda Västern som röd tråd. I första delen presenteras vi för Buster Scrubbs (Tim Blake Nelson) och den där galna sjungande revolvermannen (med brutal hybris) hade jag gärna sett som någon form av ”presentatör” för alla filmens delar, men så blev inte fallet. Alla episoderna är sina egna och några av berättelserna är rent briljanta medans några är doppade i sömnmedel. Tyvärr, tycker jag, att hela filmen börjar på topp för att sen tappa i engagemang och tempo ju längre filmen går.

Filmen är hela 132 minuter lång, den är i långa stunder helt dialogdriven och det är fler människor som blir dödade än i Tarantinos The Hateful Eight. Den där jämförelsen dyker liksom upp i mitt huvud vare sig jag vill eller inte och jag tycker inte den är helt offside. Både när det gäller Tarantino och bröderna Coen som filmskapare gör dom filmer där man aldrig riktigt vet vad man ska få se eller åt vilket håll historien är på väg. Jag gillar det. Det vissnar om smarta regissörer. Kanske är det därför jag ibland känner mig lite besviken när jag ser deras filmer (gäller både Tarantino och The Coen Brothers). Förväntningarna är liksom skyhöga och i båda fallen har det gjorts filmer som är svåra att toppa (Inglorious Basterds/Fargo, till exempel).

När det gäller The Ballad of Buster Scruggs hade jag en trevlig stund framför TV:n och vissa scener kommer jag definitivt bära med mig länge. Som helhet blir det dock ”bara” godkänt även scenografen samt personen som letat fram inspelningsplatserna förtjänar både en och två Oscars för sitt arbete.

Publicerat

HELLO, MY NAME IS DORIS

Det här skulle kunna vara en film för alla oss som är trötta på filmer med griniga gamla Ovar och andra manliga hundraåringar i huvudrollen. Här är det istället en äldre excentrisk kvinna i fokus. Doris (Sally Field) har bott med sin mamma i hela sitt liv, skött henne till hennes död och är nu ensam kvar i ett överbelamrat smutsigt hus och med ett inre tomrum när ingen längre behöver henne.

Doris jobbar som nån form av administratör på ett företag där alla över henne i lönegrad (och det är ALLA) är unga, coola och utanför-lådan-tänkare, alltså cheferna är SÅ balla att dom byter ut kontorsstolarna mot pilatesbollarna. Ja du hör ju! Krääääääjsyyyy!

Så börjar John (Max Greenfield) på firman, en ung snygg och framförallt trevlig kille som ser Doris och behandlar henne som en jämnställd medarbetare och inte som den halvgalna ”crazy cat lady (fast utan katt)” hon ser ut som. Och Doris ser honom också. Alltså hon SER honom. Och hon blandar ihop Johns vänliga uppmärksamhet med kärlek och kärar ner sig totalt i den hälften så gamla kollegan.

Jag önskar SÅ att jag kunde se den här filmen utan att behöva en skämskudde framför ansiktet men det går inte. Jag tycker filmen är jobbig. Jag tycker synd om Doris samtidigt som jag tycker hon är modig och dum i huvudet. Sally Field är som klippt och skuren för den här rollen och hon gör den jättebra. Det stör mig att jag inte kan se bortom allt detta och uppskatta filmen och en komplex roll skriven för en äldre kvinna men det går inte. I´m sorry.