Nu börjar jag faktiskt bli lite rädd.
Förra filmen, Ur askan i elden, kändes som ett steg tillbaka jämfört med dom tidigare filmerna, i alla fall för egen del i känsla och engagemang. Jag berördes inte alls på samma sätt som jag gjort med flera av dom andra filmerna.
Nu kommer Tyst diplomati och jag sitter som ett frågetecken i soffan. Är det såhär Johan Falk-sagan ska sluta, med ett sammelsurium av trådar som kretsar kring lettisk maffia, vapenhandel till tjetjenier och svartmuskiga terrorister som kallblodigt avrättar folk ”för skojs skull”, med skrattretande överspel hos några av dom nya kriminella fejsen (Daniel Larsson och Björn Bengtsson, kom igen!!), med ”relationen” mellan Sophie Nordh och Seth Rydell som känns så icke trovärdig att jag sitter och fnyser så det sprutar lite snor ur näsan.
Om poliser uppträder såhär i verkligheten, om dom sköter sina infiltratörer på detta vis, om dom så öppet kan smyger/filmar/fotar bus, ja då undrar jag om det inte finns fog för ett visst Kling&Klang-mobbande. Jag vill inte tro det, jag vill inte gå på det och OM jag inte går på det så blir hela handlingen bananas.
Tyst diplomati är från början till slut precis det i mina ögon. Bananas. Det här är larv.
Här nedan kan det förekomma vissa spoilers. Sluta läs här om du är känslig för sånt!
Jag köper inte Alexandra Rapaports agerande i filmen, jag tror inte på att lettiska maffian lägger upp bilder på Johan Falks son Ola på Instagram – på OLAS Instagram dessutom OCH jag tror inte på att hans mamma Helén (Marie Richardson) skulle lämna Ola för att resa från Göteborg till Stockholm för att träffa en intet ont anande – och övetridsarbetande – Johan på hotellet för att få honom att prata om maffian. Om ambassadfester sköts så klantigt som den i filmen tycker jag vi ska lägga ner all form av ambassadverksamhet och om det inte gick att hitta bättre skådisar än killarna med utländskt ursprung som ska spela bad guys så kanske man skulle ha skrivit om manuset, alternativt letat lite längre än näsan räckte.
Om du upplever att texten ovan osar irritation så är det helt rätt uppsnappat. Jag känner mig vred. Det här är riktigt dåligt och jag är inte van vid det, jag blir beklämd. Det är bara tre filmer kvar nu och jag är LIVRÄDD att det ska urarta ännu mer.
Jag önskar att nästkommande filmer backar lite, kommer tillbaka till det lilla, till relationsproblematiken som skötts så snyggt i alla tidigare delar. Jag har alltid känt att jag bryr mig om rollfigurerna men i den här filmen kunde jag inte vara mindre intresserad av hur det går, inte för nån av dom. Spräng hela GSI i luften, who cares, ja typ så och jag vill inte känna såååååå.
Manus: Richard Holm och Tage Åström
Regi: Peter Lindmark
