Etikett: Ulf Malmros

Publicerat

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Svante (Elias Palin) är en 20-nånting-kille som går runt och räknar sina dagar. Han lider av ett obotligt hjärtfel, ett fel som inte går att operera 1973 vilket är det år filmen utspelar sig.

Svante hänger i Bengans skivaffär i centrala Stockholm och Bengan själv (Henrik Dorsin) vill att Svante ska köpa in sig i firman. Vinylskivor är helt klart framtidens stora business tror Bengan och fortsätter skriva progglåtar som han framför på tvärflöjt medan han väntar på att få till den stora hitten. Även den på tvärflöjt givetvis.

Att gå och vänta på döden som Svante gör är givetvis superjobbigt och därför kom kanske tunnelbanefärden in i framtiden som en glad överraskning. Var hamnade han? På samma gata fast 2016? Och vem bor i hans lägenhet? En tjej som heter Elsa (Victoria Dyrstad)?

Det är mycket som är annorlunda 2016 jämfört med 1973. Bostadspriserna till exempel. Skivindustrin för att ta ett annat. Ett tredje är att sjukvården tagit stora steg framåt och Svantes hjärtproblem är i vår tid tämligen lättfixat. Svante behöver tänka ut ett sätt så han får rätt till vård i nutid trots att han enligt personnumret i passet faktiskt inte överlevde 1973. Handlingen snurrar till sig och in sig och om sig och kring sig och jag sitter i soffan och har en riktigt trevlig stund.

Ulf Malmros gör mig sällan besviken med sina filmer, han är duktig både på att skriva manus och att se till att filmerna blir någonting alldeles extra rent visuellt. Flykten till framtiden fick en Guldbagge för Bästa scenografi och Liv Ask och Bengt Fröderberg är väl värda denna utmärkelse. Men att Henrik Dorsin INTE fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll är rent utsagt FEL och detta säger jag trots att jag verkligen beundrar Johan Kylén som spelade Roland i Jätten (han vann inte heller…Det var ju Michael Nyqvist som vann).

Som tidsfördriv och lättsam underhållning för stunden är Flykten till framtiden perfekt. Mitt enda och största aber med filmen är egentligen titeln. Den är svår. Svår att memorera och alldeles för lik många andra. En mer unik titel hade nog gett filmen mer uppmärksamhet, uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar.

Jag pratar lite mer om just den här filmen i avsnitt 81 av Snacka om film.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SVENSKAR I HOLLYWOOD

 

Det är himla härligt med alla dessa begåvade svenska filmarbetare som tar sig in och tar plats i Hollywood just nu. Stora namn i ännu större produktioner, svinduktiga skådespelare och regissörer som sätter Sverige på kartan på ett betydligt trevligare sätt än att man numera inte ens kan handla på IKEA utan att riskera att bli mördad.

Vilka som är våra största hollywoodnamn just nu känner alla redan till och därför tänker jag till dagens tema försöka mig på att göra en önskelista. Det finns nämligen många svenska namn som BORDE kunna göra succé over there, som är så speciella i sin utstrålning och i det dom gör att det skulle förvåna mig om den stora filmdörren inte öppnas snart.

 

Med en miniroll i Kathryn Bigelow´s Zero Dark Thirty, en lite större i Dying of the Light (mot Nicolas Cage) och en ännu lite större i TV-serien Tyrant så känns det som att Alexander Karim står i startblocket för att brejka stort over there. Här hemma har vi sett honom i Andra Avenyn, Äkta människor, i Arne Dahl och Johan Falk-filmerna och som Vanheden i nya Jönssonligan.

 

Jag skulle kunna sätta en hundring på att Madeleine Martin kommer bli nästa stora skådespelarexport. Hon är den perfekta mixen av allt som gör en kvinnlig skådespelare intressant. Nu kan man se henne på bio som Em i filmen Odödliga och hon spelade Nadja i Snabba Cash 2 och 3.

 

Andreas Öhman är kanske den mest begåvade unga manusförfattaren och regissören vi har i det här landet OCH han har en fingertoppskänsla när det gäller att casta skådespelare som man väldigt sällan ser. Efter filmerna I rymden finns inga känslor, Bitchkram, Remake och Odödliga har han nu gett sig av till USA och tamejtusan om det inte kommer smälla till ordentligt snart? Han om någon förtjänar det!

 

 

Nu när jag får önska fritt så är det precis vad jag tänker göra. Jag skulle vilja se Sofia Helin åka till Hollywood, bli vän med Nic Pizzolatto, få honom att skriva in Sofias paradroll som ”Saga Norén länskrim Malmö” i nästa säsong av True Detective och göra henne till den ena polisen i en duo där Jessica Chastain är den andra.

 

Varje gång jag ser en Ulf Malmros-film så tänker jag ”tänk om han hade kunnat få göra precis den här filmen fast med amerikanska skådisar och med hollywoodpengar”. Jag tror nämligen att det som vi uppfattar som så väldigt ”typiskt svenskt” med lätthet skulle kunna göras ”typiskt amerikanskt” också. Och Malmros sätt att filma och känsla för personregi skulle behövas over there.

 

 

Här snackar vi star quality av ett nästan omänskligt slag. Felice Jankell var det enda sevärda i TV-serien The Hundred Code, hon spelade Sophie i Unga Sophie Bell, Fabienne i Alena och hon var banne mig självlysande i Från djupet av mitt hjärta. Hur långt Felice Jankell kommer gå tror jag enbart beror på vilka roller hon kommer tacka ja till. För roller lär hon få, i massor. Om det är jag fullständigt övertygad!

 

Jag VILLVILLVILL att Lisa Langseth ska få möjligheten att göra film i USA. Jag skulle tycka att det var SÅ spännande att se vad hon skulle kunna göra med sina idéer i det där stora moralpanikslandet. Herregud, det var Lisa som gav Alicia Vikander sin första långfilmsroll och sen gjorde hon Hotell, detta MÄSTERVERK!

 

En annan dröm jag har är att nån svinrik hollywoodmänniska ska ge John Ajvide Lindqvist ett förskott  på en miljon dollar för att skriva ett långfilmsmanus. Inget som är baserat på en bok, ingen TV-serie, bara ett originalfilmmanus som innehåller ALLT som är grogrunden i hans författarskap. Läskigheter, kalla kårar men ändå….vardag. Och sen vill jag att hans manus till Bröderna Lejonhjärta ska bli film såklart – om det nu finns nåt manus och om det nu någonsin blir nån film.

Jag kan inte låta bli att undra vad mannen som ligger bakom Johan Falk-filmerna skulle kunna åstadkomma med hollywoodbudget. Nu är det inte kreativitet och idéer som kostar pengar men tänk om, tänk OM Anders Nilsson kunde få gå actionbananas utan att behöva tänka på stålarna, jag skulle vilja veta hur bra det kan bli. Eller så blir det ingen skillnad? Sånt vet man aldrig förrän efteråt.

Idag skriver resten av filmspanargänget om samma tema. Klicka dig vidare för att se hur dom valt att närma sig ämnet.
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmitch

Publicerat

Fredagsfemman #166

5. 100 Code

Jag kan inte bestämma mig, är den här TV-serien med Michael Nyqvist och Dominic ”LotR-Merry” Monaghan en riktig jävla kalkon eller är den ganska mysig? Kanske behöver jag inte ens välja, det kanske får vara mysigt att titta på en kalkon ibland? Men den där historien om en seriemördare som härjar både i New York och Stockholm och två poliser från olika länder som tvingas samarbeta…har man sett det förut? Bron? Nån? Och det här med kulturkrockar när en amerikan ska försöka smälta in i Sverige? Welcome to Sweden? Typ?

.

.

.

4. Glaskroppar

Först hette dom Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist och skrev böckerna Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar, en trilogi som jag fullkomligt både slukade och älskade. Nu kallar dom sig Erik Axl Sund och Glaskroppar är den första boken i nästa trilogi. Jag är fast. Igen.

.

.

.

3. Ack Värmland

Jag måste erkänna att Ulf Malmros TV-serie är riktigt jävla rolig! Mia Skäringer, Ida Hallquist, Björn Starrin, Johan Östling, Sussie Eriksson och framförallt Lotta Tejle och Bengt ”Hajk” Alsterlind gör det hela sevärt  – trots att det går på TV4.

.

.

.

2. Hedwig and the Angry inch på Broadway

Jag missade Hedwig-musikalen med Neil Patrick Harris i huvudrollen med bara några veckor och det var såklart surt som FAN, MEN jag fick se den med originalet på scen, Hedwig själv, Hedwig från filmen: John Cameron Mitchell! Alla som inte sett filmen – gör det! Alla som har möjlighet att se musikalen live – gör det! Kom inte dragandes med den där trötta repliken ”musikaaaaaaaler, hahahaha, jag tittar inte på sånt, det är inte min grej”. Nähä? Tänk om då!

.

.

.

1. GAME OF THRONES!!!

På måndag! På måndag börjar det igen! Det kändes som en evighet när säsong fyra slutade, fan, ett helt ÅR skulle man vänta och snart är väntan över. Hör jag ett HURRA? För jag två?

.

.

Publicerat

HA ETT UNDERBART LIV

Vissa favoritfilmer från förr ska verkligen inte ses om. Det trista är att man aldrig på förhand vet vet vilka dessa filmer är.

Att se Ha ett underbart liv var en stor upplevelse för ett tjugoårigt jag 1992. Ett 42-årigt jag är inte lika imponerad, jag känner mig inte ens förlåtande, knappt ens förstående. Vad såg jag i den här filmen, vad var det som gjorde den så bra?

Kanske att den var lite fräsigt filmad? Att allt är sett litegrann ur grodperspektiv och känns ”bredare” än i verkligheten, precis som när Svullo var Den elake polisen på TV. Det jag inte hade koll på då men vet nu är att Ulf Malmros satt i regissörsstolen i båda fallen.

Kanske gillade jag filmen för att Kjell Bergqvist ramlade baklänges sittandes i en fåtölj? Kanske för att Lina Perned pratade skånska fast hon bor i Norrland? Kanske för att….näe, jag ger upp, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag vänder ut och in på mig själv men det spelar ingen roll, anledningen till att jag gav Ha ett underbart liv högsta betyg 1992 är skriven med blindskrift på en lapp som åratal av väder och vind gjort helt oläsbar.

När jag såg filmen 1992:

När jag såg filmen 2014:

Publicerat

Fredagsfemman #137

5. Brevfilmen

Jag minns TV-programmet Bullen med glädje. Martin Timell och Cissi Elwin var dom första programledarna, åren gick, det kom nya men nåt som alltid var detsamma var brevfilmen. ”Det är inte tjejen/killen i filmen som skrivit brevet.”  Nu finns det en vuxen variant av brevfilmen som heter Brevfilmen. Lördagar kl 21 på SVT1 (eller när som helst på Svtplay) guidar Hannah Widell tittarna genom finurliga (och hysteriskt roliga!) vuxenproblem i brevfilmsformat och till hjälp har hon en så kallad ”kändispanel”. Ett jäkligt mysigt program tycker jag.

.

.

.

4. Världens antagligen vackraste bebis är född

Ryan Gosling och Eva Mendes har fått en dotter.

.

.

.

.

3. Gina Dirawi

Fyra avsnitt har visats såhär långt och hittills är jag tämligen tokcharmad av Ginas värld (visas på svtplay/svtflow). Speciellt det tredje avsnittet fick mig på fall när Gina besöker Las Vegas och pratar med några av stadens hemlösa som bor i tunnlar under staden, då blev det (som Henke skulle ha sagt) ”dimmigt i rummet”. Ett tips är att lyssna på Ginas finfina låt Love (här på Spotify) som är även är seriens intro. Satan så begåvad hon är!

.

.

.

2. Ööööl!

Jag har druckit kanske tio öl sammanlagt i hela mitt liv. Nånting säger mig att jag kommer att kunna öka den mängden med en massa procent på ölprovningen imorgon och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar detta. Men skoj ska det bli! Jätte!

.

.

.

1. Vera Vitali

Idag har Ulf Malmros nya film Min så kallade pappa premiär. Jag hoppas att den kommer gå jättebra på bio, det är den verkligen värd. Jag hoppas också att filmens klarast lysande stjärna och tillika huvudrollsinnehavare Vera Vitali inte längre ”bara” kommer en vara en ytterst begåvad skådespelare som hittills mest setts i biroller (Monica Z, Cornelis och Arne Dahl-TV-serien bland annat), nu är det banne mig dags för dom stora strålkastarna att riktas mot henne. Tills dess, se den här filmen på bio och leta upp TV-filmen Hinsehäxan.

Publicerat

Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

”Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!”

Publicerat

Mors-dag-helg: MAMMAS POJKAR

Den här helgen med mammainspirerade filmer får börja med en mamma som med facit i hand helst inte bör inspirera någon.

Gunilla (Lotta Tejle) är ortens präst och mamma till dom 35-åriga tvåäggstvillingarna Mats och Lennart, även kallade Thor och Oden (Björn Starrin och Johan Östling). Thor och Oden är ena riktiga drönare, det enda viktiga i deras liv är hårdrock och då främst det kanadensiska bandet Ludor som nästan hade en hit 1984.

Thor och Oden lyckas sabba det mesta som utåt sett har nån bestående värde i livet, jobb, bostad, vänner. Man kan tycka att det skulle bli en vändning när bröderna vräks från sin gemensamma lägenhet och ”tvingas” flytta hem till mamma igen men nejdå, det är inte mycket till självinsikt där inte. Att dom är centrum på jorden tar dom för en självklarhet och även om mamma Gunilla så smått försöker få dom på rätt köl så är det uppenbart att grabbarna fått sin extremjobbiga egoistiska syn av just henne. Hon behandlar dom som bebisar och dom behandlar henne som en dörrmatta och det här är en komedi (väl?) men jag blir bara förbannad. Jag vill bara bitchslappa dom alla tre.

Nu är Mammas pojkar nåt så ovanligt som en film som inte egentligen funkar men som blir fullt njutbar på grund av rätt personer på rätt platser. Det är begåvat folk både framför och bakom kameran, skådespelare som får karaktärerna att växa trots att dom är enfaldiga in absurdum och Ulf Malmros ger filmen ett skönt flyt fast den är rent idiotisk i mina ögon. Dom tre stora manliga rollerna spelas jättebra av Björn Starrin, Johan Östling och Kjell Bergqvist men det är dom kvinnliga skådespelarna som sätter guldkant på filmen. Lotta Tejle ger den överbeskyddande curlingmorsan ett mänskligt ansikte, Mia Skäringer ger white-trash-lärarinnan Jenny trovärdighet och Tuva Novotny är norska Evil Bitch, den trasiga tjejen som helst vill dö.

Jag tycker det är är infantilt, idiotiskt, inte speciellt kul och allmänt bakåtsträvande men samtidigt kommer citat som ”Har du ingen impulskontroll din jävla kladdkaka” och då glimrar det till en smula. Ingen stor smula men en tillräcklig stor en för att filmen nånstans ska bli okej. Eller okej förresten…. Jag vill typ SLÅ nån.

Publicerat

Fredagsfemman # 61

5. Livet i ordspråk

När det inte riktigt finns tid att se film på det sätt jag är van vid får jag liksom tänka om. Högen av ska-se-filmer växer men jag väljer att inte se det som ett stressmoment utan som ett härligt stort paket som jag kommer att få öppna så småningom. För precis som att ordspråket ”det som göms i snö kommer fram i tö” stämmer (vilket jag med glädje ser överallt just nu) så är även mitt nya påhittade ”även den understa filmen i högen kan vara en pärla” helt sanningsenlig.

 

4. Not-so-happyfejs-biohelg

Just den här veckan är det ganska lamt på biopremiärsfronten och det känns som att jag har sett dom flesta ”måstefilmer” som går på bio, i alla fall dom som en 14-åring vill se. Så just den här helgen ska jag och sonen ha en biodag. Han drömmer om Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D, The Host och Jack the Giant Slayer. Det gör inte jag. Jag vill se Croodarna.

 

3. Ah-ah-aaaah sommartiiiiiiid.

ÄNTLIGEN!

 

 

 

2. Mama

Nu går den på bio, Mama, filmen jag väntat så länge på. Så typiskt bara att pressvisningen var i precis samma veva som den verkliga döden var så påtagligt och personligt nära mig, jag klarade helt enkelt inte av att gå. Jag vågade inte lita på mina ”det-är-bara-på-film-känslor”. Jag vill hemskt gärna se den på bio men jag tänker inte gå ensam, det har jag bestämt mig för (och nej, sonen varken vill eller får se den).

 

1. Ulf Malmros filmdagbok på Instagram

Snart börjar Ulf Malmros nya film Min så kallade pappa spelas in. På Instagram kan man följa arbetet med filmen via en filmdagbok där Ulf med bilder och text låter oss följa med genom hela arbetet. En jättekul idé tycker jag, både för att göra reklam för filmen och ge oss filmintresserade en hel del matnyttig bakom-kulisserna-information. Så HOPP in på Instagram och följ umalmros ögonaböj. Vera Vitali spelar huvudrollen tillsammans med Mikael Nyqvist (på bilden medelst tandavgjutning).