Veckans klassiker: SOLARIS

Tag für Tag dein Tageswerk, Tag für Tag nur eingesperrt, Computer haben sich befreit, Nun sind wir alle eingereiht. Kling Klang im Einklang Kling Klang.

När Camouflage gör sitt bästa för att låta som Depeche Mode då vill jag bara lovebomba dom med allt jag har. Metallisk ljudbild, små blyga blipp i bakgrunden, det låter som det är inspelat i en utbrunnen industrilokal – eller i en rymdraket. Såna ljud älskar jag och såna ljud kryllar Andrei Tarkovskys klassiker Solaris av. Det är när såna ljud är klockrena som den rymdklaustrofobiska känslan infinner sig hos mig (hej, Alien!) och SOM den infinner sig – även om det tar ett tag.

När jag hyrde Solaris av Lovefilm så kom den uppdelad på två skivor. Filmen är nästan tre timmar lång och otroligt långsam. Första halvan, första skivan, utspelar sig mestadels på marken och den andra i rymden. Jag gillar båda lika mycket. Filmen är så….tyst. Det pratas lågmält, det känns fint att lyssna på det ryska språket på det här sättet, återhållsamt och eftertänksamt liksom. Det finns en risk att detta saktfärdiga hade retat mig till vansinne en annan dag, en annan tid, men som frukost-och-förmiddagsfilm en ledig vardag var den alldeles perfekt.

Kosmonauten Chris Kelvin (Anatolij Solonitsyn) blir placerad på en rymdstation som cirkulerar runt planeten Solaris.  Besättningen har råkat ut för en del konstigheter och Kelvin ska försöka förstå vad som händer. Dom ser syner, minnen blir fysiska och jag lär mig ett helt nytt ord: antropomorfism. Efter en stunds paus och googlande läser jag mig till vad ordet betyder (enligt Wikipedia): personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller föremål. Kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) som betyder form. Klein märker mer och mer av detta själv. Hjärnan spelar honom spratt och kvinnan han älskade, kvinnan som var hans fru men som dog och som han lyckats så smått förtränga dyker plötsligt upp.

Den polska författaren Stanislav Lem skrev boken Solaris 1961 och elva år senare var Tarkovskijs film klar. 2002 kom en remake signerad Steven Soderbergh med George Clooney i rollen som Chris. Den filmen är amerikaniserad big time, den är till exempel bara 90 minuter lång och det är ingen film jag skulle tycker förtjänar en plats i detta tema.

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovskij – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

 

De andras liv

Tänk att det finns människor färgstarka som näbbmöss. Jag visste inte det.

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en sådan man. Han är en man iklädd den beige mannens kamouflage. När han går på stan försvinner han helt mot husgrunder och betongfundament. Han är som en asfaltskameleont och han verkar inte lida nämnvärt av det annat än när det gäller svårigheten att bli intim med det andra könet. Sån lyx får han köpa sig, hur skulle det annars gå till? Vilken kvinna skulle självmant och frivilligt komma på tanken att göka med en näbbmus?

Wiesler är inte bara objektivt osynlig han är en läbbig jävel också. Kombinationen Stasiagent, perfektionist och paragrafryttare är inte charmig men ingen kan säga att han inte är duktig på sitt jobb. Han är fenomenal helt enkelt.

Han blir satt på det viktiga jobbet att avlyssna den kände manusförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) och hans sambo, den ännu mer kända skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) som är en kvinna kulturminister Hempf har ett alltför gott öga till och detta inte enbart varje torsdag då han drar ner sina bruna byxor och blottar sin vita röv när han tvingar henne till sex i sin Volvolimousine för att  hon ska få behålla sitt arbetstillstånd. Han vill ha henne helt för sig själv och Dreyman är i vägen.

Det finns få metoder som är så effektiva för att hålla en befolkning under kontroll som att isolera människor i gruppen och få dom att misstänka – och ange – varandra för sin egen överlevnad. När filmen utspelar sig (1984 i Berlin) hade Stasi över 90000 anställda och över 100000 var ”frivilliga” informatörer.  Hållhakarna var många åt både höger och vänster och inte ens ett simpelt skämt i personalmatsalen sågs med blida ögon utan kunde utan att någon höjde på ögonbrynen  anmälas.

Om ordspråket ”kärt barn har många namn” stämmer så var denne films regissör ett mycket älskat barn. De andras liv är Florian Maria Georg Christian Graf Henckel von Donnersmarcks debut både som regissör och manusförfattare och hur mycket jag än imponeras av denna film så är hans yrkesutövning något som gäckar  mig.  Han gör denna film, han vinner en mängd priser för den (bland annat en Oscar för bästa utländska film och 63 (!) andra), sen gör han ingenting, ingenting, ingenting och sen gör han…häpp!… The Tourist. Brann det en säkring hos Herr Henckel von Donnersmarck eller vad hände? Vad fan hände egentligen? Det är ju en film lika färglös som råttan Wiesler!

De andras liv är en film som jag tycker varenda högstadieelev skulle se på samhällskunskapen. Eller på en historialektion. Eller tyskan, svenskan, biologin, kemin, herregud, skit-i-samma, men den skulle tvingas ses och analyseras efteråt för det är en viktig film, det är ett tidsdokument över en samtid och en företeelse som inte är så långt borta vare sig i årtal räknat eller i mil. Den saknar det där yttepyttelilla känslomässiga kaos som jag önskar uppleva hos en film som får maxbetyg men det är nära, ack så nära det är.

Sofia har också sett filmen. Hon upplevde det där sista jag saknade.