Jag och min kollega H pratade häromveckan om hur många gånger man egentligen kan se om Under Toscanas sol utan att det blir larvigt. En stor anledning till att den där myspysrullen funkar så himla bra är att det är Diane Lane i huvudrollen och med handen på hjärtat – är hon inte med i alldeles för få filmer? Hon är charmig, vanlig på ett bra sätt, stabil i alla roller, gullig och precis som Susan Sarandon så är hon otroligt bra på att spela trånande mogen kvinna.
När jag sådär i förbifarten råkade zappa förbi den här postern på Netflix blev jag så otroligt sugen på att se om den. Dels för att jag inte sett den sen den kom 2002, dels för att jag inte tyckte den var så bra då – och dels för att jag ville se nåt med Diane Lane som INTE utspelade sig i Toscana. Att det är Adrian Lyne som regisserat den var kanske den största anledningen till att jag såg den på bio när den kom och kanske var det just på grund av honom som förväntningarna spelade mig ett spratt – då. I don´t know. Men nu har det gått fjorton år. Kanske ser jag nåt annat nu?
Connie Sumner (Diane Lane) lever ett tryggt förortsliv med sin stabile trygge man Ed (Richard Gere). Dom har en son tillsammans och deras förhållande verkar vara rätt bra. Under en storm ramlar (ja, bokstavligen) Connie in i en mörkhårig yngre man vid namn Paul Martel (Olivier Martinez). Han är bokhandlare, mystisk, sensuell och fransos och Connie kan inte riktigt hålla sig borta från honom. Dom inleder en relation och sen….ja shit goes down som det brukar heta.
Filmen är lite….konstig, den är verkligen det. Första halvan är Connie huvudperson och då är filmen härligt vibrerande, köttig, passionerad. Andra halvan är det Ed som är huvudperson och då stannar filmen av och blir nånting annat. Skillnaden i känsla beror enbart på bristen på trovärdighet, inte på Richard Gere som skådespelare. Han är grym här, dom är förresten kanonbra alla tre, men jag tycker kanske inte riktigt att manuset håller ända in i mål.
Det jag märker i kroppen är att filmen gör ondare att se nu än den gjorde för fjorton år sedan. Under vissa scener mår jag nästan lite illa. Det måste vara ett bra betyg ändå va? Kanske inte om man ser till erfarenheter men sett till filmen så, ja.
När jag såg filmen 2002:
När jag såg filmen 2016:
(en stark!)