Väldigt väldigt många ungdomsfilmer handlar om utanförskap, mobbning och sex men kanske inte just i den ordningen. Submarine är inget undantag.
När jag tittar på en ungdomsfilm med mina någorlunda vuxna ögon känner jag väldigt fort om jag gillar filmen eller inte och när jag inte gillar den beror det oftast på att jag inte känner igen mig. Visst är det navelskådande och kanske till och med lite ego att tänka så men samtidigt tror jag att just tonårstiden med alla dess hormoner och funderingar är ganska allmängiltig, i alla fall själva ramen kring det hela. Tavlan målar man själv men ramen är liksom i stort sett lika för alla: pinsamma föräldrar, förälskelser, rädslor, skolan, livsfunderingar, vem-är-jag-tankar, dumheter, såna saker.
I Submarine får jag lära känna Oliver Tate (Craig Roberts), en 15-årig walesisk kille som inte tycker att nån på jorden förstår honom. Han dagdrömmer om sin egen begravning och kärar ner sig i Jordana (Yasmin Paige) som är lika annorlunda som han själv och således ett lite ”lättare” byte än klassens riktiga snyggingar. Dom blir ihop, dom pussas och röker och knullar och växer såklart upp litegrann när livserfarenheterna läggs på hög och som en liten berättelse om just detta är filmen helt okej men den växer inte till några Fucking Åmål-höjder i mina ögon. Jag har tyvärr svårt att ta till mig Oliver och jag faller inte för filmens form på det sätt som många andra verkar göra.
Regissören Richard Ayoade gör din debut med den här filmen och han är duktig, absolut, men det känns som att krystar fram en del scener, att han kämpar för att bli sådär annorlunda som Oliver inte vill vara. Han vill så gärna göra en ungdomsfilm som syns, märks och får uppmärksamhet och ingen kan säga att han inte lyckades med det. Jag hade troligtvis inte sett filmen om den inte fått priser och affischerna suttit i varenda tunnelbanevagn, så är det.
Submarine gav mig noll procents tonårsångest, den gav mig ingen känsla av glädje att ha kommit över den där tiden i mitt liv heller. Den gav mig i princip….ingenting. Jag gick till bion, jag såg filmen, jag drack en fesljummen liten latte för 39 spänn och gick hem. Sen glömde jag att jag varit där och ändå hade jag inte tråkigt under tiden. Konstigt det där.
Jessica på The Velvet Café tycker inte riktigt som jag. Läs hennes recension här.
