Etikett: ungdomsfilm

Hur tusan ska jag få ihop det här?

Jag tillbringar en fredagkväll på en biograf. Jag tittar på en film som dom första 45 minutrarna får mig att mentalt bli 12 år igen. Jag sitter med en tår i ögonvrån, funderar på om jag verkligen kan ge maxbetyg till tre filmer samma vecka, häpnar över fantastiska barnskådespelare, över charmig scenografi, njuter av återseendet av E.T-cyklar (för att inte tala om Amblin Entertainment-loggan innan förtexten) och undrar vad i hela friden det är som gömmer sig i tågvagnarna som exploderar mitt framför ögonen på dessa ungdomars hobbyfilmande nattetid.

Jag tillbringar en fredagkväll ihoptryckt mellan en snubbe jag känner väl och en ensamgående biografbesökare som inte bara konstantäter Plopp, han är även lättskrämd och överkänslig för höga ljud. Plopp-mannen är kanske i 50-årsåldern och sitter nästan i mitt knä när tåget kraschar och det tjoffar och krasar och dånar i salongen. Mysigt kan tyckas, själv tycker jag bara det blir trångt.

På filmen är det 1979. Joe (Joel Courtney) har precis förlorat sin mamma och relationen mellan honom och hans pappa (Kyle Chandler) är kylig. Dom sörjer svårt båda två men på olika sätt. Pappan gräver ner sig i jobbet som vicesheriff i staden, Joe håller hårt i berlocken mamman alltid hade runt halsen. Joe har ett gäng goda nära vänner, ett killgäng med Super 8-nörden Charles (Riley Griffiths) i spetsen. Tillsammans jobbar dom på att få ihop en zombiefilm och dom har höga ambitioner, inget lämnas åt slumpen. Den snyggaste tjejen i skolan, Ally (Elle Fanning) blir tillfrågad om att spela den kvinnliga huvudrollen och hon tackar ja till både Charles och Joes oförställda glädje.

Dom smyger ut en natt för att filma och blir då vittnen till världens jävla tågkrasch. En mystisk vit bil kör upp på spåret som för att stoppa tåget och nog stoppas det alltid. Både tåget och det som färdades i det.

Halva filmen ÄR suverän. Halva filmer är det inte. Som så många gånger förut går både luften och spänningen ur filmen när det ”läskiga” får ett ansikte men det är inte bara det som gör att mitt intresse för filmen svalnar en smula. Det blir liksom lite för många lösa trådar och lite för mycket larviga ”fel” (klipp som inte stämmer, en bil som är demolerad i en scen för att i nästa vara nyvaxad och körklar för att ta ett exempel men det finns många fler).

Om jag ska försöka mig på en lightvariant av analys så är första halvan en uppvisning av det bästa Lost-regissören J. J. Abrams kan frambringa och den andra halvan den kleggigaste och smetigaste biprodukten som producenten Steven Spielberg kunde hitta på. Och det är stråkar, herreguuuud vad det gnids på dessa jävla Spielberg-stråkar sista tjugo!

Elle Fanning var bra även i Sophia Coppolas Somewhere men här är hon mitt i prick, hon sätter varenda scen, vartenda ord perfekt och castingen av Joel Courtney som Joe är så klockren att jag är stum av beundran.  Hur hittade dom honom? VAR hittade dom honom? Det här är hans första film men definitivt inte den sista för barnskådespelare som spelar barn utan att spela över växer inte på träd.

Som helhet gillar jag filmen det gör jag, men jag känner mig samtidigt lite ledsen över att den fenomenala början havererade likt det där urspårade godståget. Filmen andas väldigt mycket Goonies med en liten del Jurassic Park så att Spielbergs hand vilar över hela produktionen är det nog ingen som säger emot.

Tyvärr är det slutets sura bismak som följer med ut från salongen. Det är ett alldeles för enkelt slut, det är att nedvärdera filmtittare i alla åldrar att sy ihop säcken på det där pekorala viset. Samtidigt vill jag bara strunta i det och tänka på första halvans adrenalinkick för den var riktigt häftig.

Som matiné är filmen perfekt men det är ingen film jag kommer se om och om igen. Ingen E.T alltså.