5. Full prepp och fix inför oscarsveckan
Nästa vecka kommer ingenting bli sig likt på bloggen, sådär som det har varit varje år veckan före Oscarsgalan. Det är liksom full fokus på nominerade skådespelare, regissörer och filmer och jag har hunnit se samtliga nominerade filmer som jag rimligtvis ”borde” se (utom A royal affair och det STÖR mig). Även nästa fredagsfemma kommer bli oscarsinspirerad. Så glöm inte att vara med i tippa-rätt-vinnare-tävlingen OCH att göra mig sällskap när jag livebloggar hela galan igenom. Det vankas liksom julafton för oss filmnördar. Härliga tider!
4. Dags att skrota svenska titlar?
När jag var yngre tyckte jag att svenska titlar på utländska filmer ofta var rena dikeskörningar. Jättekonstiga, ibland helt obegripliga, som om hen som hittat på ”översättningen” inte ens sett filmen i fråga. Sen har det gått många år då jag tyckt att det varit helt okej. Svåruttalade filmer fick en svensk titel men ofta fick originaltiteln vara kvar. Men nu finns det två aktuella biofilmer vars titlar är heeeelt ute och cyklar, titlar som faktiskt förstör känslan av vad filmen faktiskt är. Silver Linings Playbook, ett drama med en del komiska inslag men ändå ett ganska relativt tungt drama, översätts till Du gör mig galen! och The Sessions får titeln Mitt längtande hjärta fast det mer korrekta vore Min bultande penis, Sexterapeuten eller Med stånd i järnlungan. Jag tror det finns en risk att besökare till Du gör mig galen! kommer bli besvikna om dom tror sig få se en tjommig romcom och jag tror att en promille av alla dom som skulle ha sett Sexterapeuten hittar till bion och väljer en film som heter Hans längtande hjärta. Till och med Hans vilda hjärta (från 1993) lät larvigt på svenska trots att originaltiteln är Untamed heart. Kanske är dags att låta filmtitlarna vara, i alla fall som engelska?
3. Är det nånsin en bra dag för att dö hårt?
Jag var på premiären av A good day to die hard igår kväll och jag var i princip ensam singel på en av nyförälskade-par-fullsmockad biograf en alla hjärtans dag. En intressant upplevelse. Kl 15 publiceras recensionen av filmen och jag gör en lite-lagom-analys av gå-på-bio-ensam-just-den-dagen-experimentet.
2. När det goda slår tillbaka
Jag har i flera veckor nu sett filmer som varit riktigt jäkla bra. Storfilmer, oscarsfilmer, kalasfilmer, högbetygsfilmer. Det har känts så väldigt lyxigt! Men nu har jag hamnar i nåt slags motsatslimbo. Jag suger i mig filmer som kämpar för att nå B…eller C….stadiet. Gärna slafsiga skräckisar. Gärna med skådespelare som aldrig gjort nåt av värde förut och antagligen inte kommer göra det sen heller. Jag har förstått att jag verkligen behöver båda världarna för att uppskatta helheten. Film kan vara så mycket. Himmel, helvete och allt där emellan. Just nu grottar jag ner mig i sophögar men jag tror det finns pärlor där med. Jag ger inte upp. Inte än.
1. Mello Del 3
Jag satt vid bordet bredvid melodifestivalaktuella Eddie Razaz på en restaurang härom veckan och blev inte det minsta starstrucked. Sekunden efter att jag får in min mat stampar Allan Svensson högljutt sönder sin ICA-påse i nån form av okontrollerad aggression några bord bort och då blir jag alldeles wooooooow. Pappan i Svensson Svensson gör alltså större intryck på mig än snygg-Eddie vilket kanske inte förvånar mig – egentligen. Å tredje sidan så är Martin Rolinski med i morgondagens deltävling och äntligen känns det som att tävlingen börjar på riktigt. För ingen kan väl på allvar tro att vi kommer skicka Sean Banan till stora finalen i Malmö?