Att få någons favoritfilmer i sin hand, det är en gåva att inte direkt fnysa åt. Att ge bort filmer man själv högaktar är att ge bort en liten bit av sin själ och en sådan present måste tas väl om hand, den måste förvaltas och det med respekt.
När Henrik från Fripps filmrevyer gav mig sex stycken filmer som han tycker väldigt mycket om så blev jag givetvis jätteglad. Det kändes tokspännande att sätta tänderna i filmer jag inte hört talas om och jag var alldeles spattig när jag ploppade i den första DVD:n i spelaren. Schultze gets the blues, vad kan det vara? Wohooo, liksom.
Sen sa jag ”Gulp.”
Sen sa jag ”Oj.”
Jag gillar inte dragspel så mycket (förlåt mamma), jag gillar inte tjocka tyska män så mycket (förlåt alla solstekta germaner med för små speedos jag skrattat åt i mjugg på solsemestrar) och jag gillar inte Roy Anderssons filmer så mycket (förlåt Roy) men huvudpersonen Schultze (Horst Krause) är alltså en tjock tysk man med förkärlek för att lira dragspel och detta filmat av någon som måste vara Tysklands svar på vår Roy Andersson, Michael Schorr.
Schultze är en man som kanske passerat sina bästa år med en handfull jordvarv. Han har precis blivit avtackad från sitt jobb i den östtyska saltgruvan och kan alltså göra det han gillar bäst heeela dagarna, det vill säga spela polka på dragspelet. Det är liksom hans pryl. Spela polka. På dragspel. Tjo och tjim hela dagarna alltså.
Om det stämmer att man inte kan lära gamla hundar sitta så har Schultzes rumpa aldrig vidrört en stol. När han som bäst trodde att återstoden av livet skulle knalla på i samma gamla invanda hjulspår så hör han en blueslåt på radion. Blues! Nånting i Schultzes hjärna nickar glatt och säger ”Jaaaa danke” och ingenting blir sig likt igen. Så fort han trasslar på sig dragspelet och ska spela sin invanda polka kommer det inte längre polkatoner utan sydstatsblues. Han fattar ingenting och kanske inte jag heller egentligen men det är mysigt och mysigt i kombination med östtysk estetik, gammeltjoa och en ganska ocharmig man med överdoserad gylf hör inte till vanligheterna men det är likväl sant – det ÄR mysigt.
När Schultze sen blir utvald att åka till den tyska stadens amerikanska vänort i Texas för att spela inträder en ny dimension i filmen. Det blir lite finkulturell Borat-känsla, det blir en smula skämskuddevarning och det utstöts en hel del ååååååå (med obligatorisk huvudet-på-sned) åt den blå, sjabbiga men jättefina Bosse Bogserbåt-båten som Schultze hux flux hittar (hur fan man nu gör för att bara hitta en båt).
Det här är en film som jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är konstig, bra, lågmäld, knepig och mysig på en och samma gång och mixen blir en köttgryta som är varm och smakar gott men som jag kanske inte vill beställa in vid vartenda restaurangbesök framöver men framförallt så är det en film jag aldrig själv hade valt att se om jag inte fått filmen i min hand bara sådär. Vilken gåva, tack! Och det bästa av allt – jag har fem filmer kvar!
Här är Fripp-Henkes egen recension av filmen.
