Jag känner ett svagt illamående men väljer att bita i kudden och tänka på annat. Ibland är det så. Vissa filmer är ”måstefilmer” för mig, såna som jag vill se för att jag som filmnörd bör ha sett dom, inte för att jag längtar efter dom eller på något sätt är minsta intresserad. Rädda menige Ryan är en sån film. München är en sån film. Purpurfärgen är en sån film.
Hade vi spelat TriBond nu hade detta kunna vara en fråga: Vilken är den gemensamma nämnaren mellan dessa tre filmer? Ja, precis. Rätt svar är Steven Spielberg, samme snubbe som ligger bakom filmen om krigshästen jag just sett.
Ibland undrar jag om Steven Spielberg har en blåsorkester anställd för att ackompanjera honom på muggen. Just idag undrar jag detta mer än vanligt. Det räcker att kolla in filmaffischen: Separated by war – Tested by battle – Bound by friendship. Deltar filmen i en floskeltävling eller vad ääääär detta?
För mig är War Horse Black Beauty goes skyttegrav. Den är som ett dåligt avsnitt av Lilla huset på prärien. Det här är en uuuuurbota tråkig film om man inte är hästtokig in absurdum vilket jag ABSOLUT INTE ÄR och som grädde på moset ser killen Albert (Jeremy Irvine) ut som klippdocka från en gammal Allers mot en dålig bluescreen och neeej, det impar inte på mig. Det finns liksom en gräns för skräp även för en allätare som jag.
War Horse är en skrattretande dålig film. Jag bara väntar på att Laura Ingalls ska komma springande nerför dom gräsiga backarna och snora i volangklänningen eller att Galenskaparna ska dyka upp bakom en husgavel och dra en kuplett med krigstema eller att Albert ska sätta på hästen för så förälskad som han ser ut att vara i detta fyrfota djur kan inte normal människa vara, i alla fall inte i min värld.
146 minuter går fortare hos tandläkaren än dom gör här, även med munnen vidöppen och fullsmockad med bomullspinnar och den där äckliga nu-suger-vi-upp-saliv-mojängen. 146 minuter kinesisk vattentortyr är behagligare. 146 minuter ståendes barfota på glödande kol är skönare. 146 minuter middag med en dejt som är så tråkig att jag käkar upp pinnarna i kycklingspetten för att försöka sätta i halsen och därmed finna en enkel väg ut är roligare.
Att den här filmen är Oscarsnominerad för Bästa film är ett skämt. Hade den varit regisserad av Anna Anka hade den aldrig ens varit påtänkt som hyllvärmare på ÖB även om slutresultatet hade varit precis detsamma.
Det svaga illamåendet jag kände innan filmen har nu övergått till en släng av fågelinfluensa. Eller mul-och-klövsjuka. Eller en hästsjuka som bara en stor bensindriven filmrecensionsmotorsåg kan bota.
Steven Spielberg, jag bara undrar, HUR FAN TÄNKTE DU NU?
