Etikett: Vanessa Martinez

Publicerat

LIMBO – GRÄNSLANDET

David Strathairn, är han singel?

Det är en återkommande tanke som susar runt i skallen när jag ser John Sayles långsamma  relationsoutbackdrama Limbo. Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Vilken jävla snubbe han är David Strathairn! Han är en skådespelare solid som vilken gotlandsrauk som helst. Han bara är. Han är lika naturlig som källvattnet i Bergslagen, lika naturlig som Yvonne Ryding var när hon blev Miss Universum 1984.

Vi befinner oss i den lilla staden Juneau i Alaska. Allt kretsar kring fiskenäringen och det känns som det pysslas en hel del med inavel i stugorna. ’Jumpin’ Joe Gastineau (Strathairn) är en tystlåten man som jobbar med lite av varje men självklart även som fiskare. Han känns som en man som accepterat ensamheten men när sångerskan Donna (Mary Elizabeth Mastrantonio) dyker upp i byn blir han intresserad – och hon med. Som kringflackande ensamstående mamma till tonårsdottern Noelle (Vanessa Martinez) tycker hon att Joe känns som en klippa (jag säger ju det!) och dom inleder en relation.

Det här är en finfin film. Det är en film mycket finare än mitt betyg säger men jag blev så jävla irriterad av själva slutet att betyget sjönk som en gråsten. Fan-fan-fan säger jag bara. Varför då? Hur tänkte John Sayles? Har jag missat nåt? Tänker inte spoila nåt alls här utan mer ge ett tips: se filmen och skriv gärna en kommentar om du gillade slutet eller inte. Och om du sett filmen, vad tyckte du?

Publicerat

WARRIOR

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.