Etikett: Värsta gänget

Publicerat

FILMÅRET 1989

 

1989. Året efter världens bästa filmår. Vad kan det ha haft att bjuda oss filmgalningar på? Jodu, en hel del faktiskt!

Jag kan konstatera att väldans många filmer på listan har med vatten att göra, att det KAN vara som så att minnet spelar mig ett spratt ibland OCH att det var kantboll på en dagens-dubbel för Sylvester Stallone.

Förutom just vattnet finns det ingen röd tråd bland mina favoritfilmer för året, det är komedi, ångestdrypande drama, action, tecknat och drama.  Lite av varje alltså.

10. Sex, lögner och videoband
(Sex, lies and videotape – Regi:  Steven Soderbergh)

Här misstänker jag att minnet kan spela mig ett spratt för jag har inte sett om filmen på jättejättelänge. Dock minns jag den som superbra (den fick en 5:a i min filmbok) MEN jag kan inte svära på att jag skulle tycka det fortfarande. Så det blir en tiondeplats med en brasklapp för nedflyttning för James Spader och kompani.

.

.

9. Värsta gänget
(Major League – Regi: David Ward)

En baseballkomedi är aldrig fel och speciellt inte när den är så kalaskul som denna. Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen, Rene Russo och Wesley Snipes levererar!

.

.

8. Tid för hämnd
(Licence to kill – Regi: John Glen)

Jag tycker det här är en av dom bästa Bond-filmerna och definitivt en av dom allra bästa Bond-brudarna! Carey Lowell som Pam Bouvier är en riktigt kavat pingla och Timothy Dalton gör inte bort sig som 007. En action-Bond som inte skäms för sig, inte det minsta.

.

.

7. S/Y Glädjen
(Regi: Göran du Rées)

Här är ännu ett bevis för att det kanske inte alltid är filmerna med högst betyg som hamnar på topplistan för året. S/Y Glädjen är en medel-trea, en habil film, sevärd på alla sätt men det som gör att den hamnar på listan är att den stannar kvar i magen. Den är jättejobbig att se – på ett bra sätt.

.

.

6. Tango & Cash
(Regi: Andrei Konchalovsky)

Den här filmen stannar kvar i magen av helt andra anledningar än segelfilmen ovan. Den här filmen är as-charmig, den är urtypen av en actionkomedi från 80-talet och Stallone såg ut som en vuxen Harry Potter långt innan Harry var så mycket som en magisk tanke i J.K Rowlings huvud. Daniel Radcliffe föddes dock detta år. Katshing!

.

.

5. Lugnt vatten
(Dead calm – Regi: Phillip Noyce)

När jag såg Lugnt vatten på bio trodde jag hjärtat skulle stanna. Den var så sjuuuukt spännande – tyckte jag då. Jag blir kanske inte riktigt lika ”berörd” när jag ser den nuförtiden men det är fortfarande en mycket bra thriller. Nicole Kidman var ung och hade fortfarande sina fina lockar kvar, Sam Neill var en redig man att sukta efter och Billy Zane var…..inte så sane.

.

.

4. Den lilla sjöjungfrun
(The little mermaid – Regi: Ron Clements och John Musker)

När jag köpte Den lilla sjöjungfrun på VHS blev jag ifrågasatt av mina kompisar om jag var riktigt klok. ”Varför köper du en barnfilm??” frågade dom och jag fattade faktiskt inte frågan. Vadå barnfilm? Jag tror dock att frågan var nån form av katalysator för det var Lilla sjöjungfrun som fick mig att börja samla på Disneyfilmer, vilket inte var särskilt varken svårt eller dyrt på den tiden eftersom det bara kom en per år.

.

.

3. Avgrunden
(The Abyss – Regi: James Cameron)

Undervattensfilmer….smaka på ordet. Visst är det nån alldeles speciellt? Vad är det som finns långt därnere i det stora blå? Läbbigt är det tycker jag, jag är rädd för vatten och får egentligen klaustro av att se filmer som denna men äsch, ibland får man sitta med en syrgastub i soffan och liksom bara härda ut – och pysa.

.

.

2. När Harry träffade Sally
(When Harry met Sally – Regi: Rob Reiner)

Romantiskt, charmigt, tragiskt, sorgligt, roligt, mysigt. Jag skulle kunna drista mig till att säga att denna romcom faktiskt har precis ALLT man kan önska sig.

.

.

1. Döda poeters sällskap
(Dead Poets Society – Regi: Peter Weir)

Filmer som omformar mitt eget väsen, såna filmer växer inte på träd. Döda poeters sällskap är en sån film för mig. Att se den på bio när jag gick på sluttampen på gymnasiet var alldeles himlastormande. Otroligt känslosamt. Jag fattade liksom grejer. Jag vågade ifrågasätta. Jag såg på livet och världen med nya ögon. En väldigt ohotad etta på min lista!
(Recensionen jag länkat till här ovan är skriven av mig men den är publicerad på Sofias blogg när hon hade skoltema)

.

 

Bubblare: Resan till Melonia,  Länge leve Bernie, Bind mig älska mig, Sea of love, Född den fjärde juli och Lock up.

Här kommer fler topplistor från toppbloggare:
Jojjenito
Filmmedia
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Absurd Cinema
Flmr

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SPORTFILM

Hjärtat slog ett litet dubbelslag av lycka när Jojjenito på förra filmspanarträffen föreslog sportfilm som nästa filmspanartema. Sportfilm som oftast är så kul, så bra, så engagerande och ståpälsframkallande, sportfilm som faktiskt är lite av en (otippad?) favoritgenre för mig.

Men det finns lika många olika sportfilmer som den finns thrillers, skräckfilm eller romcoms så jag tänkte försöka mig på att lista ett gäng suuupersmala subgenres på temat. Vill du läsa en längre recension av någon av filmerna, klicka på titeln/länken. Finns det ingen länk att klicka på betyder det att jag inte skrivit om filmen. Än.

Av nån anledning jag inte kan förklara tänker jag jävlas med min prudentliga ådra och räkna ner från 14 till 1. Ja, precis, 14! Det skaver i hela kroppen att inte välja 3, 5 eller 10 men jag ser det som en övning i att släppa kontrollen. Å andra sidan har siffrorna ingen betydelse, det är ingen tävling, ingen rangordning annat än nummer 1. Nummer 1 är alltid nummer 1. Nu kör vi!

 

 

Värsta gänget är lika rolig som den är bortglömd. Tom Berenger, Corbin Bernsen, Charlie Sheen och Wesley Snipes är några baseballspelare som passerat bäst-före-datumet men som vägrar lägga kepsen och dom vita klubbkläderna på hyllan.  (Betyg 4/5)

.

.

 

Mickey Rourke är The Wrestler. Mickey Rourke är även plastikopererad nästintill oigenkännlighet. I alla fall var han det när The Wrestler kom, nu har man liksom vant sig vid eländet. Det är så mycket white trash över The Wrestler att det går att känna lukten av mögliga husvagnsväggar i näsborrarna. Darren Aronofsky regisserade och visade efter The Wrestler att han kunde hantera även sporten (?) balett i Black Swan. Frågan är om han har fler härliga sportfilmer i sitt sköte? En skidskytteslasher måhända? (Betyg 4+/5)

.

.

.

Filmen Cool runnings är en BOATS (based on a true story). Den bygger på fyra målinriktade jamaicaners längtan efter att få vara med i OS i Calgary 1988. I vinter-OS. Vinter. OS. Jamaica. Vad finns det för vintersport som funkar att öva på Jamaica? Det är klart killarna väljer fyrmansbob! Nu väntar jag på den givna ”uppföljaren” till denna film, Filip och Fredriks dokumentär om somalierna i Borlänge som alldeles nyss varit (eller kanske fortfarande är?) i Sibirien för att spela bandy-VM. (Betyg 4/5)

.

.

.

Det är 1930-talet, det är rutiga knickers, det är lagda frisyrer, svala kvinnor, stiliga män och golf. Massor med golf. En hääärligt massa golf.  The legend of Bagger Vance är en mysig film som passar för en lång söndagfrukost utan väntande måsten och den visar att det går att se på golf utan Göran Zachrissons mysigt sävliga kommentatorsröst. (4/5)

.

.

.

Jävlarns vad det pratas baseball i filmen Moneyball. Det pratas och pratas och pratas, det är BARA snack och ingen verkstad alls. Därför är Moneyball urtypen av sportfilm som funkar även på folk som säger sig inte gilla sportfilm. Hur man nu inte kan göra det. Obegripligt. (4/5)

.

.

.

Boxningsfilmer är ofta uppbyggda enligt Boxningsfilmsmanualen 1A. Det finns många exempel på såna filmer, manliga underdogs som slåss för heder, ära och nån form av testosterondrypande manlighet. Million Dollar Baby är något helt annat, alltså heeeelt annat. Det är dessutom en av Clint Eastwoods allra bästa filmer och definitivt Hilary Swanks absoluta topprestation någonsin. (4+/5)

.

.

.

The Blind Side är inte på nåt sätt världens bästa film men det är en annorlunda sportfilm och den gav Sandra Bullock en Oscar, bara en sån sak. Filmen handlar om den hemlöse unga killen Michael ”Big Mike” Oher som tas om hand av Leigh Anne Tuohy (Bullock) och hennes familj. Based on a true story  – såklart. (3/5)

.

.

.

Adam Sandler är Happy Gilmore. Happy Gilmore spelar golf. Alltså hör filmen till sportfilmsubgenren pubertalgolf.  (3/5)

.

.

.

Det är ”nåt” med filmen Dodgeball som gör att jag återvänder till den med jämna mellanrum och denna ”nåt” lystrar inte till namnet Vince Vaughn. Filmen har många klassiska komiska scener (bla en som innefattar en skiftnyckel och Justin Long) men den handlar också om en bollsport man sällan ser på film. Jag trodde spökboll var nåt man bara pysslade med på gympalektionerna på mellanstadiet men se, där hade jag fel. Ännu ett stort plus med sportfilm – allmänbildningskoefficienten. (4/5)

.

.

.

I Renny Harlins Driven kör snubbar runt runt runt runt runt runt på en bana i en snabb snabb snabb snabb snabb och låg låg bil som låter vroooom vroooom vrooooom vrroooooom jääättehögt hela tiden. Det är underhållande i 3,5 minut. Sly är med också. Det är ett plus. (2/5)

.

.

.

 

Det är Stanley cup-final, NHL-hockey alltså och terrorister är i farten. Det är Jean-Claude van Damme också, titta på bilden, vilken vigör. Hockeyactionfilmen med den ultimata hockeyactionfilmtiteln Sudden Death är en underhållande liten bagatell som funkar för stunden (2+/5)

.

.

.

Jag undrar om det finns nån mer utflippad bowlingfilm än Kingpin? The Big Lebowski kommer inte ens i närheten. Sen undrar jag om det i den moderna filmhistorien finns nån fulare frisyr än Bill Murrays? En peruk-knock-out! (3+/5)

.

.

.

Take me out to the ball game från 1949 är nåt så utflippat superhärligt jättekonstigt som en baseballmusikal, en RIKTIG baseballmusikal. Gene Kelly, Frank Sinatra och Esther Williams sjunger, dansar, toksteppar och flaxar runt. Den är helt fucking MAD, så knasigt överdriven och jätteglad att jag inte kan värja mig emot den. Den är helt enkelt u-n-d-e-r-b-a-r. (5/5)

.

.

.

.

Den här filmen är orsaken till att jag älskar sportfilm. Hjärtat, glöden, den lille kämpen mot den store dumme, kärleken till sporten, till livet och det där vi alla kan lära oss så mycket av: vill man nåt tillräckligt mycket och jobbar tillräckligt hårt så fixar man precis vad som helst. Rocky har allt en sportfilm ska ha. Precis allt. Se den och fatta grejen. (5/5)

.

Idag skriver alla Filmspanarna om sportfilm. Klicka dig gärna vidare bland bloggarna för att se hur dom andra tagit sig an temat. Det är alltid lika spännande. Moving Landscapes, Movies-Noir, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord,  Jojjenito, Flmr, The Velvet Café och Filmitch.

Publicerat

Veckans Berenger: VÄRSTA GÄNGET

Det finns många filmer jag minns med stor värme från min tonårstid men det finns rätt få som jag minns fick mig att skratta. Dagens film, Värsta gänget, är en av dom få.

Jag minns Värsta gänget som varm, mysig och rolig och med en handfull bra manliga skådespelare som gör sitt absolut bästa för att få fason på en på pappret rätt vanlig baseballfamiljefilm. Nu är det många år sedan jag såg filmen och jag inser att mitt minne antagligen spelar mig ett spratt. En omtitt av Värsta gänget kan vara förödande men det kan också bli fullständigt uuunderbart. Jag spelar högt, jag tar en chansning och jag avsätter ett par timmar en söndagseftermiddag till att återse Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen och Wesley Snipes i rumptajta vita baseballkläder.

Baseballaget Cleveland Indians har fått en ny ägare, ett riktigt osympatiskt as till bling-slampa. Hennes vision är att det ska gå så dåligt för dom som möjligt, det är hennes enda chans att flytta laget. Helst ska dom komma sist i ligan. För att nå detta mål anlitas ett gäng sportutövare som av olika anledningar passerat bäst-före-datumet med råge men det hon missat med sport som företeelse är att inte allt handlar om hur vältränad man är,  inställning och vinnarskalle kan ibland betyda mer för slutresultatet.

Om jag säger såhär: jag skrattade inte en enda gång men jag satt uppkrupen under filten och hade en väldigt mysigt stund framför TV:n. Värsta gänget är bästa sortens sportfilm. Inget krångel, bra flow, engagerande matchscener, ett tydligt slut. Att Tom Berenger klär i sin rött och att Wesley Snipes springer ofantligt snyggt i slowmo gör inte filmen på nåt sätt sämre.

Corbin Bernsen är en skådis som är snygg på det där 80-tals-viset – lite som Bros-bröderna – och det är något som ligger honom i fatet,  i alla fall nuförtiden. Ingen kan beskylla honom för att vara en karaktärsskådespelare men han gör det han ska och sätter känslan i filmen med sin blonda 80-tals-frilla. Charlie Sheen är också bra, han var bra då vilket är lätt att glömma när jag ibland zappar förbi nåt gammalt avsnitt av Två och en halv män.

Som omtittsupplevelse var det ingen katastrof och det är jag glad för. Jag tycker – fortfarande – att det här är en liten sportfilmspärla och jag kommer se om den igen vad det lider. Även om jag inte vrålskrattade.