Etikett: Veckans Bening

Publicerat

Veckans Bening: Running with scissors

Augusten Burroughs (Joseph Cross) är en ung man som har det allt annat än lätt. Han bor tillsammans med sin alkoholiserade far Norman (Alec Baldwin) och sin bipolära mor Deirdre (Annette Bening) som med vidriga narcissistiska drag, överdrivna författardrömmar och ett psyke under utredning sätter hela familjen i skiten och Augusten specifikt.

Deirdre börjar gå hos den excentriske psykologen Dr Finch (Brian Cox) som har alldeles egna metoder för att få fason på tanten. Att sära på mor och son är ett av dom. Att sedan se till att sonen flyttar in hos honom själv och hans familj är nästa drag. Det tredje blir att Deirdre skriver över förmyndarskapet på Finch så att han kan plocka ut pappans underhåll.

Augusten kämpar på genom tonåren med sin pappa som han tappat all kontakt med, med sin mamma som han fortfarande älskar och högaktar men som försvinner längre och längre ner i sjukdomen (och som dessutom blivit lesbisk), med sina nya ”systrar” Natalie (Evan Rachel Wood) och Hope (Gwyneth Paltrow) som ingen av dom är i mental balans och med en mycket äldre pojkvän som inte gör annat än utnyttjar honom. Och allt detta utspelas i ett knallrosamålat superamerikanskt jättehus.

Normalt sett brukar det vara den svenska titeln (om det finns en sådan) som står som rubrik men i det här fallet gör jag en helomvändning. Javisst, det är nåt som inte stämmer med många av filmens karaktärer men att översätta Running with scissors med Det är nåt som inte stämmer, faaaan vad tröttsamt! Det är ingen Goldie Hawn-rulle från 70-talet det här liksom.

Running with scissors är en film som redan i inledningen skickar ut signaler att här har vi en potentiell fempoängare. Jag fastnar för den i ett kick och filmen håller mig i ett järngrepp hela vägen. Den pendlar mellan en stark femma och en svag fyra hela tiden och jag bara fnissar. Jag är så glad att jag hittade den här oslipade diamanten och jag är ännu gladare att den svenska titeln inte fick mig att sparka bakut direkt (vilket hade kunnat hända). Annette Bening gör en av sina absolut bästa rollinsatser någonsin, jag är så fascinerad att jag ser ut som en fågelholk under vissa scener, SÅ JÄVLA BRA ÄR HON! Brian Cox briljerar även han, liksom Joseph Cross som Augusten.

Manuset är skrivet av verklighetens Augusten Burroughs vilket ger filmen ännu en dimension och mig ett riktigt varmt hjärta. Sist i eftertexterna ser jag nämligen filmens huvudperson och manusförfattaren sitta och skratta tillsammans och då tänker jag att NU förstår den verkliga Augusten vitsen med denna pissiga om än våldsamt humoristiska barndom. Bättre sent än aldrig.

 

Det här är den sista filmen i Veckans Bening-temat. Det har varit roligt att få göra djupdykningar i Anette Benings repertoar och jag är tämligen säker på att det inte är sista gången hon dyker upp här, även om det kanske nödvändigtvis inte är på en söndag nästa gång.

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Bening: Being Julia

Vi befinner oss i London. Året är 1938 och Julia Lambert (Annette Bening) är trött. Hon är en aktad teraktris, West Ends mest glamorösa diva och hon bär upp familjens teater på sina axlar kväll efter kväll efter kväll. Hon är utrråkad och slut och behöver en paus men hennes äkta man och tillika teaterchef Michael (Jeremy Irons) tänker på ekonomin och avsaknaden av densamma utan Julia på scen.

Julia hittar lösningen i att skaffa sig en ung älskare och hon fullkomligt lyser på scen. När den unga mannen sen lämnar henne för en yngre kvinna ja, det är inte så att Julia sätter sig på kammarn´och tycker synd om sig själv nej, tvärtom.

Being Julia är på pappret en historia om en ”stark kvinna” men jag vet inte det jag. Jag vet inte om det är ett likamedtecken mellan stark kvinna och att bete sig som en dålig man. Filmen är i vilket fall 99 minuter fullsmackat med otrohetsaffärer, passion, svartsjuka och hämndbegär och det snygg packeterat, nästan för snyggt för min smak. Miljöerna och karaktärerna skapar en distans till händelserna som filmen inte vinner på, men vem är jag att klaga, det är ögongodis och stort skådespeleri. Det räcker långt.

Att Annette Bening fick en oscarsnominering för sin tolkning av Julia var HELT RÄTT för trots att hon spelar över så gör hon det med grym finess. Hon är så sjukt bra att jag vill pussa henne över nästan sådär som bebisar gör med öppen och ”salivig” mun. Sen vill jag krama henne och aldrig släppa. Sen vill jag göra ett stort plakat med hennes namn på och gå genom världens största städer och skandera så folk förstår vilken lyyyysande FILMSTJÄRNA hon är. En av dom största nu levande och en av dom som genererar minst antal tecken i skvallerspalterna.

Warren Beatty, du har en höjdarfru! Be nice, annars får du med mig att göra.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Bening: GOOD VIBRATIONS

På en planet långt långt härifrån är befolkningen nåt så tradigt som enbart bestående av män. Till råga på allt så har evolutionen gjort att dessa mäns befruktningsorgan har skrumpnat ihop fullständigt så det beror inte enbart på bristen på kvinnor att avkommor bara är en dröm.

Nu ska en av planetens män väljas ut för att få åka till Jorden. Mannen ska med hjälp av allehanda surrande hjälpmedel och efter diverse utbildningar i den kvinnliga anatomin se till att befrukta en kvinna och vilken som helst verkar duga. Harold Anderson (Garry Shandling) blir den planetens utvalde.

”Komikern” Garry Shandling är en sån man som borde få kvinnor att frivilligt genomgå en knäperforering medelst slagborr och för att sedan fästa knäna tajt mot varandra med en vagnsbult. Om jag tycker han är äcklig? Nädå. Inte värre än en bortglömd falukorv inslagen i en fryspåse instoppad i analen.

Nu blev det äckligt här, jag vet, förlåt, men Good vibrations retar gallfeber på alla mina sämre sidor. Bara det att Good vibrations är den SVENSKA översättningen av originaltiteln What planet are you from? Morr!

Att Annette Bening är med i den här smörjan förvånar mig likaså att birollslistan även innefattar namn som John Goodman, Ben Kingsley och Greg Kinnear.  Jag borde ha lärt mig att aldrig någonsin förvånas.

 

 

 

Publicerat

Veckans Bening: Open range

Jag är ingen hästtjej. Jag är heller inte överdrivet förtjust i indianer, cowboys och naturen över lag. Plussa därtill på att jag inte tycker karga fåordiga män är jätteintressanta att beskåda.

Trots detta händer det ibland att jag ser en westernfilm och av dom jag ser fastnar en promille för alltid. TV-serien Macahan är en sådan promille liksom Dansar med vargar.

I Open range är Kevin Costner tillbaka som en viddernas man Charley Waite, en kofösare som lever ur handen i mun tillsammans med sin vapendragare Boss Spearman (Robert Duvall). Ridandes med sig har dom den frodige Muse (Abraham Benrubi) och den blott 16-årige mexikanen Button (Diego Luna, som alla tjejer som sett Dirty Dancing 2 antagligen varit småkära i).

Det blir bråk mellan dom och ett gäng bybanditer med en korrupt sheriff i spetsen och ett bråk i en westernfilm slutar alltid med att någon dör. Så blir det även här. Waite och Spearman laddar för hämnd medans Button ligger i gränslandet mellan liv och död på en brits hos den lokale läkaren. Läkarens vackra syster och assistent Sue (Annette Bening) är en kvinna som Waite spanat in från första stund och intresset är helt klart ömsesidigt.

Annette Bening och Kevin Costner kan i denna film vara ett av världens mest trovärdiga filmkärlekspar. Dom är så jättefina tillsammans och det är inte utan att det retar mig att hon i verkligheten gillar sin äldre man Warren Beatty och han sin yngre fru Christine Baumgartner för om jag får lägga in mitt veto skulle dom vara tillsammans jämt, ständigt och hela tiden.

Open range har med en speltid på dryga två timmar inte speciellt bråttom. Det finns tid för dom obligatoriska närbilderna på en hund i grässluttning, en tänkande cowboy i bruna kläder som tittar ut över prärien och förstående långa blickar när det idkas male bonding runt lägereld och det är skönt tycker jag. Det finns inte ett klipp för mycket här, det är lugnt, tålmodigt och handlingen växer sig liksom på en, i en och vips så sitter den fast.

Att Annette Bening är fullkomligt briljant i den här rollen är nog ingen nyhet men att även gammgubben Robert Duvall är det, det förvånar mig som normalt sett inte är överförtjust i honom. Kevin Costner är en man jag verkligen inte kan tycka illa om i något sammanhang och definitivt inte i kombination med rynkor och revolvrar.

Summa summarum så är Open range en fin liten film som handlar om ingenting men egentligen om allt.

 

Publicerat

Veckans Bening: Mother and child

Karen (Annette Bening) är 50 år och bor med sin mamma. För 35 år sedan adopterade hon bort en dotter som hon sedan dess känslomässigt inte kan släppa. Bitter är kanske det adjektiv som beskriver henne bäst.

Karens dotter heter numera Elizabeth (Naomi Watts) och har växt upp till en riktig karriärskvinna, en advokat med fläckfritt CV och ett mycket ensamt privatliv.

Lucy (Kerry Washington) och hennes man vill ingenting hellre än att bli föräldrar men ingenting händer på naturlig väg. Dom bestämmer sig för att adoptera.

Den ömsinte Paco (Jimmy Smits) jobbar som skötare på kliniken där Karen jobbar och av nån anledning fattar han tycke för denna kalla rigida människa. ÅÅÅÅ, alltså hon ÄÄÄÄR så snipig, jag vill bara bitch-slappa henne från både hjärtat och tårna!

Mother and child handlar om just det, mammor och barn. Mammor i alla former och hur barn växer upp till att bli vuxna – och mammor. Dom manliga karaktärerna är få men tongivande. Samuel L Jackson spelar Elizabeths chef och han är fin och bra som alltid. Jimmy Smiths (från Lagens änglar) har lagt på sig några kilo och ser ut som mycket mänsklig och charmig sydamerikansk lokalvårdare.

Annette Bening är en härlig bitterfitta om än jävligt  irriterande och Naomi Watts är iskall som en blond Piggelin. Ändå är filmen varm. Mysig. Några skulle kanske kalla den ”tjejfilm” men jag tycker den är precis tvärtom. Killar har mycket att lära här.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Bening: The women

Meg Ryan, Debra Messing, Jada Pinkett Smith, Bette Midler, Candice Bergen, Eva Mendes, Carrie Fisher OCH Annette Bening i en och samma film – hallåååå, en kvinnlig line-up likt denna har (väl?) inte skådats sen Blommor av stål 1989.

Jag önskar att jag kunde stämma upp i fyra snabba HURRA och känna en villkorslös stolhet över en riktig häftig ”tjejfilm” men jag kan inte. Det går inte. Det är emot allt jag gillar och står för.

1. Meg Ryan har förstorat läpparna så munnen tar upp lika många procent av ansiktet som den gör på Jack Nicholsons version av Jokern. OCH hon har inte kort hår utan korkskruvspermanentat långt hår a la Christine Meltzer.
2.”Jag shoppar. Jag förtjänar det.” Världens kanske dummaste replik någonsin. OCH det tog bara tre minuter av filmen innan jag hör den första gången.
3. Yta, yta, yta. Denna förbannade perfekta ytan överallt.

Men precis som allt överdrivet vackert i verkliga livet har sprickor (om än små) så krackelerar även The women i kanterna ibland och då, DÅ blir det faktiskt rätt bra. Jisses, det kryllar ju av begåvning här, vackra duktiga prisade kvinnor som jag hoppas och tror gör sitt yttersta även med ett manus som känns som en underkänd uppsats från en prepubertal barbie-teenie som handlar om vad hon tror vuxna kvinnor är, gör, ser ut och pratar om.

Det finns ett knep med filmen som jag verkligen gillar. Trots att män givetvis är det största samtalsämnet, männen är pappor till barn och äkta män till kvinnorna i filmen så visas inte ett enda manligt fejs. Inte ett enda och det är snyggt jobbat tycker jag.

Annette Bening är givetvis lysande, liksom Jada Pinkett Smith som hårdhudad frispråkig flata. Meg Ryan pendlar mellan hysterisk komedienne och sönderopererad loser.

The women är som medelålders Spice girls med celluliter och tonvis av foundation. Den börjar på brutalt minus men jobbar sig uppåt och eftersmaken är faktiskt rätt god. Det är ingen Tip top men heller ingen Päronsplit.

Jag tycker Päronsplit är världens äckligaste glass.

 

 

Filmen hittar du här.