Etikett: Veckans Cruz

Publicerat

Sista Veckans Cruz: ATT ÅTERVÄNDA

Jag avslutar detta tema på samma sätt som jag började, med kombinationen Penelope Cruz och Pedro Almodovar.

Det kryllar av änkor i den lilla spanska byn. Gravstenarna ska städas, blommor bytas ut i vaserna och männen lyser med sin frånvaro. Alla kan väl inte vara döda, väl? Raimunda (Penelope Cruz) tycker det är lite orättvist att hennes mamma dött, hon var ju ändå kvinna, men så är det i alla fall.

Raimunda bor med sin dotter Paula (Yohana Cobo) och slacker-maken Paco (Antonio de la Torre) och hennes vardag kantas av problemlösningar som får mina att kännas mikroskopiska.

Att återvända är en film där det kryllar av kvinnoroller, coola kvinnor, handlingskraftiga kvinnor, vackra kvinnor, döda kvinnor, knäppa kvinnor, rätt igenom mänskliga kvinnor. Döttrar, mammor, mostrar, väninnor. Filmen är A-märkt på det mesta, bästa och viktigaste av sätt och det är kanske typiskt att det är en man som porträtterar kvinnor på detta vis men det gör det inte desto mindre härligt.

Efter fjorton veckor med Penelope Cruz som sällskap på måndagarna kan jag inte göra annat än att ställa mig upp och klappa händerna åt denna fantastiska skådespelerska. Oavsett kvalitén på filmerna hon är med i så levererar hon alltid. Hon är stabil som en gammal ek och vacker som en ungbjörk och om det är någon film jag rekommenderar som inkörsport till Cruz-världen så är det denna. Att återvända är en otroligt bra film med en bländande Penelope Cruz i huvudrollen. Ett bättre avslut på detta tema kunde jag inte få.

Så nu säger jag tack och farväl till Penelope Cruz och vinkar lite försiktigt till den skådespelare som står och väntar bakom hörnet för att göra bloggen följe över sommaren med start nästa måndag. Sommartemat 2014 kommer bli tämligen otippat men gode guuuud så bra det blir.

Publicerat

Veckans Cruz: BANDIDAS

Luc Besson behöver kanske ingen närmare presentation. Han har skrivit manus till Bandidas tillsammans med Robert Mark Kamen, mannen med Transporter-filmerna, Karate Kid-filmerna, Taken-filmerna och Dödligt vapen 3 på sitt samvete.

Joachim Rønning och Espen Sandberg är två norska regissörer som 2006 fick chansen att regissera Bandidas. Hur det kom sig känner jag inte till, jag vet bara att två år senare gjorde dom Max Manus, sex år senare Kon-Tiki och 2016 ska dom (om ryktena stämmer) regissera nästa Pirates of the Caribbean film: Dead men tell no lies.

Så var det två spansktalande skönheter i huvudrollerna, mexikanska Salma Hayek och spanska Penelope Cruz. Givetvis är dom hur fräsiga och snygga som helst som ridande ”badasscowboybrudar” som blir bankrånare men filmen är – konstigt nog – är ett sömnpiller. Jag var verkligen sugen på att snabbspola och med facit i hand hade jag missat föga om jag gjort det.

Betyget här nedan är inget betyg, det är en tecknad Penelope och en tecknad Salma.

Publicerat

Veckans Cruz: ELEGY – SKÖNHETENS MAKT

Jag förundras hur en roman vid namn The Dying Animal kunde förvandlas till en film med titeln Elegy. Så djup är jag.

Penelope Cruz är bra men för vacker i slutet av filmen sett till den kvinna hon ska gestalta.

Ben Kingsley är slemmig.

Patricia Clarksson är ljuvlig.

Filmen är inge vidare.

Det går inte att vrida ur mig nåt vettigare än såhär om Elegy.

Tyvärr.

 

Publicerat

Veckans Cruz: HEAD IN THE CLOUDS

Det är roligt när man hittar en film som man tror ska vara helt usel men som är något mycket bättre än så.

Det är klart jag trodde Head in the clouds skulle vara sämre en medioker, jag menar, vem har hört talas om den? Okej, det var filmen som gjorde att Charlize Theron och Stuart Townsend träffades och inledde sitt långa förhållande men sen då? Mer?

Filmen utspelar sig på 1930-talet och vi får följa Gilda Bessés (Theron) erotiska eskapader då hon som egensinnig, frispråkig och rakryggad kvinna väljer att leva sitt liv helt enligt egna ramar. Hon delar lägenhet med den irländske läraren Guy (Townsend) som såklart faller för henne – och tvärtom. Det är bara det att Guy är både aningens mer monogamt och heterosexuellt lagd än Gilda och märktes inte skillnaden innan så märks den tydligt när spanska Mia (Cruz) gör entré i deras liv.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om filmen. Den är trevlig, skönt filmad och bjussar på en trio extrema snyggingar i huvudrollerna. Att den känns som en liten axelryckning efteråt spelar inte så stor roll, det var kul så länge det varade. Så tänker jag om filmen och så tänkte Gilda om det mesta.

Publicerat

Veckans Cruz: CHROMOPHOBIA

2011 kom det en liten film som hette Vi måste prata om Kevin. En otroligt bra film, lika bra som den var hemsk och lika hemsk som den var jobbig att se.

När jag ser Chromophobia dyker Kevin-filmen upp som en liten hackande hackspett på pannloben. Visst har filmerna sina beröringspunkter men inte så många som hackspettshacken vill göra gällande, ändå kan jag inte släppa tanken.

En liten knepig pojke som leker med döda djur och inte verkar helt kontaktbar är anledningen till att jag jämför filmerna litegrann, inte mer än så. Annars har Chromophobia mer gemensamt med andra episodfilmer eftersom den är just en sådan. Vi får följa några olika personer vars öden vävs samman, där ibland den prostituerade mamman Gloria (Penelope Cruz) som har svår cancer och lever ensam med sin dotter. Den empatiska mannen från socialtjänsten (Rhys Ifans) hjälper dom med boende och gör allt för att Gloria ska få behålla dottern.

Den förmögna Iona Aylesbury (Kristin Scott Thomas) lever i ett gigantiskt hus av puts och glas med mannen Marcus (Damian Lewis) och den knepige lille sonen. Äktenskapet är inge vidare, hennes sexuella frustration och hans ignorans går att skära i med smörkniv om man skulle vilja. Den knepige sonens gudfar Stephen (Ralph Fiennes) är lärare (professor?) och duktig på sitt jobb. Han trivs bland barn och tonåringar och han trivs väldigt bra, kanske lite för bra, bland unga pojkar.

Jag vet inte varför jag inte hört mer om den här filmen, jag visste inte att den fanns innan jag började lusläsa mig igenom Penelope Cruz filmografi. Ralph Fiennes syster Martha Fiennes har skrivit manus och regisserat filmen och jag tycker båda delarna är riktigt bra.

Filmen är lång (136 minuter) men har inga svackor och skådespelarprestationerna är alldeles ypperliga. Penelope Cruz är magnifik, Rhys Ifans är lätt att tycka om, Ian Holm är svår att se som nåt annat än Bilbo men här går det bra, Ben Chaplin är trovärdig in i varenda blinkning och ingen kan spela iskall som Kristin Scott Thomas.

Varför kommer det inget nytt från regissören och manusförfattaren (och Ralphs syster) Martha Fiennes? Jag skulle mer än gärna se fler filmer av henne.

Publicerat

Veckans Cruz: TWICE BORN

Jag undrar hur det kom sig att spanjorskan Penelope Cruz, amerikanen Emile Hirsch och bosniern Adnan Hasković hamnade i en film som spelades in i Sarajevo av den italienske regissören Sergio Castellitto. Jag undrar också hur det kommer sig att jag inte en enda sekund irriterar mig på att filmen är dubbad på italienska. Kan det bero på att filmen är….bra?

Nja. Riktigt så enkelt är det kanske inte. Filmen har mycket som är bra men också en del som är mindre bra. Men det filmen HAR är två huvudroller som gnistrar i varandras närvaro. Kärleken, passionen mellan Gemma (Penelope Cruz) och Diego (Emile Hirsch) känns så äkta att den nästan går att ta på och det är den kärleken filmen handlar om. Två väldigt olika människor som inte kan vara ifrån varandra, en önskan och längtan efter ett barn som inte vill bli till och en tonårspojke som inte vet om sitt ursprung.

Filmen hoppar i tiden mellan en äldre Gemma och den yngre och tidshoppen fungerar fint. Hela filmen känns välgjord och trovärdig, jag kan tänka mig att romanen som filmen är baserad på är väldigt trevlig läsning och antagligen går in ännu mer på djupet i Gemmas och Diegos relation än filmen gör. Det jag inte förstår är just språket, varför i hela världen är den på italienska och varför fick Emile Hirsch rollen när han inte pratar språket?

Fast….jag är glad att Emile Hirsch fick/tog jobbet och jag är glad att Penelope Cruz sa ja. Personkemi som här ser man väldigt sällan på film. Som jag ser det är det här är stort skådespeleri i en liten liten film.

Publicerat

Veckans Cruz: THE HI-LO COUNTRY

Av en anledning jag inte kan förklara har jag alltid trott att det är Penelope Cruz och Matthew McConaughey på bilden till vänster. Alltid. I min hjärna har dom två haft huvudrollerna i The Hi-Lo Country. Det är tokfel. På bilden är det Patricia Arquette, Woody Harrelson och Billy Crudup. Penelope Cruz är däremot med men endast i en tämligen liten biroll, uppklädd till tänderna så hon ska se ut som en animerad Disneytjej, typ.

Filmen är producerad av Martin Scorsese (och tre till), den är regisserad av Stephen Frears och den har alltså ett litet pärlband av bra skådespelare men vad hjälper det när den är tråkig intill leda. Den där präääääärien är inte min kopp thé. Tysta hästmän med hatt, nä det måste till nåt långt mycket mer intressantare än den här filmen för att jag få upp pulsen över komatos. Filmen utspelar sig dessutom i tiden runt andra världskriget och jag får inte ihop allt i skallen. Kanske för att den gnidit in sig i sömngrus och försöker försätta sig själv i koma, ja, hjärnan alltså, inte filmen.

Penelope Cruz, den stackarn, gör säkert precis vad hon kan med det manus hon fått sig tilldelat. Hon är söt som knäcksmet, solbränd och fin men vad tusan hjälper det när det känns som hon bara är med som ögongodis. Kom igen för faaaan, hon KAN ju agera – också! Använd henne rätt för tusan!

 

Publicerat

Veckans Cruz: BLOW

Den 27 november i år kommer en man vid namn George Jung få uppleva frihet för första gången på tjugo år. 1994 arresterades han i Kansas med 796 kg kokain i bagaget och dömdes till hela sextio års fängelse men nu har han alltså fått straffet tidsbestämt och aaaaningens lägre.

Blow är filmen om George Jung, om hur han startade kokainimporten till USA på 70-talet, om hans uppväxt, hans föräldrar, hans vänner, relationer och kärleken till dottern. Blow är också filmen där Johnny Depp ger 70-tals-swag ett ansikte. Jävlar, den mannen kan konsten att bära upp fula kläder! Jonah Hill, gå en kurs hos Johnny, I´m just saying.

För ett tag sedan skrev jag i en recension att jag var rädd för Ray Liotta, att han alltid ser så elak ut och aldrig spelar snäll. Nu får jag tänka om litegrann. I Blow spelar han Georges pappa Fred Jung, en pappa som inte kan göra annat än att stå bredvid och ledset och uppgivet se på medans sonen försätter sig i knipa efter knipa och förstör livet för sig själv och sin familj. George mamma Ermine spelas av den alltid på tok för underskattade Rachel Griffiths och Ermine och Fred som föräldrapar är en ganska ovanliga. Ser man till det här med normativt manligt och kvinnligt beteende så har mamman och pappan liksom bytt plats.

Johnny Depp och Penelope Cruz är naturligtvis a match made in heaven rent utseendemässigt så när George träffar på sin framtida fru Mirtha efter ungefär halva filmen sprakar det loss ordentligt. Dom är otroligt fina tillsammans och det är inte det minsta svårt att tro på deras kärlek.

Mitt enda krux med filmen är att jag aldrig tycker synd om George, jag känner aldrig för honom. Filmen blir bara en känslolös betraktelse men samtidigt är det inte så ”bara” när filmen är såpass välgjord som den är. 124 minuter viner förbi i ett rasande tempo, jag har inte tråkigt en sekund och jag undrar om jag någonsin sett Johnny Depp bättre än här? Jag tror inte det. Betygsmässigt kan det inte bli annat än en fyra, även om den inte är jättestark. Det är ett snyggt filmiskt hantverk, det är utomordentliga skådespelarprestationer, ett schysst soundtrack men det handlar om ett dumhuvve till snubbe som jag inte tycker om alls. Lite minus och en massa plus alltså.

Publicerat

Veckans Cruz: GOTHIKA

En bra spelad biroll kan ibland göra ett mer minnesvärt intryck en en medioker spelad huvudroll. Penelope Cruz insats som Chloe i Gothika är ett sådant exempel.

Jag minns Gothika som om det vore igår jag såg den första gången. Den var hyrd på videoaffären och jag skulle se den med en kompis. Vi tyckte båda den var bra, spännande, kanske till och med väldigt spännande men med tjugo minuter kvar av filmen ville den inte mer. Den la helt enkelt av.

Det här var 2004, långt före nedladdningspiraternas tid men på nåt sätt lyckades kompisen hitta slutet, hackigt och med svagt ljud och vi kunde se klart filmen. Jag har inte sett filmen sen dess men under dessa tio år har Penelope Cruz till och från hemsökt mig. Filmens början, den första scenen, när hon med lugg, ganska otvättat hår, sjaviga läppar och en till synes inkurant blick tittar in i kameran och berättar att hon har djävulen i sig, att den fyller upp henne inifrån. Hua. Jag får kalla kårar på insidan av underarmarna! Hon är otroligt intensiv.

När jag ser om filmen undrar jag vad det var jag tyckte var SÅ spännande sist. Jag mindes inte upplösningen alls men jag mindes många scener för övrigt och av den där suggestiva stämningen jag gillade så mycket känner jag inte mycket nu.

Jag tycker helt enkelt att filmens manusförfattare Sebastian Gutierrez (som även ligger bakom storfilmer som Women in trouble, Girl walks into the bar, Hotel Noir och min favvis Snakes on a plane) har sjabblat bort andra halvan av filmen. Det var ju öppet mål, det hade kunnat bli ett slut med en härlig twist a la Basic Instinct eller nåt riktigt skitläskigt men istället känns det som att filmen är just två delar där första halvan är toppen och andra halvan inte är det.

Penelope Cruz är däremot fortfarande förstklassig.

Publicerat

Veckans Cruz: THE COUNSELOR

Läser jag fort på filmaffischen ser jag bara ordet DIADEM.

Weird.

Å andra sidan är ett ord som diadem lika förklarande för vad den här filmen handlar om som vilket annat random ord som helst. Nagelsvamp. Tryckkokare. Hallongrotta. Det är en redigt underlig film det här. Alltså, på riktigt, den är jättekonstig. Så många stora namn på samma plats, både framför och bakom kameran, men vad hjälper det?

Den här historien är mer lövtunn än riktigt billigt toapapper, sånt papper som smälter av lite kiss. Jag undrar om Cormac McCarthy kluddat några rader på en servett eller nåt, knögglat ihop den och gett den till Ridley Scott på nån blöt fest.

”Kom igen Riddan, vi gör en film. Kom igen, jag är över åtti och du kommer aldrig få till den där uppföljaren till Alie…. Prometheus, let´s do it! Vi lurar av filmbolaget en massa stålar, tar in snygglot Fassbender och den där hetlevrade, vad heter hon…Penelope, ja vi kan ta hennes gubbe också men vi måste ha nån mer som är snygg nästan utan kläder och med en stor svinful fläck-tatuering på hela ryggen. Cameron Diaz tackar aldrig nej va? Och Brad Pitt ska vi ha! BRADDAN och RIDDAN, kom igeeeeen.”

I min hjärna var det så det gick till när Cormac och Ridley slog sina huvuden ihop och krystade ut det dödfödda foster som döptes till The Counselor.

Det finns dock tre personer som klarar sig med äran i behåll. Michael Fassbender gör det han ska, Brad Pitt gör det han ska och Penelope Cruz gör det hon ska. Konvulsionerna lägger sig en aning när dom är i bild men förutom dessa tre, ASSÅ VAD FAN ÄÄÄÄÄ DET HÄR??

[Ett eller två L i Counselor? Det verkar vara lite olika varhelst jag tittar. Det står med ett L på Imdb, två L på affischen. Weird, precis som filmen i sig. ]

 

Publicerat

Veckans Cruz: SAHARA

Dirk Pitt.

Det är nästan så Matthew McConaugheys rollfigur i den här filmen klår Mark Wahlbergs Boogie Nights-kille Dirk Diggler i tävlingen som kan kallas Det Lökigaste Porrfilmsnamnet.

Dirk Pitt. Undrar hur det namnet kom till Clive Cussler, mannen som skrev romanen Sahara och som enligt  Imdb är ”probably one of the greatest adventure novelists of our time”.

Det visar sig att gubben Cussler skrivit hela 22 romaner med Dirk Pitt i huvudrollen. Så synd att Sahara inte gick bättre, då kanske Dirk Pitt hade blivit för Matthew McConaughey vad Indiana Jones är för Harrison Ford eller Percy Jackson för Logan Lerman. Å andra sidan, med facit i hand, det har gått rätt bra för McConaughey även utan Saharauppföljare som Pacific Vortex, Nemos arv och Striden om Arktis.

Sahara är ett anspråkslöst actionäventyr som utspelar sig i Västafrika, det är sanddynor, dykare, letandet efter ett sjunket skepp, hoppande båtar och en läkare (Penelope Cruz) som jagas till livet av en elak diktator.

Visst är det här en film som funkar att se, absolut är det det. Matthew McConaughey är solbränd, laid back, skjortlös och sex-packig precis som det sägs att vi var vana att se honom innan hans ”förvandling” (mer om detta på lördag). Penelope Cruz är en jättevacker kvinna som filmmakarna försöker göra ordinär genom att sätta håret i en tofs och klä henne i chinos. Sahara är å andra sidan VM i chinos. Mycket chonis är det. Beiga, beigebruna, brunbeiga med mer eller mindre fläckar. Har du en fetisch för chinos är Sahara chinos-heaven!

Kemin mellan Cruz och McConaughey är skön och kanske är det inte så konstigt, dom blev ihop under inspelningen. Stämningen i soffan är också rätt skön men det beror mer på varma mackor med pesto och parmaskinka än på filmen. Men som tidsfördriv funkar den. Filmen alltså.

Publicerat

Veckans Cruz: THE GOOD NIGHT

Gary Shaller (Martin Freeman) skriver musik och drömmer om att få in en fot i filmmusikbranschen. Än så länge är det mest jinglar och det är kanske inte helt….givande.

Garys polare Paul (Simon Pegg) har lite mer räkmacka i livet och Gary börjar känna sig så smått avundsjuk. Åren går och han vill komma nånstans i livet, det liksom bara lunkar på och känslorna mellan honom och frun Dora (Gwyneth Paltrow) är väl kanske inte jättepassionerade längre (för att uttrycka det diplomatiskt).

Gary börjar drömma. Han drömmer härliga men konstiga drömmar om en mörk skönhet som heter Anna (Penelope Cruz) och som kommunicerar utan att prata. Gary hör var hon säger och förstår vad hon menar men hon är helt tyst, hon bara ler.

Han försöker på nåt sätt komma vidare i sin åldersnoja/livskris och söker upp en drömtydare (Danny DeVito) men Anna fortsätter dyka upp i hans undermedvetna, naken, påklädd, förförande, vis, omtänksam. Allt som Dora inte är. Everything you need to make it great is in you, viskar Anna i hans öra och han försöker lyssna men vill inte förstå. Annas röst är Doras men det hör han inte.

Filmen är skriven och regisserad av Gwyneths yngre bror Jake Paltrow (är han inte otäckt lik Gwyneths äkta man Coldplay-Chris Martin?) och manuset är bitvis briljant. Bland annat finns en scen när Michael Gambon sitter i en fåtölj och berättar en anekdot, en liten kort scen men helt briljant. Annars är det svårt att utläsa om filmen är riktigt bra eller om det är alla sköna skådisar som gör filmen bra men å andra sidan har bra skådespelarprestationer räddat mer mediokra filmer än denna så why not?

The Good Night är Jake Paltrows första film och i år, sju år efter denna, kommer hans andra – Young Ones. Och nästa måndag kommer en ny film med Penelope Cruz.

Publicerat

Veckans Cruz: KÄRA PASSAGERARE

Första film ut i Penelope Cruz-temat blir en film av en regissör jag tycker om (Pedro Almodovar) och en regissör som verkligen tycker om Penelope Cruz. Jag har mina förhoppningar att se (om) fler filmer med denna duo under veckorna som kommer och jag VET att det finns många filmer som är betydligt habilare än denna.

Jag var jättepepp på Kära passagerare innan den kom. Alltså. Jätte. Almodovars förra film var en ren fröjd, mina förväntningar på honom är alltid höga och lägstanivån är (precis som hos till exempel Woody Allen) hög. Men Kära passagerare blev en smultronställetfilm, jag kom inte iväg till bion första veckan och sen kom besvikelsetweets och ljumna kommentarer från folk jag brukar lyssna på. Peppen rann helt enkelt ut i sanden. Men nu äntligen är filmen sedd och jag tycker inte filmen var så pjåkig.

Det har blivit något tok med landningsstället på ett flygplan på väg till Mexico City och planet tvingas cirkulera i luftrummet i väntan på någon bra lösning. Dom tre homosexuella flygvärdinnorna (eller det kanske heter stewarts när det är män?) försöker lösa problemet på det bästa sätt dom kan, dom söver helt enkelt passagerarna. Men när döden tittar en av passagerarna i vitögat tvingas själva essensen av människan fram och farorna trotsas på alla sätt utom dom dåliga. I filmen stavas lösningen sprit, koreograferad dans och psykologiskt prat på sedvanlig hypersnabb spanska.

I filmens trailer kör Penelope Cruz bagagetruck på en flygplats med reflexväst och allt och det gör hon i filmen med. Hon mår dessutom illa, mumsar ägg till frukost och är ihop med Antonio Banderas. Jösses förresten vad hon gör honom bra! Hon gör ALLTID Banderas bra. Dom är ett ohyggligt tacksamt filmpar och Almodovar är mästerlig på att trycka fram det gottaste i dom båda även i små roller.

Kära passagerare känns som en mellanfilm för Almodovar, en minifilm för Penelope Cruz och en okej start för detta tema. Ny film, ny Cruz nästa vecka.

Publicerat

Nytt måndagstema: VECKANS CRUZ

”The most difficult thing in the world is to start a career known only for your looks, and then to try to become a serious actress. No one will take you seriously once you are known as the pretty woman.”

Efter ofantligt många veckor med Matt Damons sällskap på måndagarna har vi vinkat honom farväl och säger istället välkommen till en annan intressant skådespelare: Penelope Cruz.

Jag har alltid gillat Penelope Cruz. Jag tycker hon känns som en kvinna med skinn på näsan och fötterna på jorden och trots att hon är gudomligt vacker känns det inte som att hon alltid spelar på den grejen. Hon vågar vara ”ful” när hon får chansen, eller…ja, hon försöker åtminstone. Hey, vad ska människan göra när hon ser ut som en naturlig docka?

Jag har redan skrivit om ett gäng filmer med henne i rollistan – Vicky Cristina Barcelona, Nine, Vanilla Sky, Brustna omfamningar, Allt om min mamma, Pirates of the Caribbean 4, Förälskad i Rom, Sex and the City 2, G-Force och Ängel i New York – och nu kommer det fler. Ganska så många fler.

Jag har läst på en del om henne inför detta tema och hittat information som visar att hon har mer gemensamt med föremålet för mitt förra tema än man först kunde tro. Penelope Cruz och Matt Damon var nämligen ett par under andra halvåret av 2000! Dom blev ihop under inspelningen av All the pretty horses. Sen tog det slut och efter det gick det mest utför. Tom Cruise, Matthew McConaughey och nu Javier Bardem. Bara oattraktiva killar. Riktiga losers. Stackars henne.

”I’m strong and opinionated. Those qualities brought me a lot of problems since I was a little girl in school, saying ’I don’t agree’ and fighting with the children. It’s part of my curiosity for life.”

Och min nyfikenhet driver mig till att beta av en hel del av hennes filmer. Det här ska bli intressant! Häng med mig på måndagarna så får vi se om hon blir en långkörare som Matt Damon och Ryan Gosling eller om jag ger upp i förtid som med Mads Mikkelsen. Första recensionen kommer om en timme.