Etikett: Veckans filmtips från Moya

Publicerat

SUNSHINE CLEANING

Emily Blunt och Amy Adams spelar systrarna Norah och Rose, Rose som har en son, ett KK-förhållande med en gift man som aldrig lär lämna sin fru vad han än säger till henne (Steve Zahn) och hon driver ett städföretag och Norah som fortfarande bor hemma hos pappa (Alan Arkin) men hjälper Rose när hon behöver.

När sonen blir relegerad från skolan och Rose behöver få in honom på en privatskola räcker pengarna inte till och hon tvingas tänka om och nytt. Hon utvecklar städföretaget till att bli en ”biohazard removal crime scene clean-up service” och kan därmed få betydligt bättre betalt av kunderna som vill få sina hem rengjorda efter att nån skjutit huvudet av sig. Till exempel.

Det här är urtypen av en liten indiefilm som inte gör en fluga förnär när man ser den men som jag märker att jag tänker på efteråt. Adams och Blunt gör båda ett utmärkt jobb med sina roller, jag förstår dom, jag köper det dom gör och allt som händer. Hade inte dom funkat hade filmen sannolikt havererat men som sagt, det gör den inte nu. Inte alls.



Det här är en del av temat jag hade tidigare i år, temat som hette Veckans filmtips från Moya. Moya har nämligen fortsatt ge mig toppenfina filmtips och jag kommer fylla på listan av  tack-vare-henne-sedda filmer här.

Publicerat

Sista veckans filmtips från Moya: AN INVISIBLE SIGN

Det var kanske inte alltför intelligent att välja denna film som den sista i temat. Nånstans visste jag att det fanns en risk att den inte skulle nå fram till mig och det beror på Jessica Alba, skådespelaren som hittills aldrig lyckats nå mig med en enda känsla av positiv natur. Alba har huvudrollen i denna film och är med i nästan varenda bildruta som den unga tjejen Mona som älskar matte, mycket på grund av sin matematiklärare till pappa, en pappa som nu blivit sjuk och för att orka med denna vetskap hänger Mona upp hela sitt liv på siffror.

Mona beter sig som en fjortis men ska antagligen spela strax över 20. Tror jag. Mamman vårdar pappan i hemmet och en vacker dag – out of the blue – kastar mamman ut Mona för ”ett plus ett är inte tre längre, det är två”. Mona är stor nog att klara sig själv, tycker mamman, och Mona hamnar på gatan. Hon sover under tidningar i tre dygn innan hon är hemma igen bara för att bli utslängd igen. Mamman säger att dom ”bekostar hyran första månaden” (tjohooooo) och Mona lyckas hitta ett boende fort som tusan. Lyckan är fullständig (för mamman) när hon springer på en yvig kvinnlig rektor och lyckas få denne att – via ett telefonsamtal – anställa den outbildade Mona som ny mattelärare på skolan.

Alltså….det är mycket med filmen jag inte köper. Så många konstigheter. Samtidigt känns det som att under alla dessa otroliga karaktärer finns en fin historia som liksom ”fastnat”. Jag kan tänka mig att romanen som filmen bygger på, An invisible sign on my own av Aimee Bender, gör Mona betydligt större rättvisa än filmen (och Alba) gör.

Självklart dyker det upp ett kärleksintresse i filmen också, Ben Smith som spelas av den sympatiske Chris Messina och det är scenerna med honom som medspelare som räddar filmen från totalt haveri. J.K Simmons har också en biroll som matteläraren-med-siffror-som-halsband Mr Jones och hans uppenbarelse blir jag alltid glad över att se. Tyvärr är han med alldeles för lite i filmen för att göra nytta på riktigt.

Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket svag tvåa. Med andra val av skådespelare i rollerna som Mona och Monas mamma (Sonia Braga) hade filmen definitivt känts starkare men jag tycker samtidigt att det går att skylla en hel del på regissören Marilyn Agrelo också. Hon har inte gjort så värst många filmer och för att vara krass, jag förstår varför.

Det här var sista filmen i temat ”Veckans filmtips från Moya”. Här kan du se en lista på alla filmer jag sett och skrivit om. Det har varit en jätteintressant resa att se filmer jag aldrig själv hade valt och jag måste säga att det har varit en ögonöppnare på många sätt. TUSEN TACK Moya för alla tips! Jag kommer garanterat se fler av filmerna du tipsat mig om framöver.

Nu blickar jag dock fram emot nästa tema som börjar redan om en vecka och jag kan lova att det blir något heeelt annat.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: KEITH

Veckans filmtips visar en kärlekshistoria mellan en ung tjej vid namn Nathalie, en såndär tjej som har allt och ÄR allt, ja du vet, snyggast i klassen men ändå schysst, läshuvud OCH duktig på sport och har en massa kompisar och den där killen Keith, han som är ”svart och svår  – 17 år”.

Opposites attract heter det ju och i det här fallet är det verkligen så. Dom har egentligen ingenting gemensamt annat än att dom delar bord på kemilektionerna och Nathalie tycker Keith verkar annorlunda och spännande och Keith tycker Nathalie är snygg. Nathalie är ihop med Rafael men träffar Keith ändå på fritiden på nåt slags ”icke-dejter” och Rafael börjar bli svartsjuk.

Nu känns det – precis som det har gjort i halvtid med så många av av filmtipsen jag fått från Moya – att jag förstår vart filmen är på väg. Jag tänker att det är en ”vanlig high-school-film”, att jag vet vad jag ska få se, att det är ett kärleksdrama jag tittar på. Men icke sa Nicke, så är det inte. Filmen vänder hux flux när Nathalie hittar en viss sak i Keiths ficka och sen blir filmen något annat och något bättre.

Jag tycker filmen börjar väldigt segt och då jag inte känner igen någon av skådisarna har jag liksom ingenting att ”hänga upp” mig på. Men att sitta kvar och fortsätta titta och ta in det jag ser, det gav utdelning. Filmen växer allt eftersom och sista tredjedelen är riktigt bra.

Jag kan ärligt säga att det här är en film jag aldrig ens hittat på egen hand och det är därför detta tema är så himla roligt. Att jag egentligen inte tillhör målgruppen förstår jag men jag tycker filmen är godkänd och jag kan verkligen förstå att den hittat sin publik bland yngre filmintresserade.

Här kan du hitta länkar till tidigare filmer i detta tema. Nästa tisdag dyker jag ner i nästa filmtips från Moya.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: GRIFFIN & PHOENIX

Att få reda på att man har obotlig cancer och ett, max två, år kvar att leva, jadu tänk dig in i DEN situationen. Vad skulle du göra? Hur skulle du tänka? Henry Griffin (Dermot Mulroney) väljer att tacka nej till all form av behandling och kör på som om det faktiskt fanns en morgondag.

Han har en exfru och två söner och han verkar inte ha jättebra relation med exet direkt. Han fiskar lite med pojkarna (vilket tar 25 sekunder av filmen) och det var allt. Jag kan inte låta bli att undra om det är SÅ man skulle göra själv om man är förälder till två tämligen små barn, men men….filmen handlar inte om mig.

På en föreläsning om döden möter han Phoenix (Amanda Peet), Sarah Phoenix som hon heter. Utan minsta tveksamhet närmar han sig henne, han har som sagt inget att förlora. Han bjuder ut henne och hon säger ja, men inte utan att fundera. Dom två utvecklar en relation som (ju) är dömd att misslyckas, det vet ju jag som tittar och Henry vet det med. Men jag får mig en tankeställare här…. Vad är att misslyckas? Hade det varit bättre om han sjunkit ner i TV-soffan och suttit där tills han tynade bort? Nu lever han ju livet ända in i kaklet. Vad finns det att inte gilla med det?

Nu går det inte lika spikrakt och smärtfritt som jag kanske gett sken av, det kommer gupp, problem, hemskheter och framförallt framkallar filmen en rätt stor dos dödsångest hos mig – och litervis med tårar. Fy fan vad sorglig den är. Också. Amanda Peet och Dermot Mulroney är väldigt trovärdiga som par, superfina ihop och det är nog A och O med filmen att man köper dom som kärlekspar.

Det blev en snorig stund framför TV:n det här men det var det värt. Och jag får helt enkelt förtränga dom saker med filmen jag inte tror på. Som Henrys icke-hängande med sina barn trots utmätt tid.

Nästa tisdag kommer ännu ett filmtips från Moya som handlar om döden men på ett heeeelt annat sätt.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: ADAM

Den andra filmen i årets första tema handlar om – som affischen till vänster säger – ”Two strangers, one a little stranger than the other”. Tyvärr går det inte att översätta rätt av till svenska eftersom det är en ordlek med ”stranger” och det blir inte riktigt samma sak om man använder orden ”främling” och ”konstig”.

Nåja. Jag antar att alla som läser detta förstår engelska och skulle så inte vara fallet så förstår nog alla att detta är en film som INTE handlar om två helt vanliga normala människor som träffar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar utan minsta motgångar, kompromisser och tjafs.

Nä, precis, filmer handlar sällan om sådana liv av en enkel anledning – DOM FINNS INTE. Såna liv finns inte på film och dom finns inte i verkligheten. Dom alla flesta av oss är nämligen strange/onormala/knasiga på ett eller annat sätt och det är DET som är så coolt, speciellt om man träffar någon som tycker om allt det där…udda.

Adam (Hugh Dancy) jobbar med att ta fram coola röster till leksaker och han är en ensam själ nu när hans pappa gått bort. Beth (Rose Byrne) är hans granne och hon känns ensam även hon trots att hon har en pappa (Peter Gallagher). Dom springer på varandra i tvättstugan och börjar hänga lite med varandra. Adam har Asberger och tänker lite annorlunda än Beth men dom kompletterar varandra på ett bra sätt, gör varandra glada.

Jag tycker det här är en fin film. Fin musik, lågmäld, mysiga höst-vintriga färger men på ett litet ”smutsigt” sätt. Snön är inte gnistrande vit, den är moddig, sådär som snö faktiskt oftast ÄR i en större stad.

Regissören och manusförfattaren Max Mayer har lyckats få med många små delar av kruxen som finns i mänskliga relationer i filmen och den håller sig intressant från början till slut. Att jag hakade upp mig på Rose Byrnes tänder i underkäken hör egentligen inte dit, men…..om nån därute har koll….har hon såna tänder fortfarande? Inte, va?

Nästa tisdag har jag sett ett ny film som Moya tipsat mig om, ännu en film jag inte visste fanns innan titeln dök upp i min inkorg.

Publicerat

ÅRETS FÖRSTA VECKOTEMA – TIPS FRÅN MOYA!

Så är det! Idag börjar årets första tema och den här gången blir det nånting heeeeelt annat än vad du som bloggläsare kanske är van vid.

Dom närmaste åtta veckorna kommer nämligen tisdagarna vara vigda åt ett tema jag döpt till VECKANS FILMTIPS FRÅN MOYA.

Vad är det här nudå kanske du undrar? Jo! Jag ska förklara.

För nån månad sedan fick jag ett mejl från en bloggläsare vid namn Moya Jones. Hon fullkomligt överöste mig med tips på filmer som hon själv tycker är väldigt bra och hon önskade att jag såg några av dessa dessa och skrev om dom.

Jag får ganska ofta filmtips mejlade till mig men jag har aldrig förr fått så många samtidigt och så många som jag inte ens kände till – alls. Det kändes jättespännande att gräva ner sig i dessa rekommendationer, dessa blanka blad, och nu har jag valt ut åtta filmer som kommer dyka upp här på bloggen på tisdagarna framöver.

Moya är naturligtvis informerad om allt det här, hon är med på noterna och har okejat namnet på temat. Så nu kör vi! Lite senare idag kommer första filmen. Det här ska bli spännande tycker jag! Tack Moya!

 

 

1. 6 years (2015)
2. Adam (2009)
3. Griffin & Phoenix (2010)
4. The pretty one (2013)
5. Listen to your heart (2010)
6. Keith (2008)
7. October Baby (2011)
8. An invisible sign (2010)
9. Sunshine cleaning (2008)
10. Livet efter dig (Me before you, 2016)
11. Elsewhere (2009)
12. Carrie Pilby (2016)
13. You´re not you (2014)
14. Unforgettable (2017)