Etikett: Veckans klassiker

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

Veckans klassiker: TRIUMFENS ÖGONBLICK

Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.

Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.

Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.

Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.

1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.

Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.

Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans klassiker: SKUGGOR ÖVER SÖDERN

Atticus Finch (Gregory Peck) är ensamstående pappa till Scout (Mary Badham) och Jem (Phillip Allford) och jobbar som försvarsadvokat i den lilla staden nånstans i den amerikanska södern.

När en svart man blir oskyldigt anklagad för våldtäkt får han hela den inskräkta invånarskaran emot sig. Egentligen är det allt man behöver veta om filmen, eller knappt det egentligen. Den viktigaste informationen jag kan ge om filmen är att ställa mig lite bredbent med båda fötterna fullt och fast mot marken, sätta händerna på varsin sida av midjan och sen ropa i en stor röd tratt: SE FILMEN! Det finns nämligen en hel del med denna klassiker som gör att den fortfarande känns otroligt aktuell och att den nog var en hel del före sin tid när den kom.

Gregory Peck är  – såklart – fenomenal. Jättebra, superfin, superlativen i min vokabulär räcker inte riktigt till. Barnen är också bra. Inte överdrivet söta, inte överdrivet lillgamla, bara barn helt enkelt. Grannpojken med det klockrena namnet Dill är också bra och definitivt ingen skönhet.

När filmen börjar hamnar jag i Forrest Gump-mode med hjälp av den fina musiken och det är en sinnesstämning som inte är direkt negativ. Dessutom fastnar jag i den känslan hela filmen igenom precis som när jag såg just Forrest Gump. Jag blir varm i magen av Gregory Pecks fina pappagestaltning och av den rättrådiga framtoning han har även när det blåser hårt och allt går åt pipsvängen.

Att det här är en klassiker är inget att snacka om, självklart är det det. Om man ser hur lite vi lärt oss om främlingsfientlighet på dessa femtio år så kommer säkert filmen att vara lika aktuell om femtio år till. Tyvärr måste jag tillägga. Jag skulle önska motsatsen.

Henke, Christian, Jojje och Sofia har också sett filmen.

 

Publicerat

Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET

Filmen Mannen på taket är gjord 1976. Den är baserad på en bok skriven 1971 som beskriver ett Sverige som var rykande aktuellt då men som nu inte längre finns.

Patienter tilltalas med titeln Fru och Herr på sjukhusen. Inte bara gamla människor dricker kaffe ur tunna små koppar med underdoserat öra. Björn J:son Lindh har låtit tvärflöjten löpa amok för att det ska låta spännande och ja, det låter spännande. Polisstationen är beige, torr och tråkig liksom poliserna själva som inte behöver vara varken vältränade eller snygga för att göra sitt jobb rätt. Som grädde på moset (?) visar Sven Wollter sin oansade drule och jag minns som om det var igår när filmen visades i min gymnasieskola och en klasskamrat utbrast: ”Det där är den första snopp jag ser som ser ut som en brun potatis”.

Jag minns mycket från första gången jag såg Mannen på taket. Jag minns lika mycket från den andra. Nu när jag ser filmen för tredje gången med ungefär tio års mellanrum slår det mig att jag minns precis hela filmen, varenda scen och att det inte på något sätt gör filmen sämre. Snarare tvärtom.

Bo Widerbergs version av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle var mitt första möte med poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson – men långifrån den sista. Carl-Gustaf Lindstedt är en helt annan Martin Beck än Peter Haber och Gösta Ekman och Thomas Hellbergs gestaltning av Gunvald Larsson är rätt långt ifrån både Rolf Lassgårds och Mikael Persbrandts varianter. Det är bra tycker jag. Fräscht på nåt twistat vis fast det borde vara unket men ingenting med Mannen på taket känns unket och gammalt. Nostalgiskt, javisst är det det, filmen visar som sagt ett Sverige jag minns genom ett barndoms skimmer men som sedan länge är dött men att kalla filmen gammal – not a chance! Actionsekvenserna är extremt påkostade och ur svenskt mått mätt extravaganta. Filmen är blodig på ett sätt man sällan ser och vetskapen om att Bo Widerberg använde grisblod istället för nåt rött hittipåkladd visar hans höga ambition med att göra allt med filmen på riktigt.

En polis blir brutalt mördad på Sabbatbergs sjukhus. Martin Beck och hans närmaste män gnuggar sina geniknölar för att komma förövaren på spåret. Från början känns det som en ganska simpel historia men det är en historia som utvecklas åt en massa håll och som faktiskt även bjussar på en del totalt otippade vändningar och scener.

Carl-Gustaf Lindstedt är fin som polis, han är mänsklig och varm, lite frånvarande men alltid funderande och hela hans uppenbarelse gör mig glad. Thomas Hellberg är mer äcklig än arg men eftersom jag inte läst några av Sjöwall/Wahlöös böcker så vet jag inte riktigt om hans version av Gunvald Larsson är mer ”rätt” än Lassgårds och Persbrandts mer testosteronförbannade diton. Det jag vet är att det finns en anledning till att vi inte har fått se en remake på Mannen på taket och den anledningen stavas ”svensk klassiker”.

Det är helt klart vettigt att låta Mannen på taket från 1976 vara ensam herre på täppan. Låt den vara. Låt den finnas, titta, se, lär, njut och sen kan det dyka upp nyproducerade Beck-ish-filmer med nagelbitande titlar som Den japanska shungamålningen hur mycket det vill. Mannen på taket är en ikon, den är helt enkelt untouchable och den tål hur många tittningar som helst enligt min syn på saken.

Att det händer att jag parkerar utanför Eastmaninstitutet bara för att känna filmhistoriens vingslag och att jag då alldeles medvetet tittar efter en liten kille på trehjuling är en annan historia.

Publicerat

Veckans klassiker: FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir lite trött på mig själv ibland.

Efter att ha sett närmare 4000 filmer har jag ganska bra koll på min egen filmsmak. Jag vet vad jag på förhand borde gilla, jag vet vilka genres som jag ser som underhållande, vilka jag tycker mindre bra om och vilka som har otroligt svårt att charma mig hur bra dom än anses vara. Att jag ger mig i kast med spagettiwesterns är ungefär lika smart som om jag skulle gå in på en restaurang fullsmockad med gulvarta Black Army-snubbar och ställa mig på bardisken och skrika ”Söööööderbrööööööder glööööööder”. Det är dömt att misslyckas. Jag får stryk. Så är det.

I valet mellan att se Den onde den gode och den fule eller För några få dollar mer föll valet på den sistnämnda enbart på grund av att några personer i min närhet – som gillar westernfilmer – sa att den var bättre. Med facit i hand bevisar detta min teori om att Den onde den gode och den fule är en film jag aldrig kommer att se.

Clint Eastwood är den hårdaste av dom hårda, han är mannen utan namn och han klär inte i poncho. Sergio Leone har regisserat och han gör det bra, att ge regi till en samtligt trästubbar med pistol kan inte vara enkelt. Ennio Morricone har gjort musiken och det är det enda som gör filmen tittbar för mig. Fantastisk fin musik som passar utmärkt till sandiga vyer, bruna hästar och skäggiga män.

Filmen i sig är långsammare än långsammast. Jag vet inte om det är tänkt att det ska vara spännande eller inte, jag uppfattar inte spänning i vilket fall, jag har bara väldigt svårt att hålla mig vaken. I ärlighetens namn knoppade jag in några gånger bara för att märka att scenen som börjat precis när jag somnade inte är slut när jag vaknade och att ingenting av värde faktiskt hänt.

Nej, det här är inte min pryl, inte nånstans och det kanske ses som orättvist att jag ens betygssätter filmen med den vetskapen i bakhuvudet men min blogg är min blogg, min åsikt är min och en skittråkig film är en skittråkig film. Punkt.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: CITIZEN KANE

Jag klockade filmen när jag gav upp första gången.

När räknaren stod på 0.03.35 stängde jag av och orden ”MEEEEH DET KAN INTE VARA MÖJLIGT ATT FILMEN ÄR SÅHÄR DÅLIG! DET KAN BARA INTE VARA MÖJLIGT!” ekade i lägenheten. Jag fattade rätt snabbt att jag var dum i huvudet, barnslig och en anings för snabb i min dissning och att filmen skulle få en chans till, så småningom.

Andra gången jag gav mig på filmen var jag på bättre humör men skrattade som en hysterika redan åt berättarrösten i början. När orden uttalas  som legendaaaaary, heeeeeeere, treeeees, zooooooo, begiiiniiiiiings och pharaoooooos med ett röstläge som påminner om en allvarlig  sjungande bas i en fisförnäm östermalmsk barbershopkör då kan jag inte hålla mig. Han må ha massor av värde att berätta för mig, mängder av information jag behöver för att se filmen med klara ögon men det går bara inte. Jag stänger av igen. Denna gång står räknaren på 0.08.58.

Jag ger filmen en tredje chans. Väldigt få filmer får tre chanser av mig. Så många filmer, så lite tid, tänker jag – ibland – när jag springer på filmer som jag hundraprocentigt vet att jag inte kommer gilla efter några minuter, precis som att jag sällan ger böcker mer än 20 sidor för att jag ska fastna (dock gäller denna tes inte filmer med mördarbin eller sandhajar). Men Citizen Kane ÄR en av dom stora ”måstefilmerna” för alla som säger sig gilla film (ändå verkar det vara förvånadsvärt få som sett den), det ÄR en klassiker och nu jäklar, nu tänker jag spotta gröna snorloskor i händerna, gömma fjärrkontrollen, gaffatejpa fast mig i fåtöljen för det ska bli tredje gången gillt här. Jag SKA se HELA Citizen Kane och inte för att jag vill utan för att jag känner att jag MÅSTE.

Det finns mediciner som är muskelavslappnande så till den milda grad att man nästan blir förlamad när man tar dom. En sån tablett hade jag behövt nu, 119 minuter senare. En sömntablett för elefanter hade också fungerat. Mina axlar sitter ända uppe vid öronsnibbarna, jag ser ut som en krum, halt och lytt när jag reser mig upp för att få igång blodomloppet. Jag plockar kulor med fötterna och äpplen med händerna så som Ted Åström lärt mig att jag ska göra i Sällskapsresan. Det funkar inte. Jag är helt jävla stiff! Detta svartvita helvete har förtvinat min kropp, jag har åldrats sextio år på två timmar och inga vetabästare i världen kan säga att jag har fel när jag säger att Citizen Kane är en riktigt usel film.

Smaken är som baken, så ÄR det och det kan man tycka vad man vill om. Hur kan en sån som jag lovprisa Rocky IV men rata Citizen Kane? Jadu, hur kommer det sig att Kate Moss knarkar eller att han som var ihop med Halle Berry var otrogen? Det händer ofta saker som utomstående inte kan förstå och som objektivt kan kännas fullkomligt onödigt.  Dessutom är jag just nu sjukt less på att vara förstående. Jag orkar inte tänka på varför idioter beter sig som idioter, jag ids inte analysera varför folk som inte kan bete sig inte kan bete sig även om jag logiskt vet vad det kan bero på och jag pallar inte med att recensera en film kliniskt och objektivt utifrån det faktum att den var nyskapande och fantastisk för över sjuttio år sedan.

Vad som rör sig i min hjärna vet bara jag och ibland knappt det  och jag begär inte att någon annan ska förstå men i min värld finns det inte något med Citizen Kane som gör den sevärd. Kanske, kanske, kaaaanske om jag skulle läsa på om filmen, kolla upp, memorera, forska om den och sedan se filmen ur analyssynpunkt, kanske skulle jag då hitta något som kändes intressant och engagerande, men att bara se den precis som den är, så som jag gör med ALLA filmer jag ser, funkar inte alls. Filmen suger och jag har ont i varenda muskel i kroppen. Jag är som en Citizen Kane:sk voodoodocka och jag behöver yoga, spikmatta och starksprit för att bli människa igen.

Jag har i kommentarer på andra bloggar jämfört denna med bajstunnan Göta Kanal 3 och vid närmare eftertanke är det väldigt orättvist. Citizen Kane är gjord av människor som ändå har någon form av koll på vad filmmakeri betyder, att jag inte gillar den hör liksom inte hit. Så jag kan inte ge den bloggens sämsta betyg – det ruggiga ufot. Endast två filmer har fått det betyget och den här filmen hör inte hemma i deras gäng. Däremot vill jag aldrig aldrig ALDRIG mer se detta ”mästerverk”. Jag har gjort mitt gällande Citizen Kane och kommer nu att dra mig tillbaka, slicka mina sår och sätta på en film som alltid får mig att må prima.

Kom igen, sjung med mig!

Risin’ up, back on the street, did my time, took my chances. Went the distance now I’m back on my feet, just a man and his will to survive. So many times it happens too fast, you trade your passion for glory. Don’t lose your grip on the dreams of the past, you must fight just to keep them alive.

Om Rocky är jag så är Ivan Drago Citizen Kane och vet du, Rocky vinner alltid!

Publicerat

Veckans klassiker: UNG REBELL

Att dö ung kan ju ha både sina fördelar och sina nackdelar. Nu kommer jag inte på en enda fördel såhär i brådrasket, i alla fall inte för den som dör. Kanske att den som ägde rättigheterna till James Deans tre filmer klappade sig lite extra på bakfickan och fick nåt lömskt dollargrin över läpparna men samtidigt hade nog filmbolaget hellre sett att han levde och spelade in fler filmer. Tror jag. Kanske.

Fördelen men att dö ung och bli en ikon ger ju den döda föga cred däruppe i himlen eller var han än må hamna men i James Deans fall så är jag rätt säker på att larger-than-life-stämpeln hade varit ganska suddig om han dött en naturlig död vid 89 års ålder. Med svenska mått mätt, tänk om Andreas Wilson hade dött i en MC-olycka strax efter att Ondskan gick upp på bio, han hade blivit huuur stor som helst. Nu har han på ett ganska tarvligt sätt blivit hackkyckling istället. Så olika det kan falla sig.

Ung rebell var James Deans andra film som kom efter Öster om Eden och före Jätten. Konstigt nog är det den här filmen som dom flesta uppfattar honom med men jag tycker det är den klart sämsta av dom tre. När jag såg filmen för många år sedan tyckte jag den var helt okej men när jag nu såg om den kändes den nästan löjeväckande dålig. Eller dålig förresten, dålig är fel ord. Filmen känns daterad, den håller inte längre, vilket är konstigt då gängbråk och jobbig tonårstid är ett universellt och ständigt pågående problem.

Det jag stör mig mest på med filmen är att James Dean´s Jim Stark och Natalie Wood´s Judy (och alla dom andra) ska spela 16 år. Jag har en femtonåring hemma, hon ser inte ut som Natalie Wood. Natalie Wood ser banne mig äldre ut än jag. James Deans rynkrandiga panna kan inte ses hos en enda 16-åring, varken nu eller då. Hade dom spelat 21-22-23-nånstans där så hade jag köpt det men tonåringar – aldrig! Det intressanta är att James Dean var 22 när filmen spelades in och Natalie Wood var 17. Hon måste vara världens äldsta 17-åring.

Det finns en hel del både att tycka om och reta sig på med filmen. Jag gillar känslan, färgerna och kläderna och jag stör mig som tusan på musiken. Första tio minutrarna som utspelar sig på polisstationen är en kackafoni utan dess like musikmässigt. Jag längtar efter hörselskydd, muteknapp eller att snabbspola men gör inget av det. Jag biter ihop, härdar ut och hoppas på bättring men musikaliskt blir det aldrig bra.

Det är över 20 år sedan jag såg filmen sist och då var jag lite snällare med betyget, nu får det räcka med en halvsvag trea. Varken filmen eller James Dean är bättre än så. Tacka vet jag Jätten.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: AMARCORD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag närmar mig 40 med stormsteg. Jag har fyra decennium som jag kan droppa minnen från även om det kanske bara är dom två sista som jag kan säga att jag minns ur både positiv och negativ synvinkel. Det jag kommer ihåg från 70-och-början-på-80-talet är format av barndomens lekfulla skimmer, av kvadratiska foton, av hörsägen, av nostalgi. Jag kan inte säga att något av det jag minns från min barndom är hundraprocent sant men det är sant för mig, det är sant enligt mitt sätt att se på mitt liv.

När Frederico Fellini gjorde Amarcord var han 53 år. Han hade dryga tio år till av samlade minnen att försöka få ihop till en film när han bestämde sig för att skriva ett manus baserad på händelser ur sitt liv. Självklart blir det flummigt, självklart blir det det. Jag tror att det mesta i filmen faktiskt har hänt även om dom elaka kanske inte var fullt lika dumma, dom som skrek kanske inte var fullt lika högljudda, dom vackra damerna kanske inte var fullt lika ljuva och dom gigantiska brösten kanske var mer galiameloner än vattenditon. Stora bröst i en elvaårings ögon är kanske inte samma sak som stora bröst för en femtioåring, däremot inte sagt att synen på brösten är fel när femtioåringen minns sitt elvaårsjag och dennes fascination.

Amarcord är en film utan en manusskriven röd tråd men vad gör det? Känslan i filmen är konstant från förtexterna och filmen igenom. Filmmusiken är alldeles underbar, miljöerna, människorna, tokerierna, jag smälter som en dubbeljapp på badstranden, jag släpper taget och hänger med på resan.

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

Det här är en filmklassiker som jag tuggar i mig med både kniv, gaffel och sked. Den har i och för sig ”bara” trettio år på nacken men den håller fortfarande och den har åldrats med skönheten i behåll. En magnifik liten film.

Publicerat

Veckans klassiker: BULLITT

Om en skådespelare vill framstå som macho i en filmbloggares ögon så underlättar det inte om filmbloggaren i fråga är uppvuxen på 70-talet och skådespelaren är lik Tage Danielsson.

Det är nånting där som krockar rätt hårt. Jag vet många som tycker att Steve McQueen är det manligaste som finns, den ultimata filmstjärnan, mannen, myten, legenden. Jag är inte en av dom. Steve McQueen är inte bara lik mysfarbrorn Tage, han pratar på samma sätt som Stefan Edberg också. Inte heller det är något att lägga som plus i alfahanneskålen.

När Bullitt kom 1968 så kan jag bara anta att det var det tuffaste som gick att se på biograferna. En välkammad rödlätt McQueen, balla mullrande bilar, en spännande konspiratorisk historia och ett soundtrack proppat med ett massivt tutande på tvärflöjtar. På nåt sätt tycker jag filmen har åldrats både bra och dåligt.

Frank Bullitt (McQueen) ska skydda ett vittne som till alla pris måste hållas vid liv fram till rättegången. Bullitt misslyckas, vittnet mördas. Don´t mess with the Bullitt liksom. Klart han beger sig ut på jakt efter förövaren. Ingen ska säga att han inte kan klara av sitt jobb.

Ramhandlingen, historien i sig är egentligen tidlös. Den har filmats många många gånger och det har gjorts av en enda anledning: det är en historia som funkar. Det som gör att filmen i mina ögon har behov av en redig dammtrasa är att den är uddlös, nästan lite korkad faktiskt. En mördare som på nära håll skjuter någon för att döda skjuter inte i axeln, ej heller i knät. Det är alldeles för…snällt.

Som tur är har filmen en stämning som är i det närmaste klassisk. Skön musik, härliga färger, hela filmen är charmig på det där geniuna 60-tals-sättet och jag hade en rätt mysig stund framför TV:n.

Visst är Bullitt en klassiker med rätta men den har långt kvar för att bli en klassiker för mig.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.

Publicerat

Veckans klassiker: BLOW-UP – FÖRSTORINGEN

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag rekade runt i min omgivning för att hitta tips på lämpliga filmer till det här temat var Michelangelo Antonionis Blow-up en av filmerna som kom upp flest gånger, lika många gånger som Casablanca. Jag fattade först ingenting men efter lite googlande kände jag igen filmen, ja, i alla fall affischen. Antonioni var för mig annars mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman, that´s it liksom. Nu, efter att ha sett Blow-up, är Antonioni mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman.

Blow-up utspelar sig på 60-talet i det som kallas Swinging London. Det är snygga människor i trendiga kläder, schyssta lägenheter, det är ganska ytligt och även om det inte alltid är glatt så präglas det inte av svårmod direkt. Thomas (David Hemmings) är en känd fotograf i vita lite för korta byxor som av en slump börjar fotografera ett par i en park. Den kvinnliga delen av paret (Vanessa Redgrave) kräver att få bilderna av Thomas och när han börjar framkalla dessa ser han – i en förstoring – något som kan vara ett mord.

Alltså, på pappret känns det här som en film för mig. Skönt retro, en konspiratorisk historia, Vanessa Redgrave som jag gillar och en orgie i designprylar men av detta blev det bara Vanessa Redgrave kvar. Hon är för skön i den här filmen. När hon sitter i en soffa, röker gräs och liksom fuldansar sittande till grammofonsk jazzfusion så blir jag blir alldeles lycklig. Hon är en skådis som genom alla tider fått alldeles för lite cred, hon är helt enkelt lysande!

Filmen då? Hur är den? Är det en klassiker? Ja, inte vet jag. Jag blir inte klok på den. Det tog mig tre kvällar att se filmen (nej, den är inte Ben-Hur-lång, den är bara 111 minuter) och det berodde enbart på uttråkning. Filmisk narkolepsi skulle man kunna säga. Antonioni må vara duktig på filmestetik men historien är alldeles för långsökt för att hålla. Spännande blir det aldrig och om filmen verkligen ska klassas som en klassiker så är det enbart på grund av ytan, inte innehållet.

Slutet är superkonstigt men är ändå det jag gillar bäst med hela filmen vilket säger en hel del om upplevelsen. För övrigt är jag skeptisk.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans klassiker: A CLOCKWORK ORANGE

Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.

Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.

Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen,  hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?

A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.

Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.

Publicerat

Veckans klassiker: AFRIKAS DROTTNING

”Tycker du det Mr Allnut?”

”Som du vill Mr Allnut”

”Godnatt Mr Allnut”

”Ja tack Mr Allnut”

”Nej tack Mr Allnut”

Detta jääääävla Mr Allnutande, jag blir gaaaaaalen.

Rose Sayer (Katherine Hepburn) är en pianoklinkande missionär som tillsammans med sin präst till bror flytt till Afrika för att komma undan tyskarna. Mr Allnut (Humphrey Bogart) äger den gamla skorven Afrikas drottning och försöker leva livets glada dagar genom att titta långt ner i flaskan och inte tänka på morgondagen.

När tyskarna hittar till den lilla byn, bränner upp husen och (indirekt) har ihjäl prästen måste Rose återigen fly och Mr Allnut tar med henne på båten. Dom är varandras totala motsatser och även om hat är ett starkt ord så är det nånstans där deras förhållande börjar och var det slutar, hmmmm, ja kolla in postern här ovan så förstår du.

Humphrey Bogart fick en Oscar för Bästa manliga huvudroll för sin gestaltning av mannen med världens jobbigaste namn (om man hör det femton gånger i minuten) och både Katherine Hepburn, filmens regissör John Huston och manusförfattarna blev nominerade. Det är intressant information då denna klassiker är ett solklart fall av man-kanske-borde-stoppa-den-i-ett-skåp-låsa-och-sedan-både-gömma-och-glömma-nyckeln för filmen är verkligen INTE bra.

Historien är inte tillräckligt intressant berättad för att bli vare sig spännande eller dramatisk och Bogart och Hepburn har inte ett uns av sprak mellan sig. Jag har svårt att förstå båda dessa skådespelares storhet faktiskt, Hepburn ser ut som ett levande lik och Bogart är allt annat än snygg. Att musiken är hemsk överdriven och att effekterna är otroligt dåliga kan jag leva med, filmen har ändå över sextio år på nacken men resten, alltså, jag fattar inte grejen alls. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för det är verkligen en hiskelig film.

Publicerat

Veckans klassiker: FRUKOST PÅ TIFFANY´S

 

 

 

 

 

 

 

Idag kör jag igång ett helt nytt tema på bloggen. Varje måndag fram till sommaren kommer jag skriva om en ny välkänd film och en klassiker för mig behöver inte nödvändigtvis vara från forntiden, nej, det kommer dyka upp en del moderna varianter också.

Veckans klassiker ska bli skoj, nu får jag äntligen chansen att ta mig an dom där ”måstefilmerna” jag dragit mig för att se OCH dom där härliga fantastiska filmerna jag redan sett som jag längtat efter att se om. Frukost på Tiffany´s är en sån film. Jag såg den när jag gick på gymnasiet och då tyckte jag att Holly Golightly i Audrey Hepburns skepnad var sådär härligt perfekt kvinnlig och uppfriskande kul med sin stora hatt och sociala sätt. Nu när jag ser om den undrar jag om jag var tillfälligt lobotomerad där i slutet av 80-talet, vilket jag nog var med tanke på vilken gymnasielinje jag valde. Vilken bimbo hon var Holly!

Till tonerna av Moon river kommer Holly inklapprandes i bild i höga klackar och perfekt skräddad klänning, bara det är en ganska annorlunda krock. Det finns ingenting med låten Moon river som passar in i filmen – egentligen – men ändå är den helt perfekt.

Så vem är då denne Holly i mina ögon anno 2012? Hon är ett våp, en playgirl, en tjej som står för det mesta som jag föraktar hos kvinnor. Hon blinkar med sina stora ögon och sina långa ögonfransar och struttar omkring och lever i villfarelsen att en rik man är det enda som kan tjonga till hennes mediokra liv och göra det bättre. Den brasilianske miljonären är hennes drömman, inte hennes granne, författaren Paul Varjak (George Peppard) som är alldeles för fattig för fånga hennes intresse. Att Paul sedan ”sponsras” av den halväckliga rikisen Patricia gör inte saken bättre.

Frukost på Tiffany´s är alltså en komedi men som en sådan ser jag inte filmen alls längre. Jag ser den som ett drama med komiska inslag och ett av dessa inslag som fortfarande fungerar till hundra procent är scenen när Holly har fest i sin lägenhet och kameran åker runt och ”synar” festdeltagarna. Vilken orgie i filmmagi! Blake Edwards har verkligen lyckats, herregud, jag vill inget annat än att ha en stor hemmafest med en massa sköna typer – och osköna med för den delen. Och trapetskonstnärer och eldslukare och en prima ballerina och nån kille på hammondorgel och ett gäng transor och en glad clown och en korvgubbe med låda på magen och det pratas och skrattas och dansas till Håkan Hellströms Ramlar för det är den gladaste partylåten jag vet och nån röker inne fast man inte får och en peruk börjar brinna och sen kommer Brandsta City Släckers och då blir schlagerbögarna glada.

Alltså, när en liten filmscen får mina små grå att gå igång på det viset då är det verkligen rätt, vilken kick! Det finns några till sådana scener i filmen, såna som får mig att häpna och skratta och må gott men dom är inte lika många som sist när det begav sig 1989.

Visst är det här en klassiker och visst är den här en klassiker med rätta. Audrey Hepburn satte standarden för modet en lång tid framöver och karaktärer som till exempel Carrie Bradshaw i Sex and the city är ett solklart fall av en Holly-klon. (Inte Dolly, Holly. Hallå!) Skillnaden är att Carrie förvärvsarbetar annars är det karbonpappersvarning. Att jag retade mig på Holly-karaktären lägger bara en liiiiten sordin på filmen för hon ÄR alldeles bedårande söt och Audrey Hepburn är en lysande skådespelare.

Det här är absolut en film man bör se om man gillar film. En klassiker alltså, helt enkelt.

Här finns filmen och här sjunger Audrey herself Moon river.