Etikett: Veckans serietidningshjälte

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE RETURN OF SWAMP THING

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DC Comics seriehjältefigur Swamp Thing heter på svenska Träskmannen. Här är han tillbaka, grönare, slemmigare, mer heroisk och med ljusare röst än någonsin.

I filmen Swamp Thing (från 1982) händer nåt tokigt med doktor Alec Holland. Han hamnar mitt i ett genetiskt experiment och blir nånting på ytan fullständigt inhumant, hälften människa, hälften träskman.  Nu är han alltså tillbaka och ska rädda medmänniskor från ett annat träskmonster, något som ser ut som en dåligt påhittad figur från Jedins återkomst, nån typ av monster med en kladdig skinntrumpet i ansiktet.

Heather Locklear som under åren 1981-89 gjorde stor succé världen över som Sammy Jo i TV-serien Dynastin tyckte att det var ett bra karriärssteg att tacka ja till huvudrollen i denna träskfilm. Jag undrar hur hon och hennes agent tänkte där.

Alltså, det finns inte mycket vettigt att skriva om den här filmen. Den är hästlängder mer underhållande att titta på än Catwoman, men det säger ingenting. Den är klantigt filmad, ocharmig, det är fullkomligt vidriga barnskådespelare med och träskmannen talar korrekt artikulerad engelska med nästintill heliumröst vilken gör honom noll procent läskig och ger honom noll-komma-noll procent pondus.

Summa summarum är filmen i det närmaste genomusel men ändå, i jämförelse med Catwoman och Daredevil, så har den nåt. Jag vet inte vad men nåt som hindrar den från lägsta möjliga betyg är det i alla fall.

Filmen går att beskåda alldeles gratis på Voddler. Kom igen, do it!

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: LUCKY LUKE

Nåt av det allra bästa jag visste när jag var liten var att läsa seriealbum. Smurfarna, Tintin, Finn och Fiffi och Lucky Luke var favoriterna och det höll i sig långt upp i åldrarna. När jag sist kollade gillade jag det och nu närmar jag mig fyrtio med stormsteg.

Den största skillnaden mellan då och nu är att jag nu vet att Bröderna Dalton heter Bröderna Dalton och inte Bröderna Dalltånn. Hur Lucky Luke uttalas visste jag redan som liten, trodde jag kanske jag ska tillägga för efter att ha sett den här filmen blir jag osäker. Lucky Luke på franska låter nämligen inte alls som det gör på engelska. Det låter fånigare och gulligare, lite som namnet på en väldigt hårig katt, en sån som är jättestor och toklurvig ända tills man tar fram vattenslangen och tvingar den bli blöt. Då är den inte så magnifik direkt.

Mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga gestaltas på franskt vis av Jean Dejardin, killen som gav The Artist ett ansikte. Jean Dejardin är en höjdarkille! Han är jättebra, jättesnygg, jätteduktig och som någon som ska se i princip tecknad ut – med jättehög lugg och allt – är han jättetrovärdig. Filmen är snyggt filmad med coola kameravinklar och scenografiska lösningar men det blir tradigt i längden ändå tyvärr. Historien är tämligen ospännande och Bröderna Dalton är inte med. Men det som gör att filmen ändå är sevärd är just ”Lykki Lyk”. Han är cool, precis som i serierna. Jag blir nostalgisk glad bara av att se honom och den känslan räcker en bra bit.

Här finns filmen att hyra och den kan också ses gratis på Voddler.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: CATWOMAN

Det finns dom som förvaltar en räkmacka på genomtänkta och smarta sätt. Halle Berry är inte en av dom.

Efter sin Oscarsvinst med filmen Monster´s Ball (som kom 2001) drog hon en högvinst som Bondbrud mot Pierce Brosnan i CGI-katastrofen Die another day (hallå, surfscenen!) och bortsett från lite X-men-agerande ur den högre skolan är Catwoman hennes yrkesmässiga peak sedan dess. Något att vara stolt över? Skulle inte tro det.

Halle Berry är som jag ser det den kvinnliga skådespelarmotsatsen till artisten Robbie Williams. Alla kvinnor vill ha Robbie, alla män vill vara Robbie och om det kniper vill männen ha honom också, dingalingen till trots. Vad gäller Halle Berry så finns det ingen kvinna som inte skulle byta ut sin kropp mot hennes i en handvändning, ingen man som inte slickar sig om munnen när hon kommer upp ur havet iklädd vit bikini och ingen kvinna som skulle säga nej tack om Halle kom fram och åmande bjöd på en svettig bortamatch.

Hjälper detta det allra minsta när jag tittar på Catwoman? Hjälper det att hon är urläcker i latex när filmen i sig är så infernaliskt fånig? Kan jag bortse från kostymen, från manus, från sunkig filmning, från dåliga skådespelarinsatser över lag? Nej, nej och nej. Jag kan inte det.

Halle Berry spelar alltså Patience Phillips, kvinnan som blir antastad av en bonnkatt, förvandlas till Catwoman och sen ska rädda sin lilla del av världen (alltså inte samma Catwoman som Anne Hathaway spelar i The Dark Knight Rises, där heter hon Selina Kyle). Filmen är regisserad av mannen med artistnamnet Pitof, en snubbe som innan Catwoman endast gjort Vidocq (med Gérard Dépardieu) och efter Catwoman ingenting, inte en enda långfilm. Jag förstår varför.

Halle Berry kan på många sätt jämföras med Ben Affleck och detta inte bara för att dom båda lyckats göra rätt tuffa seriehjältar till avskrädeshögar på film. Jag tycker sällan Halle Berry är bra alls. Hon är vacker som en dag men skådespeleri vete tusan om hon behärskar. Nu säger jag inte att jag tycker Ben Affleck är vacker eller ens snygg för det tycker jag inte men precis som att snyggingar med utstrålning kan mima till förinspelade Nana Hedin-refränger så kan människor få skådisjobb på grund av utseende allena. Det håller en gång, kanske två men det håller inte en livslång karriär. Halle Berry borde definitivt stanna upp och tänka efter, kanske byta bana, göra nåt annat. Sälja muffins eller nåt. Vad som helst.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: DAREDEVIL

Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck.

Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar)

Daredevil, på svenska även kallad det tuffa namnet Demonen eller det kanske lite mindre tuffa Våghalsen, är en karaktär skapad av Stan Lee för Marvel. Egentligen heter Daredevil Matt Murdock och på dagtid jobbar han som advokat. Det är först när mörkret sätter in som han blir blind brottsbekämpare, eller ja, blind är han visserligen dygnet runt men mmm, du fattar.

Den här filmen kom 2003 och jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Jag har inte sett filmen sedan dess och när jag nu sett om den förstår jag varför. Med min 13-årige son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredeviln.

Daredevil är ett hafsverk från början till slut. Ingenting är bra med den här filmen, till och med skurkarna är dåliga. Colin Farrell som Bullseye lyckas med konststycket att spela över när han är en karaktär som lever på att spela just över och Michael Clarke Duncan som Kingpin är en av serievärldens mest underliga bad guys. Dessutom har han inga övermänskliga krafter mer än att han är stor vilket bara är larv i sammanhanget. Jennifer Garner är söt men inte ens hennes Elektra är trovärdig. När hon fajtas skrattar vi och vi skrattar kanske lite för hårt och lite för elakt men ack så skönt det är att skratta på det viset ibland.

För att vara en ”påkostad” film med mängder av ”effekter” är det sällsynt dåligt. Dom har lyckats med att misslyckas med nåt så fundamentalt som perspektiven vilket gör att man ibland faktiskt inte kan se om Daredevil hoppar eller glider eller om det är tio meter ner till backen eller hundra. Tänk om samma miss hade gjorts i Spider-man, snacka om att det aldrig hade kommit en tvåa.

Jag hoppas att Ben och Jennifer sa ”det här blir nåt att visa barnbarnen” för allt annat med denna film är totalt bortkastat. Alltså, T-O-T-A-L-T!

Publicerat

Nytt tema varje måndag hela sommaren: Serietidningshjältar på film

 

 

 

 

 

 

Att jag är väldigt svag för tecknade hjältar som överförts från serietidningsform till vanlig spelfilm är ingen nyhet för dig som följer min blogg regelbundet. Jag får handsvett och hjärtklappning av MARVEL-loggan, en del av mitt hjärta tillhör för alltid David Banner och jag skulle mycket väl kunna ha serietidningsframsidor som tavlor på varenda tom väggsnutt hemma.

Fram tills nu har jag skrivit om Iron Man, Iron man 2,  The dark knight, Thor, The Green Lantern, X-men: First class, Captain America och The Avengers men nu kommer det alltså en filmrecension varenda måndag ända tills höstlöven börjar falla (eller det åtminstone blir september) i just den här lilla superhärliga subgenren som jag kallar serietidningsfilmer. Hjältarna kommer radas upp som ett färgglatt pärlhalsband och trots att kvalitéerna på dessa filmer ibland har en hel del i övrigt att önska så är det helt perfekta filmer för en regnig sommardag.

För dom finns. Regniga sommardagar alltså – OCH serietidningshjältar för den delen. Det kryllar av versioner och jag ska försöka hitta ett axplock som av en eller annan anledning är värda att nämnas.

Så…på med trikåerna, ta fram kroppssminket och ge din barnsliga sida en chans. Nu ska världen räddas och det med hjälp av tecknade figurer! Om en liten stund kommer sommarens första recension. Hänger du med?