När Moya tipsade mig om October Baby blandade jag först ihop den med October Sky, den gamla filmen med en ung Jake Gyllenhaal. Det här är dock något helt annat.
Hannah (Rachel Hendrix) ramlar ihop på scenen under premiärföreställningen av en pjäs hon har huvudrollen i. Efter en massa tester på sjukhuset står det klart att ingenting är direkt fel med henne MEN det dyker upp en annan sak. Det visar sig att hennes omtänksamma gulliga föräldrar inte är hennes biologiska diton. Hannah är nämligen kvarlevan av en misslyckad abort och adopterad.
Självklart vänder detta upp och ner på hela hennes värld då hon hux flux har föräldrar som under 19 år ljugit för henne och ju mer hon nystar i detta ju fler hemligheter springer hon på.
När jag tittar på October Baby känner jag att jag tittar på en berättelse mer än en film. Det är ett ganska ovanligt tempo och känsla i filmen, det är nämligen samma tempo, samma långsamma musik genom precis hela filmen OCH karaktärsutvecklingen är absolut minimal. Alla beter sig likadant filmen igenom även när det radas upp svårigheter och problem som måste lösas. Dom vuxna pratar lågmält och respektfullt i alla lägen, Hannah gråter men blir aldrig arg och läkaren uppvisar högsta betyg i pedagogiskt närmande av patient.
Jag tycker ändå att filmen var rätt fin att titta på, det är skönt som omväxling när en film bara är ”puttrig”. Så det är inte filmens utförande som gör att betyget blir underkänt, det är bismaken av moralpredikan, av det religiösa förklarandet av vikten att kunna förlåta och det känns som filmen är en (luddig) inlaga i abortdebatten. Filmen känns precis som den är, dvs väldigt amerikansk och i just detta fallet blir jag inte jätteimponerad av allt som kan läsas in mellan raderna.
Jag tycker dock jättemycket om samspelet mellan Hannah och hennes pappa. Det vore en dröm att ha en pappa som honom, biologisk eller ej.
Nästa tisdag kommer den sista filmen i detta tema. Här kan se länkar till övriga filmer Moya tipsat mig om.
