Etikett: Venom

Publicerat

VENOM

Eddie Brock (Tom Hardy) har en egen TV-show där han som grävande journalist har rätt fria händer att intervjua och luska i vad han vill. Han bor tillsammans med Anne (Michelle Williams), en advokat som jobbar på företaget Life Foundation som drivs av den maktfullkomlige extrema visionären Carlton Drake (Riz Ahmed).

Kvällen innan Eddie ska intervjua Carlton Drake för sin TV-show kommer han över komprometterande uppgifter om Life Foundation och bestämmer sig för att ställa Drake mot väggen. Att han fått reda på uppgifterna genom att läsa hemliga mejl från flickvännens dator tänkte han inte två gånger på, i alla fall inte vad det skulle få för konsekvenser – både för honom och Anne.

Venom är egentligen en symbiot från en annan planet, en symbiot som behöver ett ”värddjur” för att överleva, alltså någon den kan ta sig in i och leva genom. Venoms första värddjur var – egentligen – Spider-Man och Eddie Brock var den andre och det här är anledningen till att Brock/Venom i serietidningarna försöker hämnas på Peter Parker/Spider-Man. Om detta berättas dock ingenting i filmen, det enda man får se som har med Spider-Man att göra är i filmens andra extrascen (en scen som fungerade NOLL för mig, den fick mig bara att tänka på Kalle Ankas julafton där det görs reklam för en ny tecknad film på slutet. Den första extrascenen var däremot mer spännande).

Att titta på Venom är som att titta på THE TOM HARDY SHOW. Jävlarimej vad han verkar ha kul på jobbet! Varenda scen med honom i bild är skådespelarmässig perfektion och han lyckas hålla manuset på en snygg linje mellan svärta och komik. För visst är Venom-historien svart som sot om man tänker efter, det är en framtidssyn som är rent hemsk, det är Drakes människosyn, det är olycklig kärlek, det är en hel del på minuskontot om man ser till tjofaderittanglada saker i livet. Därför är det ganska skönt med all comic relief filmen ändå bjussar på. Det här är inte en film man går och ser för att få självmordtankar, det är underhållning och SOM det roar mig att se Venom. SOM. DET. ROAR. MIG.

Jag njöt under filmens 112 minuter trots att ungdomsgänget till vänster om mig verkade vilja vara nån helt annanstans än på biografen. Jag njöt, fi fan vad jag njöt. Balansen i dom olika delarna i filmen är perfekta som jag ser det, jag tycker inte filmen är FÖR kul (som jag hört att vissa klagat på), jag tycker heller inte att filmen är FÖR LITE OTÄCK samtidigt som det är förvånande att den här filmen fått 15-årsgräns då den är helt blod-fri trots en hel massa våldsamma scener. Precis som The Meg alltså. Men det är klart att filmen kan upplevas spännande och läskig ibland, det är många vassa tänder och rätt hög body count (även om man inte får se konsekvensen av detta i direkta närbilder).

Även denna film, precis som typ ALLA superhjältefilmer, avslutas med någon form av omotiverat-alldeles-för-lång-slutfajt-med-så-mycket-cgi-att-man-inte-riktigt-kan-se-vad-som-händer och det finns inte en enda sån fajt som gör att jag inte sonar ut. Det är liksom aldrig snack om vem som kommer ”vinna”, vem som kommer överleva och det blir därför aldrig några reella stakes som får mig att bry mig. Så även denna gång. Klart Eddie Brock överlever, klart TOM HARDY klarar biffen, jag är aldrig orolig (och nej, det är inte en spoiler). Tom Hardy klarar sig ALLTID.

Publicerat

Fredagsfemman #309 – Filmer att se fram emot under 2018

5. Den blomstertid nu kommer

Till midsommar är det dags att gå man ur huse för att se svensk film ta ett nytt stort kliv ut mot den stora filmvärlden. Alltså den STORA filmvärlden. Vi kommer få se scener vi aldrig förut sett och det var mycket länge sedan jag såg såhär pepp på en film – oavsett produktionsland. En finurlig och ASSNYGG teasertrailer är släppt och du kan se den här.

.

.

.

4. The Meg

Jon Turtletaub regisserar Jason Statham i en HAJFILM!! Tjoflöjt va? Jag vill bara ta på mig den blå onepiecelatexdräkten och liksom Dr Alban sjunga Sing Hallelujah! Den 10:e augusti är det premiär i USA och man kan inte göra annat än att hålla tummen att den kommer till Sverige. På bio.

.

.

.

3. Mission: Impossible 6

Hahahaha, Tom Cruise teamar upp med Rebecca Ferguson igen och HOPPSAN nu gled jag ur stolen. Boka in 3:e augusti i almanackan!

.

.

.

.

2.Venom

Tom Hardy ikläder sig rollen som Venom och Michelle Williams, Woody Harrelson och Riz Ahmed är med i rollistan. Klart jag är pepp. Hur skulle jag INTE kunna vara det? 5 oktober smäller det!

.

.

.

.

1. Ocean´s 8

27 juni är det biopremiär för denna film med en skön samling kvinnor: Sandra Bullock, Anne Hathaway, Dakota Fanning, Olivia Munn, Sarah Poulson, Rihanna och Katie Holmes. Helena Bonham Carter och Cate Blanchett är också med. Och Matt Damon repriserar sin roll från Ocean´s Eleven, Twelve  och Thirteen. Jag tror det kan bli härligt det här.

Publicerat

VENOM

Sex nyårsaftnar i sträck gjorde jag en lista till mig själv bestående av tio punkter, tio saker jag skulle vilja göra och/eller klara av under året som kom. Det kunde vara allt mellan att köpa mig ett par skridskor och åka med dom,  gå på salsakurs,  åka på oplanerad bilsemester dit näsan pekade, skriva en bok, själv renovera badrummet och få min firma att öka en viss procent i omsättning men det kunde också vara att försöka överkomma min allra största fobi genom att klappa en orm.

365 dagar senare gjorde jag det. Nyårsafton året efter med listan för ännu ett år färdigskriven i fickan. Det var den enda punkten jag inte hade bockat av och vitsen med dessa listor var ju att testa mig själv, att få arslet ur vagnen och göra sånt jag annars inte hunnit/gjort/prioriterat/vågat, självklart kunde jag inte tolerera att misslyckas med detta, inte med en orm så nära som i min bästa väns vardagsrum hundra meter bort.

Hon lyfte ut den 150 meter långa tigerpytonormen (med en diameter på 90 cm – minst) från terrariet, den räckte från ena änden i det stora vardagsrummet och nästan ut i köket och där i köket stod jag med nedkissade byxor, tunnelseende och handsvett som skapade frätskador på parketten. Jag visste att jag inte hade nån återvändo. Visst, jag kunde lägga benen på ryggen och springa hela vägen hem men besvikelsen över mitt misslyckande skulle överskugga lättnaden. Jag hade bestämt mig. Ormjäveln skulle vidröras.

Jag tänkte på alla gånger jag suttit i detta vardagsrum och fikat, jag tänkte på alla timmar jag suttit vänd bort från glasburen med nacken och blicken fast som i kramp åt motsatt håll men att jag nånstans ändå gett mig en imaginär high-five för att jag faktiskt gjorde det. Jag befann mig i samma rum som en stor jävla orm och jag överlevde. Nu ska jag bara talla på fanskapet och sen är det klart, sen är min ormfobi borta. Det är så dom gör på Skansen när trams som detta ska botas, det har jag sett på TV.

Tårarna rinner längs mina kinder när min vän säger ”Är du beredd?”. Allt förutom ”svanstippen” på ormen är svart, jag ser bara en mörk tunnel, jag känner hjärtat bulta så halsbandet hoppar upp och ner, jag mår illa, jag tänker att lite kräks inte kommer märkas ihop med dom litrar av saltvatten som droppat från mina händer, kläderna går att vrida ur, hela jag skakar, jag förstår inte vitsen med det här, jag förstår inte meningen med att leva över huvud taget när det finns monster som detta som krälar runt på jorden. ”Kom igen nu! Nu kör vi!”. Jag hör orden men jag fattar inte vad som betyder. Vadå vi? VI? Hon BOR med den här besten, hon klappar den, matar den med döda råttor och kallar den vid namn. Morrisey. Morrisey! The first of the gang to die.

Två minuter senare står jag i snön på gatan och sväljer surt. Pekfingertoppen snuddade monstret och jag gjorde det. JAG GJORDE DET! Jag vidrörde ormen, mission accomplished och listan för året är genomförd. Kläderna är så fulla av udda kroppsvätskor att dom får lämnas på återvinningen i containern märkt ”Kemikalier” och lika lättad som jag känner mig för att jag klarade av detta oövervinnerliga  lika stensäker är jag på att det inte hjälp alls vad gäller min ormfobi, snarare tvärtom. Det finns ingenting som hjälper mot min rädsla. Allt som har med ormar att göra, bilder, TV-program, teckningar i barnböcker, filmklipp, skogspromenader gör det BARA värre och därför och enbart därför försöker jag undvika filmer med ormtema. Venom till exempel. Det är som att vara laktosintolerant och hetsdricka 1,5 liter standardmjölk, det händer ju inte. Varför skulle det? Varför skulle jag titta på en film som handlar om en ormkille? Det är ju fullkomligt idiotiskt  – och nu är det gjort.

När  Louisianas träskmarker är spelplatsen, när venom betyder gift och den Venom jag känner till bäst är Spindelmannens fiende med solklara ormdrag så är det en film som jag rätt givet borde hålla mig ifrån. Men nejdå, jag stoppade filmen i spelaren och såg den. Hela. Varenda sekund. Jag blundade inte ens. Jo det gjorde jag så okej då, jag såg nästan hela. På slutet blev det lite ormäckligt, då tittade jag bort men det berodde nog mest på att jag hade en tonfiskmacka i handen och kombon tonfisk i munnen och ormäckel på TV:n är inge bra alls.

För övrigt var det inte mycket att se vare sig för ormälskare, motsatsen eller skräckfilmsälskare. Superfånig, mörk och menlös teen-skräckis, no more no less. Det var bra mycket mer skräck i det där vardagsrummet, den där nyårsaftonen,  då när en 30-something nedkissad undertecknad skulle vidga sina vyer. Verkligheten överträffar oftast fiktionen, så även denna gång.