Nästan lika bra som Rocky IV
En hitan-och-ditan-film om ett gäng människor som korsar varandras vägar. Kärlek, otrohet, psykisk ohälsa, föräldraskap. Ja, det gamla vanliga.
Holly Hunter, Tony Shalhoub, Alfred Molina och Cristin Milioti har alla bra dagar på jobbet och Andrew Wagner sköter regiklappan på ett bra sätt. En oklanderlig film, lika lättsedd som lättglömd men ibland är det precis vad man behöver.
Finns att se på Viaplay.
Två saker är jag säker på: att goda råd inte alls är dyra och att talang inte kan köpas för pengar.
Så, se och lär ni bittra, sura missförstådda filmskaparwannabes som tror att ni inte kan bli något i livet för att ni inte är födda med silversked i munnen, att ni inte har någon fritidsgård att gå till, att ingen ger er en räkmacka, att det inte finns filmutbildningar ni kommer in på, att omvärlden inte förstår er kreativitet och nyskapande idéer.
Det är så HIMLA lätt att skylla på andra, det är alltid den enklaste utvägen. Men ärligt talat, är det inte dags att svälja både stoltheten och piedestalen och inse att ingen annan kommer ge er genvägen till vare sig guldet eller dom gröna skogarna. Livet är till för att hitta stigen själv och att gå på den med bestämda steg tills man kommer fram till sitt eget mål – för EGEN maskin!
Att titta på Unsane får mig att fundera på alla som klagar på svensk filmpolitik, på svårigheten att hitta finansiering, på att det fokuseras så lätt på allt som INTE går. Sen tänker jag på Crazy Pictures som hade en klar vision av vad dom ville göra, som visste hur mycket pengar dom behövde få ihop och som tänkte utanför lådan. Att finansiärerna sedan kom och knackade på dörren och ville vara med är en annan historia, dom började med en idé och med TALANG.
Att den store regissören Steven Soderbergh bestämmer sig för att filma en långfilm med en Iphone 7 är så smart. Precis som med Sean Bakers film Tangerine (som kom 2015) visar Soderbergh att det går att göra en film värdig biovisning med en enkel jävla mobiltelefon. Bra idéer är således inte dyra och ett bra skrivet manus är ett bra skrivet manus. Att filmen hade en budget på 1,5 miljoner dollar kan ju såklart kännas som mycket pengar men i sammanhanget är det bara lite myntklirr i fickan. Huvudrollsinnehavaren Clarie Foy ville säkert ha lön och det var väl annat som kostade pengar men själva produktionen kan inte ha kostat mycket.
Så, oavsett om du heter Soderbergh, Andersson, Hamsah eller Snoppsson i efternamn, vill du bli morgondagens stora filmmakare, ta fram mobilen i fickan och gör nåt vettigare än att lägga upp 3000 snapchats om dagen. Det går inte att skylla på andra att du inte kommer nånstans. Fan, du har ju din framtid i fickan, börja filma. Det kostar inget.
Här kan du se en intervju med Steven Soderbergh där han pratar om inspelningen och hela filmen finns att se på Viaplay om du blir nyfiken. Eller att hyra på tex Itunes.
Lille Ricky (Julian Dennison) blir fosterhemsplacerad nånstans ute i den Nya Zeeländska bushen hos en mysig kvinna vid namn Bella (Rima Te Wiata) och hennes kuf till man (Sam Neill).
Ricky som aldrig verkar ha haft vare sig familj eller en trygg plats i tillvaron har till en början svårt att anpassa sig men det går bättre och bättre tills den dagen då Bella trillar ihop knall och fall och dör. Hector (Neill) slutar fungera och det är uppenbart att Bella varit hans liv även om han aldrig skulle säga det högt. Han beslutar sig för att lämna tillbaka Ricky till socialen, han känner inte att han klarar av pojken själv. Men Ricky är inte med på det, han kommer på andra tankar och det slutar med att den udda duon rymmer in i vildmarken. Efterlysningen kommer som ett brev på posten och ”alla” letar efter dom.
Man skulle kunna kalla Hunt for the wilderpeople för en liten feel-good-pärla så det är det jag gör nu. Det är en liten feel-good-pärla det här. Kanske ännu större pärla för många andra än det är för mig. Jag tycker om filmen, jag tycker om Hector och Ricky men berättelsen berörde mig inte in i benmärgen. Men, det är okej. Filmen är underhållande, ibland lite sorglig, ibland riktigt kul och det är klart den är det med Taika Waititi bakom spakarna. Han spelar förresten en präst i filmen och han gör även det bra.
Jag skulle säga att det här är en perfekt söndagfrukostfilm, en film hela familjen kan titta på. I alla fall alla som är stora nog att läsa undertexter.
Filmen finns på Viaplay.
Det här är dumt så man smäller av men ibland är dumt inte lika med dåligt.
En överspelande Brendan Fraser med ett gäng extrakilon är gift med Brooke Shields som visar härlig komisk talang och DET äkta paret kan väl ingen vid sina sinnens fulla bruk köpa? Lägg till ett DRÖS med hämndlystna och fiffiga vilda djurså har du filmens egentliga huvudrollsinnehavare som i en liten ask.
Jag trodde i ärlighetens namn inte att den här filmen skulle falla mig på läppen alls men när Steffo messade mig att jag MÅSTE se den här filmen för han skrattade sig harmynt till och med åt eftertexterna, ja då gav jag den en chans såklart. Och DÖM om min förvåning när jag fnissade till efter bara nån minut. Det är svindumt MEN också rätt charmigt och även om betygstrean inte är jättestark så måste filmen få godkänt. Jag hade ju kul. Och jag såg hela utan att vantrivas trots alla djur.
Ett filmtips när alla hjärnceller gått på semester.
How to make love like an Englishman. Some kind of beautiful. Den engelska romantikern. Teach me love. Kärt barn har många namn men gäller detsamma på filmer som begåvats med ett pärlband av titlar. Är detta en ”kär” film?
Efter att ha sett busskrocken Urge med Pierce Brosnan i en ledande roll kände jag ett desperat behov av att se honom i en mer ”normal” roll i en ”vanligare” film för att få tillbaka lite av den grundrespekt jag ändå har för karln. Och se, min sluga baktanke gick hem!
Här spelar Pierce Brosnan Richard, en poesiprofessor på Camebridge med förkärlek för romantiska författare och när han går igång och energiskt orerar om passion i skrift sitter salens alla kvinnliga studenter och trånar. Tänk lektionsscenen med Indiana Jones och tjejen som skrivit ett meddelande på ögonlocken. Ta det gånger hundra. Typ.
Kate (Jessica Alba) är en av dom trånande tjejerna men det hennes klasskamrater inte vet är att hon dejtat sin lärare ett halvår och att det börjar bli dags för honom att träffa resten av hennes familj. Som systern Olivia (Salma Hayek) till exempel, den undersköna kvinnan Richard precis flirtat med i en bar. Han kan liksom inte låta bli då han är en ”romantiker” ut i fingerspetsarna.
Det är såklart upplagt för komplikationer, för relationsbergochdalbanor MEN kanske inte på det sätt man först trott. Dialogen är riktigt fräck och det är härligt att se både Salma Hayek och Pierce gå loss ordentligt både verbalt och i fysiskt ”överspel” i vissa scener.
Jag skulle säga att filmen är VÄLDIGT sevärd trots det kanske låga betyget. Det blev en trea på grund av att det är en film jag glömde strax efteråt men under tiden jag såg den var jag mycket underhållen.
När en brud inte dyker upp på sitt eget bröllop kan man ana ugglor i mossen, en räv bakom örat, en häst som rymt från stallet och alla möjliga floskler som innefattar djur. När denna brud dessutom hittas död någon dag senare osar det katt nåt alldeles ordentligt. Och lika självklart som att man säger Amen i kyrkan är Puck (Tuva Novotny) och hennes fästman Einar (Linus Wahlgren) gäster i kyrkan och hamnar mitt i detta sammelsurium av skumraskfolk, lögner och döingar.
Det här är den andra filmen baserad på Maria Langs böcker med Puck i byxor i huvudrollen, tjejen som inte riktigt passar in i dåtidens kvinnoideal när en ”riktig kvinna” skulle gå hushållsskola och sköta man, barn, hus och hem istället för att yrkesarbeta eller ha egna intressen och detta i samma sekund som hon sa ja framför prästen. Så att Einar friat till Puck är inte helt enkelt okomplicerat. Hon vill inte ge upp sina studier i Uppsala och hon hatar att tvätta och stryka.
Det mest intressanta med dessa filmer (eller i alla fall dom två jag hittills sett) är inte på något sätt mordhistorien, jag skulle säga att det är precis allting annat. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som mördat och varför men känslan av att vi faktiskt kommit väldigt långt i jämställdhetsfrågor känns behaglig i magen. Kanske var det inte detta som filmmakarna hade i åtanke men för mig blir det en extra dimension till en rätt mysig filmstund.
För ja, även denna film är mysig. Lugnt tempo, fina miljöer, bra skådespelarprestationer främst av Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace och skön musik. Inte pjåkigt alls trots en långsökt och krånglig titel men vill man citera Gustaf Fröding är det väl lika bra att göra det ordentligt?
Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
5. En skam för Sverige 2
Nu ger sig Soran Ismail och Magnus Betnér ut på vägarna igen med uppföljaren till deras tänkvärda, underhållande och helt enkelt skitroliga föreställning En skam för Sverige. Det är inte lätt att hitta skojigheter som faller både en 19-årig dotter och en 17-årig son på läppen men jag behövde inte fråga två gånger om dom ville följa med och titta på En skam för Sverige 2. På tisdag är det dags. Familjemys the Fiffilino way.
.
.
.
4. Jag vill bara tala om...
…att jag sett om Angry Birds-filmen och att den fortfarande är en fyra. Sådetså!
.
.
.
.
3. Hur man lyckas förändra ett iskallt TV-format till snällis-TV
Idol 2016 har lyckats med något som jag trodde var helt omöjligt, dom har lyckats göra ett stenhårt ytligt utröstningsprogram till ren och skär mys-snällis-TV. Och jag ÄLSKAR DET! Ikväll är det första utröstningen och jag erkänner utan att skämmas att för mig skulle hela gänget gärna få uppträda varenda fredag utan att nån åkte ut. Jag blir så GLAD av det här, av en idoljury som bjussar på sig själva och som ger kritik på ett rättvist och varmt vis och den känslan sprider sig bland deltagarna som verkar både våga och vilja leverera på en helt annan nivå än det varit övriga år. Om det till och med visar sig i ett program som Idol att ALLT och ALLA blir bättre av att umgås med – och vara – snällisar så kanske vi kan spika det en gång för alla att det faktiskt är sant?
.
.
.
2. Sandra Hüller
Ikväll har den tyska filmen Min pappa Toni Erdmann biopremiär och imorgon kan du läsa min recension här på bloggen. Men innan du får se om jag tycker filmen är fågel, fisk eller mittemellan så måste jag fylla filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare lite extra. Sandra Hüller spelar nämligen Ines, dottern till mannen som kallar sig Toni Erdmann och SOM hon gör det! Jag undrar om det inte är Oscarsnomineringsvarning på henne här, för SÅ bra är hon!
.
.
.
1. Transparent säsong 3
Vad mer kan jag säga än att jag inte kan säga nåt alls. Jag är helt fucking STUM. Stum av beundran över Jill Soloway som skapat denna extraordinära TV-serieupplevelse och jag vill bara se mer mer och mer. Samma känsla har jag känt under alla tre säsongerna och varje gång har jag tänk att det inte kan bli bättre men det kan det. Säsong 3 är världsrekordklass och till min STORA och YSTRA glädje har säsong 4 fått grönt ljus! Så signa upp på Viaplay och njut av härligheten!
.
.
Jag kan väl inte säga att det bådar jättegott att se Lou Diamond Phillips som förstanamn i en film, inte nuförtiden och inte 2003 när filmen gjordes heller.
Att se Coolio som tredje namn ger mig snarare en rynka mellan ögonbrynen än ståpäls. Men det spelar ingen roll, en hajskräckis ser man inte för dom fantastiska skådespelarprestationernas skull, en hajskräckis ser man för att man har ett knepigt hajberoende som inte går att stilla. Dessutom är det ganska behagligt att ha en djurundervattenfobi att skylla på när man inte vill bada.
Nu är det här en TV-film och som sådan är den okej, jag förväntar mig inte en ny Spielberg-Hajen. Som charmig liten menlös tidsfördrivshajrulle är den också okej, det händer inte så mycket men det kan jag leva med. Däremot, som läskig skräckis är den rent av usel.
Jag tycker det är skönt med människor som låter fasaden spricka ibland. Människor som kämpar som djur för att vara perfekta men så *hoppsan* visar det sig att dom är mänskliga.
Julianne Moore är en av dom kvinnliga skådespelare jag hyser allra störst respekt för. Hon är alltid bra. Lyser. Briljerar. Levererar. Därför är det så himla najs att titta på Freedomland och konstatera att hon har sett bättre dagar på jobbet. ”Jag vill verkligen inte vara här”-känslan lyser igenom i varenda bildruta, det ser ut som om hon läser innantill från ett manuskort. Hon är liksom inte där.
Samuel L Jackson försöker kompensera, man ser hur han kämpar, vänder ut och in på sig själv för att rädda alla scener dom har tillsammans (vilket är många) men ju längre filmen går ju mer känns det som att han ger upp. Han kör sitt race men han kan inte rädda både Julianne Moores son (i filmen) och Julianne Moore själv (som skådis).
Vad gäller filmen så fastnade jag för affischen, den gav mig bra vajbs. Spänning, mörker, thriller, mums. Tyvärr visade det sig att inget av dessa fyra ord stämde. Med facit i hand, filmen Freedomland utstrålar billig TV-produktion, varken mer eller mindre och det känns som att den vanligtvis så duktiga kompositören James Newton Howard har sålt nåt oanvänt nothäfte som legat och skräpat för musiken passar inte in i filmen alls.
Äsch. Skippa denna. I wish I had.
En rödhårig dotter och en mörkhårig son. En rödhårig mamma och en mörkhårig pappa. Och en läskig spegel.
Oculus är en såndär film man kan se om man gillar skräckfilmer och vill ”hänga med”. Det är inte en film man måste se om man har kvalitetskrav när det kommer till filmtittande eller om man gillar att leta fram små udda guldkorn. Oculus känns som en typisk skräckfilm gjord för unga filmtittare som kanske inte har en gigantisk referenspark att se tillbaka på. Inget fel i det men för mig som ”räv” blir den för banal. Bortsett från ett par riktigt rysliga scener är filmen mest en transportsträcka till slutet.
Filmens regissör och manusförfattare Mike Flanagan gjorde en kortfilm redan 2006 som hette Oculus: Chapter 3 – The Man with the Plan. Sju år senare kom alltså långfilmsvarianten. Nu kan han nog bara sätta sig ner och vänta på klartecken för Oculus 2 för det skulle förvåna mig mycket om det inte dyker upp en sådan.
Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.
Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.
Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.
Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.
Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.
Mark Ruffalo, Naomi Watts, Peter Krause och Laura Dern – i samma film. En berättelse om kärlek, äktenskap och otrohet. Har man sett det förr? Ja det är klart, historien i sig är knappast ny, det är snarare skådespelarensemblen som känns fräsch.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om filmen, det bästa är att sätta sig ner och titta. Om någon av dessa fyra skådespelare intresserar dig är det anledning nog att se filmen, i alla fall om du är sugen på lite tidsfördriv som inte kommer stanna kvar nämnvärt länge i minnet. Jag såg den för åtta dagar sedan och filmen är i princip helt borta, samtidigt var den okej när jag såg den.
Haha, jag hade alltså inte kunnat spoila även om jag hade velat.
Jag undrar hur man kommer se på den här filmen om tjugo år, om trettio?
Det finns nämligen nåt i min skalle som säger att Shailene Woodley (som filmens Ailee) och Miles Teller (som Sutter) skulle kunna vara deras generations Meg Ryan och Tom Hanks. Att dom kommer följas åt genom sina skådespelarliv och hamna i romantiska filmer lite då och nu, spela mot varandra, växa upp inför våra filmtittande ögon och vi kommer säga ”minns du The Spectacular Now?” till varandra och en trettiondel av alla kommer få tåriga ögon och svara ”jaaa” och resten kommer se ut som dom frågetecken dom förtjänar att se ut som eftersom dom missat att se denna film, denna jättefina lilla film som jag liksom inte kan sluta skriva om även om meningen mer än någonsin skulle behöva en punkt just nu. Okejrå. Punkt. En stund.
[micropaus]
The Spectacular Now är en såndär film som man tror sig tämligen enkelt kunna genomskåda. Ha ha. Det kan man inte och det är så jävla skönt.
Manuset är baserat på Tim Tharps roman och skrivet av Scott Neustadter och Michael H. Weber, killarna som även skrivit manus till The fault in our stars (efter John Greens roman) samt originalmanuset till (500) Days of Summer. Det är rätt begåvade snubbar det där, i alla fall när det gäller dialoger. Varenda ord som kommer ut ur munnen på samtliga skådespelare i denna film känns hundraprocentigt naturliga. Hur många gånger har man skrivit den meningen i en filmrecension? Nada, noll, zero skulle jag gissa på. Det är lika ovanligt som vita älgar i innerstadsmiljö men ack så mycket härligare att lyssna på. Älgar brölar ju mest.
Nu tänker jag avsluta med att säga ä s c h jättehögt, sådär så det sprutar saliv mellan tänderna om man har mellanrum mellan tänderna vill säga, vilket jag inte har, den där jävla tandtråden som fastnar hela tiden det är superäckligt. Men jag säger ä s c h i alla fall och ber dig strunta i vartenda ord jag skrivit och istället se filmen. Den är värd nittio minuter av ditt liv – om inte annat för att kunna svara ”jaaa” om nån frågar om du minns filmen om trettio år.
För egen del tänker jag lösa min abstinens efter Shailene och Miles genom att 1. vänta på Whiplash 2. konstatera att hur mycket mer jag än vill se av Shailene Woodley så är jag inte mentalt redo för cancerfilmen (The fault in our stars alltså) än 3. se om Rabbit Hole (med Miles) och The Descendants (med Shailene) istället. Så får det bli.
Om man nu ändå ska bli mördad kan jag tänka mig värre öden än att bli det till tonerna av Rammsteins Sonne. I´m so excited med Pointed Sisters hade varit värre, Lambada med Kaoma likaså.
Om jag hade varit den kände tyske skådespelaren Udo Kier hade jag kunnat tänka mig bättre roller att tacka ja till än den i Fear dot com. Stephen Dorff däremot, han high-fajvade nog sig själv i spegeln varje morgon på väg till det här jobbet.
Folk dör lite på löpande band efter att ha besökt sajten fear.com och polisen Mike (Dorff) ska försöka luska reda på varför. Som vanligt i denna typ av film är det en sjuk manlig hjärna som ligger bakom eländet, en man som kanske önskade att han hade samma kreativa fantasi som manusförfattarna till Saw-filmerna men som inte kommer i närheten.
Manusförfattarna till Fear dot com då, vad önskar dom sig? Jag vet inte. Kanske ingenting. Det är väl inget större fel på manuset, det är mer stämningen, känslan, som inte funkar på mig och i skräckfilmer är det A och O och allt där emellan.
Världens simplaste story kan räddas av en otäck stämning, det är nåt många filmer i den här genren har bevisat för mig. Fear dot com har ingenting av ”det”. Det enda den här filmen har som räddar den från sågningsdöden är en liten blond flicka med långt rakt hår som skrämmer skiten ur mig. Ett par tre fungerande scener alltså men det duger inte så värst långt.
Det är klart att hjärtat slår lite fortare när jag helt oförhappandes hittar en rysare på Viaplay som verkar riktigt bra och dels ser att den har min favvo Sandra Bullock i huvudrollen. Jag blir nästan lite…lycklig.
Linda (Bullock) och Jim (Julian McMahon, plastikkirurgen Christian Troy i Nip/Tuck) är gifta och rätt lyckliga tillsammans. Har även dom hittat en osedd rysare på Viaplay måntro? Skämt åsido. Jim åker till jobbet som vilken dag som helst, Linda är hemma. Det ringer på dörren och där står en polis. Jim har omkommit i en trafikolycka och Lindas liv rämnar totalt. Hon vet inte hur hon ska kunna berätta detta för dom två döttrarna men på kvällen lyckas hon till slut få fram att deras pappa är död.
Morgonen därpå vaknar Linda. Mardrömmen är kvar, hennes älskade Jim är död. Hon går nedför trappan och in i köket, hör dom hemtrevliga ljuden av en kär make som dricker morgonkaffe bara för att se Jim sitta vid köksbordet drickandes sitt kaffe – livs levande!
Allting är precis som vanligt, dagen går, ingen utom Linda verkar veta att Jim varit död. Hon lägger sig på kvällen och vaknar upp morgonen efter, går nedför trappan och möts av svartklädda släktingar. Det är dags att begrava Jim.
Ond aning är en psykologisk rysarskräckthriller med en Sandra Bullock som är otroligt bra på att spela ledsen, rädd och trasig. Peter Stormare kliver in och spelar läkare och är sådär ruggig som bara Peter Stormare kan vara. Ordinär och creepy på en och samma gång.
En klart sevärd liten film för alla som tycker det läskigaste som finns är att inte ha kontroll över sitt eget liv och sin egen hjärna.
Filmitch har inte kollat in Sandra Bullock idag men väl en annan lämplig film för temat: The Houses october built.