Etikett: Viaplay

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THIRST

Vad vore en skräckfilmsvecka utan närvaro av vampyrer? Nä, precis, ingenting. Självklart ska det vara med en vampyrfilm och denna gång blev det en sydkoreansk sådan.

Chan-wook Park är ett namn som förpliktigar. Med filmer som Oldboy, Lady Vengeance och senast amerikanska Stoker på repertoaren känns det ganska självklart att han är en man med koll på grejerna även om mina personliga betyg på dessa filmer skiftar en del.

Om man vill kan man säga att Thirst är Chan-wook Park´s variant av Jim Jarmousch´s Only lovers left alive, ja, om man vill alltså. Och det vill jag. Det handlar om att göra en alldeles egen infallsvinkel på vampyrgenren vilket både Jarmousch och Park har gjort och båda dessa filmer har en klar och tydlig plats i detta filmfack. För egen del tycker jag dock att den ena filmen är väldigt mycket bättre än den andra – om man nu måste jämföra. Vilket man inte måste men jag gör det ändå.

Thirst handlar om prästen Sang-hyeon (Kang-ho Song) som blir smittad till vampyr på ett sjukhus. I takt med att smittan tar över hans kropp blir det inte bara suget efter blod som ökar utan även suget efter kvinnor, eller främst en kvinna, Tae-ju (Ok-bin Kim). Tae-ju är gift med en (tycker jag) riktig low-life-slusk och är inte speciellt svårflirtad när Sang-hyeon sätter den sidan till. Maken verkar inte vara nån casanova direkt,  Tae-ju är i princip oskuld trots flera år som gift och i Sang-hyeons sällskap öppnar sig en helt ny värld, en värld som inte enbart handlar kroppsvätskor, eller jo förresten, blod är ju också en kroppsvätska.

Thirst är en väldigt brutal film, den är blodig, den är egensinnig och framförallt så är den väldigt väldigt snygg. Mitt enda problem med filmen är Kang-ho Song som är en alldeles för okarismatisk huvudrollsinnehavare för denna typ av film. Det skaver ungefär lika mycket som om Casey Affleck spelat Tom Hiddlestons roll i Only lovers left alive eller Rupert Grint varit Edward i Twilight. Song är liksom inte….tillräcklig.

För övrigt var det 133 underhållande minuter och i mina ögon ett mycket bra val till denna veckas tema.

Idag skriver Filmitch om en annan högkvalitativ och intressant skräckfilm: Graduation day.
Publicerat

13 CONVERSATIONS ABOUT ONE THING

Jösses! Nu är det flera veckor sedan jag skrev om någon film med Matthew McConaughey! Så kan vi väl inte ha det? Nä. Kan tro det. Idag blir det bot och bättring.

Jag trodde jag hade rätt bra koll på Matthew McConaugheys filmproduktion men likväl dök det upp en film med hans namn i rollistan som jag inte hade en aning om existerade. Sånt är alltid spännande!

Att det är tretton konversationer om det ämne filmen handlar om får jag helt enkelt tro på, jag tror inte titeln ljuger men jag satt i ärlighetens namn inte och räknade under filmens gång. Det var så pass många intressanta karaktärer och jag kom in i filmen så pass snabbt att siffran var ointressant. Snarare började det röra sig funderingar om ämnet i mitt eget huvud  samtidigt som jag såg John Turturro lämna sin fru för vad han trodde var lycka med en älskarinna och en smarsmakad liten etta utan charm, Matthew McConaughey vinna ett mål som distriktsåklagare i tron att yrkesmässig framgång är lycka, Alan Arkin buttert konstatera att lyckan ler mot några men skrattar åt andra, Clea DuVall städar åt andra och känner sin lycklig när hon kan laga en skjorta åt den gifte arkitekten som hon tycker är så fin och William Wise som via sin karaktär Smiley Bowman är genomglad hela tiden, lycklig tillsammans med sin fru sedan 23 år och positiv till livet. Fy fan så provocerande nöjda människor kan vara. Uppenbarligen.

Filmens regissör Jill Sprecher har tillsammans med sin syster Karen skrivit manus och jag tycker det är synd att dom inte gjort mer tillsammans. Det är den här filmen och Thin Ice (2011), that´s it. Det finns nämligen nåt där, nåt som känns som Nicole Holofcener, nåt som känns varmt, personligt och smart.

När jag såg filmen kändes det som att den låg på en stabil fyra men då eftersmaken försvann lite för fort efteråt sänker jag betyget till en trea men den är stark och välsmakande medans man ser den och jag tror det här är en film som många kan finna mysig en mörk höstkväll.

Publicerat

COME EARLY MORNING

Det händer ibland att jag ser en helt vanlig halvbra mellanmjölksfilm, en ordinär trea på betygsspråk, men som visar sig vara en film som inte släpper taget. Stockholm Östra är en sån film, Drinking Buddies en annan (okej, den fick en fyra men ändå…) och den här filmen är definitivt en sådan.

Nu är det några veckor sedan jag såg dagens film och jag lovar, jag tänker på den dagligen. Inte hela dagarna givetvis men den poppar upp lite då och då och jag undrar hur det gick för Lucille (Ashley Judd), jag vill se mer.

Lucille är 30-nånting, har inte svårt att träffa killar men är rädd för relationer. Många är dom mornar hon smyger upp från bortamatchsängar för att ta sig hemåt utan att snubben hon träffat på krogen – som hon inte sällan glömt namnet på – vaknar. Hon verkar aldrig se på detta som ett problem, det är mest hennes inneboende som försöker peta på henne och luska lite i orsak och verkan.

Filmen handlar om några veckor i Lucilles liv, om hennes relation till föräldrarna, om hennes jobb och hennes chef (Stacy Keach), om jukeboxen hon åker omkring med på bilflaket, om den herrelöse hunden hon tar hand om och hur hon träffar Cal (Jeffrey Donovan), en snubbe som inte beter sig som hon är van vid.

Jag har på riktigt aldrig sett Ashley Judd bättre än här. Hon är S Å J Ä V L A B R A. Hon känns så naturlig och vanlig, det är jättehärligt att se.

Filmen är skriven och regisserad av Joey Lauren Adams, tjejen med den pipiga rösten i Chasing Amy you know och hela filmen är stabil, habil, schysst på alla sätt och vis. Den är liksom en trea men minnesmässigt mer än så. Den är peppig också. Det får bli så, en trea med pepp-topping!

Publicerat

VIAPLAY-TIPS: 50 SEVÄRDA FILMER

Eftersom det finns fler streamingtjänster än Netflix på marknaden – och jag betalar en månadsprenumeration för två av dessa – så tänkte jag göra en repris från tidigare idag.

Här kommer en lista på 50 bra filmer som går att hitta på Viaplay. Jag har valt filmer utifrån min tanke att femtio andra regissörer (andra än de som var med på Netflix-listan tidigare idag) ska representeras, vilket var ganska klurigt men jag gillar inte när det blir för enkelt.

Viaplay har färre filmer att välja på än Netflix och ganska dåligt utbud vad gäller äldre film än 2004, men jag känner mig nöjd ändå. Viaplay är utan tvekan värd sina 79 kr/månaden.

Filmerna på listan har ingen inbördes ordning eller rankning.

Obs! Listan kommer uppdateras kontinuerligt, det kommer ju nya filmer och gamla försvinner.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

50. Captain America: The Winter Soldier, regi Anthony Russo och Joe Russo (2014)

49. Elysium, regi Neill Blomkamp (2013)

48. The Descendants, regi Alexander Payne (2012)

47. En oväntad vänskap, regi Olivier Nakache & Eric Toledano (2011)

46. Eskil & Trinidad, regi Stephan Apelgren (2013)

45. Take Shelter, regi Jeff Nichols (2011)

44.  Trust, regi David Schwimmer (2010)

43. Råttatouille, regi Brad Bird (2007)

42. Fish Tank, regi Andrea Arnold (2009)

41.  Den andra systern Boleyn, regi Justin Chadwick (2008)

40. Her, regi Spike Jonze (2013)

39. Tvivel, regi John Patrick Shanley (2008)

38. Frozen river, regi Courtney Hunt (2008)

37. Pojken i randig pyjamas, regi Mark Herman (2008)

36. Soraya M, regi Cyrus Nowrasteh (2008)

35. This is the end, regi Evan Goldberg och Seth Rogen (2013)

34. A mighty wind, regi Christopher Guest (2003)

33. Be kind rewind, regi Michel Gondry (2008)

32. Persona, regi Ingmar Bergman (1966)

31. 1408, regi Mikael Håfström (2007)

30. Timecrimes, regi Nacho Vigalondo (2008)

29. Juryn – A time to kill, regi Joel Schumacher (1996)

28. Broken flowers, regi Jim Jarmush (2005)

27. Come early morning, regi Joey Lauren Adams (2006)

26. The Fall, regi Tarsem Singh (2006)

25. Berättelsen om Pi, regi Ang Lee (2012)

24. Tjenare Kungen, regi Ulf Malmros (2005)

23. Undergången, regi Oliver Hirschbiegel (2004)

22. The Station Agent, regi Thomas McCarthy (2003)

21. Oldboy, regi Chan-wook Park (2003)

20. Tic Tac, regi Daniel Alfredson (1997)

19. IRL, regi Erik Leijonborg (2013)

18. Spanarna, regi John Badham (1987)

17. Gissa vem som kommer på middag?, regi Stanley Kramer (1967)

16. Moulin rouge, regi Baz Luhrmann (2001)

15. Misstänkt för mord, regi Alan J. Pakula (1990)

14. Traffic, regi Stephen Soderbergh (2000)

13. August: Osage County, regi John Wells (2013)

12. American Psycho, regi Mary Harron (2000)

11. Allt om min mamma, regi Pedro Almodovar (1999)

10. The place beyond the pines, regi Derek Cianfrance (2012)

9. En sång för Marion, regi Paul Andrew (2012)

8. Killer Joe, regi William Friedkin (2012)

7. Timmarna, regi Stephen Daldry (2002)

6. Legenden om Bagger Vance, regi Robert Redford (2000)

5. Zero Dark Thirty, regi Kathryn Bigelow (2012)

4. Sinister, regi Scott Derrickson (2012)

3. Lovely & Amazing, regi Nicole Holofcener (2001)

2. Bitchkram, regi Andreas Öhman (2013)

1. Spider, regi David Cronenberg (2002)

 

Ett bonustips: TV-serien Transparent finns på Viaplay. En av dom bästa serier jag sett!

Publicerat

BE KIND REWIND

Jag har verkligen medvetet undvikit den här filmen. Jag har vetat om den sen den kom, jag har hört vänner prata gott om den, jag har sett fodralet i reabackar, jag har klickat bort den från TV-apparater, jag har verkligen INTE velat se den och allt, precis allt, är Jack Blacks fel.

Det tokiga är att hur illa jag än tycker om Jack Black så har jag liksom förträngt att jag gillar Mos Def. Jag såg massor med grejer med honom under min mest massiva Dave Chappelle-period, det är en svinbegåvad kille. Och regissören Michel Gondry, han kan sina prylar. Varför lät jag Jack Black svärta ner den här filmen? Jag förstår det inte.

Det var en kväll när jag skulle se nån film på Netflix, nån bra, utvald, genomtänkt film men jag klickade fel, jag klickade snett på nåt vis och Be kind rewind började rulla. Jag lät det vara en minut eller två och sen kunde jag inte förmå mig stänga av. Jag tittade på filmen på min laptop och när jag skulle tömma diskmaskinen fick den – och filmen – följa med mig ut i köket, när jag skulle greja med tvätten fick den också följa med. Jag kunde helt enkelt inte, ville inte, stänga av.

Den lilla videobutiken hotas av nedläggning när hela fastigheten utdöms. Antingen måste ägaren Elroy (Danny Glover) punga ut med en jäklarns massa pengar för att renovera byggnaden eller så måste han flytta och därmed få hyran tokhöjd eller så får han klappa ihop. Samtidigt knackar världsnyheten DVD på dörren och VHS-banden som ligger Elroy så varmt om hjärtat känns en anings…passé.

Elroy bestämmer sig för att åka till sin närmaste konkurrent för att utöva lite klassiskt spioneri och lämnar över butiksansvaret till sin anställde Mike (Mos Def). Det enda Elroy vill är att Mikes polare Jerry (Jack Black) inte ska sätta sin fot i butiken för Jerry är rätt weird. Och klumpig. Han förstör. Elroy anade inte hur rätt han hade. Jerry ”råkar” nämligen radera alla butikens VHS-kassetter då han klättrat bland elledningar, fått sig en tokjävla elektrisk stöt och blivit en magnet i människoform.

Be kind rewind är en stor portion nostalgi men den sprudlar även av mysighet, kreativitet, styrkan i att ha vänner och en hel del knäppa grejer. Och Fats Waller. Man får inte glömma Fats Waller.

Det fanns ingenting med Be kind rewind att vara rädd för, inte ens Jack Black även om blotta åsynen av honom oftast driver mig till vansinne. Jag gillar inte honom här heller men han funkar i rollen. Ett hoppsan-klick på ett tangentbord blev alltså till en riktigt bra filmstund. Så kan det också gå.

Publicerat

Svensk söndag: FÖRORTSUNGAR

Jag gnäller tämligen ofta på det jag tycker är mest undermåligt i svensk film: dialogen.

Den där styltiga, läsa-innantill-i-manus-känslan, dramaaaatenuttalet, att det inte känns som om personerna i filmen pratar som folk gör i verkligheten. Jag tror helt enkelt inte på historien när människorna som framför den känns som rädda teaterstuderanden.

Förortsungar kom 2006. Det var en stor filmupplevelse för mina barn (märkte jag) när dom nåt år senare såg den i skolan. Dom kom hem, sjöng och försökte rappa och pratade i veckor om musikalen FOU. Jag såg den inte då heller och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Jag brukar inte rädas filmer av någon sort men denna rann igenom durkslaget – tills nu.

Filmen handlar om Amina (Beylula Kidane Adgoy), en liten flicka som utan uppehållstillstånd bor i Sverige tillsammans med sin gamla morfar. Dom får hjälp med en tillfällig bostad hos Johan (Gustaf Skarsgård), en diskare/rockerskille utan direkta framtidsutsikter.

Sen händer det ofattbara. Aminas morfar dör och hon har helt plötsligt ingen, alltså INGEN. Hon har sin säng hos Johan, den enda tryggheten som finns kvar och Johan får försöka stå för det sista han lovade Aminas morfar innan han försvann på båren genom dörrarna på akuten. ”Lova mig att du tar hand om Amina”. Johan svarade ja.

Förortsungar kan kanske bäst beskrivas som tonsatt socialt patos eller en empatimusikal. Låter kanske svintrist men det är det verkligen inte. Filmen svänger, filmen berör, barnskådespelarna är precis så skönt teatraliskt o-skolade att jag inte behöver dra till med nåt dialoggnäll över huvud taget. Det är heller ingen all-in-musikal när det sjungs hela tiden, det dyker bara ner musikaliska inslag i historien som små energibadbomber och det svänger, det gör det.

Gustaf Skarsgård, Jennifer Brown (som socialsekreteraren), Sanna Ekman (som bitter grannkärring) och Dogge Doggelito (som närbutiksinnehavare) är superbra alla fyra, precis som småtjejerna Beylula Kidane Adgoy (Amina) och Embla Hjulström (Mirre). Jag önskar att dom allihop funnits på riktigt och att verkligheten nånstans såg ut såhär. Jag hoppas att det finns socialsekreterare med hjärta och sunt förnuft, att det finns vuxna som tänker längre än näsan räcker och knattar som släpper in nya kompisar på samma fina sätt som Mirre gör.

Hela filmen Förortsungar andas optimism och livsglädje och jävlar vad det behövs ibland. Jag kan i alla fall inte värja mig mot det. Jag ler, rappar och mår helt enkelt jättebra, det här är definitivt en film jag kommer se om. Och varför ser man inte Jennifer Brown i fler filmer?

Publicerat

BREACH

Robert Hanssen. 56 år. FBI-agent. Make. Pappa. Spion.

Eric O´Neill. Kanske 30. Gift. Vill bli agent.

Breach är en film baserad på spelet mellan Robert Hanssen (Chris Cooper) som eventuellt läcker information till Ryssland och hans sekreterare Eric O´Neill (Ryan Philippe) som även var infiltratör och jobbade åt byråchefen Kate Burroughs (Laura Linney) för att – om möjligt – hitta vattentäta bevis för Hanssens troliga spionverksamhet.

Jag har alltid ganska höga förväntningar när jag ska se filmer som denna. Det är det här med thriller som spökar. Jag önskar mig alltid härligt konspiratoriska politiska thrillers med nån skön twist på slutet men såna filmer växer inte på träd. Jag tycker dock att även medelmåttiga filmer i denna genre oftast är sevärda och Breach är inget undantag.  Den är sevärd, den är välspelad, Chris Cooper, Ryan Philippe och Laura Linney kan inte göra mig besviken. Filmen är lite lagom spännande OCH den är – ta-daaaaam –  baserad på verkliga händelser.

Robert Hansson har alltså funnits i verkligen och bara en enkel googling bort kan man läsa om fallet på FBI´s egen hemsida. Filmen är okej men FBI-texten är intressantare och slutscenen i hissen är något att minnas för resten av livet. Chris Cooper är helt enkelt inte en kille man jävlas med.

Fy fan.

Slutscenen.

Burr.

Publicerat

LOL

Det här med att prata om skådespelare med någon ur en annan – yngre – generation kan vara riktigt intressant.

Dotter: Det är ju HAN!

Jag: Vem?

Dotter: Han!

Jag: Bruce Willis?

Dotter: Ja, han i Vänner.

Jag: Mmmmm….Vänner? Eller kanske Die Hard, Sjätte sinnet, Armageddon, Femte elementet, Par i brott, Den siste sc….

Dotter: Ja. Och Vänner. Han är ju Ross flickväns pappa. Hon….studenten!

 

 

Eller…


Dotter: Där är ju HAN!

Jag: Vem? Tom Selleck?

Dotter: Ja….han i Vänner!

Jag: Eller…

Dotter: Vänner!

Jag: Menkomigennuvaaa…. Du pratar om MAGNUM!

Dotter: Han är Monicas pojkvän.

Jag: Mmmm. Och MAGNUM!

Dotter: Fast inte för mig.

 

Eller…

 

Dotter: Jag känner igen henne!

Jag: Demi Moore?

Dotter: Det kanske hon heter. Hon  är Miley Cyrus mamma.

Jag: Vadå??

Dotter: Jaaa. I LOL.

Jag: LOL… Vilken värdelös filmtitel.

Dotter: ???

Jag: Du tycker möjligtvis inte att Demi Moore är den där ”äldre kvinnan” som var gift med Ashton Kutcher?

Dotter: Hahaha. Neeeej. Vadå, var dom gifta?

Jag: Ja.

Dotter: Men vadå? Var han gift med Miley Cyrus MAMMA? På riktigt alltså?

Jag: Mmmm….Dom var gifta på riktigt.

Dotter: Men Miley Cirus mamma borde väl vara jättegammal?

Jag: Jättegammal vet jag inte men äldre än Ashton i alla fall.

Dotter: Så han var typ Mileys plastpappa?

Jag: Nämennejvadå… Mileys mamma i LOL var gift med Ashton Kutcher.

Dotter: Demi Moore?

Jag: Ja.

Dotter: Jahaaaaa. Men säg det då!

Jag. Vet du vem Demi Moore var gift med innan Ashton?

Dotter: Säkert nån cool snubbe.

Jag: Bruce Willis.

Dotter: Studentens pappa?!?

.

 

.

[Filmen LOL var inte hälften så keckig som jag trodde. Jag trodde den skulle vara barbierosa och supertöntig. Det var den inte. Framförallt var Miley Cyrus riktigt bra. Jag har bara sett henne sittandes på en rivningskula förut.]

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE STRANGERS

Om man frivilligt åker till Crystal Lake, ja då får man kanske nånstans räkna med att bli slaktad av en man med hockeymask. Om man med öppet sinne väljer att flytta till Elm Street och man börjar drömma om en gul skolbuss med en brännskadad busschaufför som har långa knivar istället för fingrar, ja då kanske man skulle ha tänkt annorlunda redan från början. Valt ett annat hus, en annan väg.

Skräckfilm handlar ofta om påhittade historier som följer givna ramar. Det är specifika platser, det är mördare som har namn och utseende som känns igen, det är hittipå-scener som är så våldsamma att dom väldigt sällan går att härröra till verkliga händelser – som tur är. Men sen finns det den andra typen av skräckfilm, den typen som jag egentligen avskyr just för att den gör mig rädd på riktigt men som jag ändå dras till av någon anledning.  Historier som skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, historier som är sanna, berättelser som får mig att dra för gardinerna för fönstren i sommarstugan, sånt som på nåt sätt faktiskt påverkar min vardag.

Michael Hanekes Funny Games är en sån film. En film som handlar om vanliga människor som utför dom mest avskyvärda handlingarna, människor som ser ut som folk gör mest, inga masker, inga såriga ansikten, inget läskigt alls rent fysiskt. Men psykiskt, gode guuuud, där är det svart som natten.

The Strangers är en film som på vissa sätt påminner om Funny Games utan att på nåt sätt spela i samma liga. I förtexterna står det att filmen är baserad på verkliga händelser och oavsett om det är sant eller inte så skulle det mycket väl kunna vara sant. Där är det läskiga med filmen. Den kan vara sann. Den kan bli sann.

Vanliga människor som det slagit totalt slint i hjärnan på är tusen miljarders gånger otäckare än monster/odjur/spöken tycker jag. Det går inte att ha kontroll, det går inte att veta vad dom är kapabla till, det går inte att syna deras agendor eller ens försöka förstå. Det enda man kan göra är att hoppas att man slipper möta dom. Ever.

Liv Tyler och Scott Speedman är ett bra par att hänga upp en film som denna på. Dom är jättebra båda två, precis som filmen. Ett solklart, neeeej nattsvart, skräckistips!

Filmitch vågade inte riktigt se den här filmen (*blink blink*) så han kör Lovecraft-tema idag istället.

Det var allt för Skräckfilmsveckan 2013. Nästa år kommer det förhoppningsvis en ny.

Publicerat

Fredagsfemman # 88

5. Yäääääy för streamingtjänster som funkar

Få saker gör mig så irriterad som streamingstjänster som inte funkar. Filmer som buffrar, program som ska laddas ner som inte funkar, krångligt med betalning, svårt att söka, dåligt utbud. Men streamingtjänster som FUNKAR gör mig lycklig ända in i benmärgen! Jag har ännu inte hoppat på Netflix, det känns som att jag är sist ut i norra hemisfären men jag har just nu fastnat för Viaplay. När det funkar så bra som Viaplay gör betalar jag med glädje månadsavgiften. Tänk den första som kommer på en Spotify fast med filmer och med samma gigantiska utbud. Spotify kostar 99 kr/mån. Jag betalar det gladeligen. ”Filmspotify” skulle kunna kosta bra mycket mer och jag skulle gärna betala det med.

.

.

4. Jag längtar så väldans mycket efter det här

Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta är en av mitt livs största läsupplevelser. Jag hade även boken på ljudband och jag lyssnade säkerligen på den hundratals timmar som barn. 1977 kom Olle Hellboms filmatisering av boken, jättespännande då såklart, hur skulle dom göra Katla? Men nu är buzzet i full gång inför remaken, filmen som enligt uppgift kommer att bli den dyraste i Norden genom tiderna. Tomas Alfredsson regisserar, Hoyte van Hoytema står bakom kameran och John Ajvide Lindqvist skriver manus. Mer än så vet jag inte. Jag vet bara att jag längtar. Och väntar. Och hoppas. Det kommer bli bra det där.

.

.

3. Nå?

Har du sett Hotell än?

.

.

.

.

2. Marvel´s Agents of S.H.I.E.L.D

Nu har två avsnitt av TV-serien Agents of S.H.I.E.L.D visats på Kanal5. Sablarns vad det är bra – tyvärr. Jag säger tyvärr enbart av EN orsak: reklamkanalshelvete. Jag AVSKYR reklampauser lika mycket som jag ÄLSKAR Marvel och jag står inte ut med reklam var tionde minut. Så hur bra Agents of S.H.I.E.L D än är så säger jag byebye för nu. Det finns ingen anledning att reta upp sig på saker jag kan undvika. Hej då Kanal5. Hej S.H.I.E.L.D på DVD-box när det nu blir.

.

.

1. Variety spådde rätt

För drygt tolv år sedan, i januari 2001, listade tidningen Variety tio regissörer värda att hålla ögonen på. David Gordon Green, Alejandro Gonzalez Inarritu, Christine Lahti, Daniel Minahan, Christopher Nolan, Dominik Moll, Jay Chandrasekhar, Andrew Dominik, Baltasar Kormakur och Lukas Moodysson. Dom två sistnämnda har regisserat filmer som har premiär idag: Moodyssons Vi är bäst! och Kormakurs 2 Guns (sen finns det ju ett par av dom andra på listan som det gått rätt så bra för också). En av dom aktuella regissörerna kommer jag grotta ner mig i imorgon. Då blir det en Tre om en med filmer av……..? He-he. My lips are sealed så länge. Och apropå lips are sealed så skulle det ha varit en annan etta på den här listan den här veckan men det får jag ta en annan gång. Kanske senare idag, kanske imorgon, kanske nån annan dag. Jag får nämligen inte säga nåt…än.

Publicerat

TIPTOES

Heter det kortväxt, dvärgväxt eller dvärg? Hur ska man benämna engelskans uttryck little people på svenska nuförtiden? Jag vill att det ska bli rätt. I filmen Tiptoes är nämligen flertalet av rollerna spelade av kortväxta och inte ens i filmen benämns dom helt igenom korrekt.

Steven (Matthew McConaughey) har en tvillingbror som heter Rolfe (Gary Oldman). Rolfe är dvärg, Steven är det inte. Steven är tillsammans med Carol (Kate Beckinsale) men har inte berättat om sin familj för henne så när Rolfe en dag knackar på dörren blir hon lite lagom förvånad. Att hon kvällen innan berättat för Steven att hon är gravid och att han drog från henne mitt i natten gör ingenting lättare.

Dvärgväxt är ärftligt och Carol blir rädd. Hon konfronterar Steven och gör det ungefär lika klantigt som jag gjorde i början av denna text. Av rädsla för att säga fel kallar hon Stevens släktingar för midgets (översatt som gnomer) och det var kanske inte så smart. Stevens föräldrar är nämligen kortväxta dom med. Steven är den enda långa i familjen.

Rolfes kompis Maurices spelas av Peter Dinklage, den charmige lille mannen i The Station Agent (Tiptoes är för övrigt inspelad samma år) och mig veterligen är samtliga av filmens övriga dvärgar spelade av just dvärgar. Utom Rolfe. Filmmakarna har på ett ytterst fint sätt lyckats göra Gary Oldman till en MYCKET trovärdig kortväxt man med flaskbottnade glasögon och ett stort hjärta.

Även om filmen absolut kan ses med amerikanska moralpredikningsglasögon och som ett sätt att lyfta fram kortväxta som helt vanliga människor (om man nu inte förstått det redan innan) så har filmen en skön empati som gör mig glad men också en välbehövlig klump-i-magen-svärta. Matthew McConaughey är lika sevärd som alltid och Kate Beckinsale är toppen men nånstans är det här Gary Oldmans show – och i viss mån Peter Dinklage som går loss med hull, hår, fransk aggressiv brytning och långtradarmusche.

Det här är en riktig liten pärla och jag är så glad att jag hittade den.

Publicerat

A FEW BEST MEN

Hahahaha. Tänker tillbaka på filmen och skrattar. Det hade kunnat bli platt fall av det här men det blev det inte.  Sköna skådisar, utflippat manus, bröllop med en twist.

A few best men är absolut ingen film som löser frågan om meningen med livet, den utger sig heller inte för att vara det. Det här är mysig lättsam humor, no more no less.