VICTORIA

En tjej. En stad. En natt. En tagning.

Så står det på affischen. Det skulle också kunna stå ”En tagning – och det är väl en jävla tur det för annars hade ingen gått och sett filmen”. Det är kanske lite orättvist att säga så om en film som Victoria men jag upplever det som sant. Hade filmen varit filmad på vanligt sätt hade ingen – ingen – orkat/velat se dessa 138 minuter.

Nu är filmen alltså gjord i EN tagning, från det pumpande dansgolvet i början med hysteriskt blinkande stroboskoplampor (och DÄR gick en dam ut från biosalongen och kom inte tillbaka) och en glad, småfull, dansande spanjorska vid namn Victoria (Laia Costa) till den sista scenen när solen precis gått upp och natten är över. Vi får följa med fotografen genom Berlins gator gående, cyklande, åkande bil och taxi och kanske är det just det som är vitsen med denna långa tagning som blev filmen: att det ska kännas som att man själv är MED i händelserna, inte ”bara” står bredvid och tittar på.

I viss mån funkar greppet, jag ÄR med, jag ÄR definitivt med när det då och då bränner till i handlingen men jag är också med under många långa – jättemånga jättelånga – scener där det inte händer någonting alls. Hela den mittersta tredjedelen av filmen skulle lätt ha kunnat klippts bort och när jag känner på det sättet så är det oundvikligt att tänka att filmen är betydligt bättre som koncept än som färdig film.

Tyvärr är det inte enbart filmens längd (138 minuter) och brist på manus att fylla ut denna speltid med som är problemet, jag har väldigt svårt med rollfigurerna också. Victoria är i stora delar av filmen provocerande naiv och killgänget hon möter vid danshaket är inte det minsta intressanta. Hennes ”love interest” Sonne (Frederick Lau) är jobbigt dryg, ocharmig, kompenserar dåligt självförtroende med alldeles för stor trut och det är väldigt svårt att se vad Victoria ser i honom. Boxer (Franz Rogowski) känns som en karikatyr av ”en snubbe som hamnat snett”: rakad skalle, verbal som en orangutang samt en uppsyn inte är helt olik Joaquin Phoenix som Commodus i Gladiator. Blinker (Burak Yigit) hade jag knappt kommit ihåg alls om det inte var för det glänsande röda diademet och födelsedagsbarnet Fuss (Max Mauff) är mest bara dyngrak filmen igenom.

Jag vill inte spoila något av handlingen men när det börjar ”hända grejer” i filmen befinner sig hela gänget i ett parkeringsgarage och det som händer där fick mig faktiskt att börja fnissa. Jag förstår att meningen är att det ska vara spännande, att det är då ”shit hits the fan” men allvarligt…..vad i helvete, hur icke-trovärdigt får detta manus bli? Därifrån och fram till slutet är både filmens bästa del OCH den del som har flest lösa trådar men det händer i alla fall nåt så jag tänker inte nitpicka och klaga FÖR mycket. Ett par scener är dessutom bra på riktigt. Stress-och-panikångest är navet i båda dessa och rollfigurerna kommer så nära (i bild) att jag fick tryck över bröstet själv.

För att summera filmen så tänker jag såhär: gillar man film är Victoria en film som är intressant att se. Jag ångrar inte att jag la en lördagskväll på att se den och det var trevligt att få hänga med Carl och Jennifer en stund. Det jag däremot undrar är varför den får så skyhöga betyg överallt.  8,0 på IMDb och den är uppe på 4,0 om man ser till alla ”stora” kritiker på kritiker.se. Är det verkligen FILMEN alla gillar eller är det hantverket, idén?

Jag högaktar människor som realiserar sina (på pappret) knäppa idéer och kan faktiskt inte göra annat än att klappa händerna åt Sebastian Schipper, filmens regissör och manusförfattare, som ändå drog detta projekt i hamn. Det ska bli kul att se vad hans nästa projekt blir för om detta är jag övertygad, Victoria kommer bli ett avstamp till något större. Detsamma gäller filmens Victoria. Laia Costa kommer bli stor!

Fredagsfemman # 118

5. Heja Audrey!

Här kommer ett riktigt biotips! På måndag den 12 maj kl 19.00 visas Prinsessa på vift (Roman Holiday) på Biograf Victoria i Stockholm. Har du möjlighet att gå, gör det!

.

.

.

4. Heja Volvo?

Zlatan gör zuperzuccé när han gör reklam för Volvo. Jean-Claude van Damme gör suuuupersuccé när han gör reklam för Volvo lastbilar. Nu är det Robyn som gör (inte sån jätte) succé när hon gör reklam för Volvo med supercoolt målade naglar. Kampanjerna är ju strålande om man ser på dessa från Volvos synvinkel med uppmärksamhet/klick å sånt men om jag tittar från min egen, funkar dom? Tror jag på att Zlatan och Robyn verkligen skulle köpa och köra just Volvo? Får reklamfilmerna och dessa kändisar mig att vilja bli en volvoägare, att längta efter en sån bil? Nej. Nej. Nej. Inte det minsta. Inte alls. Hur tänker du?

.

.

.

3. Heja Sanna!

Imorgon smäller det, imorgon är det Eurovisionfinalen! Imorgon krockar det, imorgon krockar det jättemycket i min almanacka! Sen har jag mina undringar vad undo my sad är för nåt? Den här sångtexten hade knappast gett Fredrik Kempe, David Kreuger och ”K-One” toppbetyg på engelskaprovet.

Undo my sad
Undo what hurts so bad
Undo my pain
Gonna get out, through the rain
I know that I am over you
At last I know what I should do
Undo my sad

.

.

.

2. Heja Grekland!

Säga vad man vill om Sanna Nielsen, Undo är en ballad. Jag tycker inte om ballader. Punkt.  Mitt hjärta finns hos dom grekiska pojkarna Freaky Fortune och Risky kidd och låten Rise up.  συγχαρητήρια! Disco! Disco! Fast ärligt talat, jag skulle gärna se Conchita från Österrike som vinnare, ballad eller ej. Vilken röst! Vilken (Bond-)låt! Satan vad coolt det vore och vilken värdig vinnare.

.

.

.

1. Heja filmspanarna!

Imorgon är det månadsträff med Filmspanarna. Imorgon är det Markus som väljer film. Imorgon ska det bli mysigt. Imorgon ska jag försöka få plats med så många pusselbitar av livet att schemat banne mig är totalt fullsmockat men vad gör det när det bara är kul saker? Vi ses imorgon filmspanare, även om det inte blir så länge.

.

.

.

Fredagsfemman # 30

5. Kolbjörn Skarsgård

Det är bara att vänja sig. Det nyaste barnet i Stellan Skarsgårds barnaskara (sju pojkar och en flicka) har fått namnet Kolbjörn. Stort av Stellans brittiska fru Megan att gå med på detta men då knatten ska kallas för Kol antar jag att dom inte lär uttala det som kål utan cool.

 

 

4. Charlotte Rampling

Charlotte Rampling är en såndär skådespelare som liksom alltid funnits men som alltid får för lite cred för det hon gör. På senare tid har jag sett henne i Melancholia och Never let me go men hon hade faktiskt en roll i TV-serien The Avengers redan 1967 och däremellan har hon gjort närmare hundra filmer. Den senaste heter Jag, Anna och har biopremiär idag.

 

3. Kvarteret Skatan

Äntligen finns Kvarteret Skatan reser till Laholm på DVD! Väntan har varit lång och svår men nu finns den. Rolig film det där, det kommer att ses ofta och gärna härhemma. Finns även på både Headweb och Voddler.

 

2. Victoria Salong 5

Jag har aldrig förstått det här med att betala fullpris för en biobiljett och sen tvingas se den i en cigarrlåda, inte när det finns gigantiska salonger där ljudet bara dundrar och närbilder som blir otäckt nära alldeles bredvid. Det tog över trettio år av biobesökande innan jag fattade grejen med små biosalonger, att det i sina bästa stunder är som att sitta hemma hos någon och titta på film och att det är lättare att få ihop en kompisgäng till en biosalong än till någons vardagsrum. Victoria på Götgatan är ett vattenhål för småsalongsmys, Salong 5 är fantastisk och Salong 7 är mycket god tvåa.

 

1. Glädjen med att ha halvstora filmintresserade barn

Att vara förälder innebär att det är en del år som går då filmfokus ligger på ”höjdare” som Svamp-Bob Fyrkant, Tigers film och Barnkanalens tecknade utbud. Det är lätt att drabbas av panik och känna att det inte är en period utan något konstant som kommer fortgå till tidens ände. Så är det inte. Tiden går fort. Schwiiiip sa det och nu är det jag som får tjata på att vi ska se animerad film ibland (Happy Feet 2, hallåååå!!). Men det bästa av allt är kvällarna då dom själva får välja film och dom väljer nåt som JAG vill se fast dom inte vet innan vad JAG vill se, vi tycker liksom lika. Det är fantastiskt när filmsmaken går omlott och åldersskillnaden på tjugofem år inte märks av alls. Om det fanns en mätare jag kunde koppla till hjärtat som mäter glädje så skulle den slå i botten dessa kvällar. Älskade barn, ni är så jävla bra!