Etikett: Vincent Cassel

Publicerat

JASON BOURNE

”Hörru John”, sa Paul Greengrass till kompositören John Powell en vacker dag. Det kan i och för sig varit en regnig också, jag har såklart ingen aning då allt jag skriver här är ren spekulation.

”Hörru John. Vad säger du? Kan du tänka dig att skriva lite musik till den nya Bournefilmen som jag ska skriva och regissera?”

John Powell tittade förnumstigt på Paul. Var det inte en självklarhet att han skulle få skriva musiken? Han hade ändå gjort det till The Bourne Identity, The Bourne Supremacy OCH The Bourne Ultimatum och dom två senare filmerna hade Paul dessutom regisserat. Om det finns husmöss och hustomtar så var John en sån, fast kanske snarare huskompositör eftersom han alltså var mannen bakom musiken i alla filmer med Matt Damon som Bourne. När Jeremy Renner vikarierade 2012 var det ingen som frågade. Jävla skit-Hollywood alltså. Otacksamma jävlar. Man kan aldrig vara säker på ett jobb.

”Varför frågar du?”, säger John och spänner ögonen i Paul (det börjar likna nån form av Beatles-drama det här…) ”Du borde veta att det här är min mest stabila inkomstkälla!”

”Ja….min med”, svarade Paul och blicken slokade bakom dom runda glasögonen. ”Men nu är det så att jag får betalt på ett annorlunda sätt den här gången – och så även du. Ju mindre Matt Damon pratar, ju mer pröjs får jag och du får betalt per spelad musikalisk minut i filmen.”

”MENSÄTTIGÅNGDÅFÖRFAN!!!” skrek John i falsett. ”Skriv ett manus där Bourne är så tyst att man nästan tror att han tappat tungan och bygg upp hela filmen på misshandelsscener och långa biljakter så min musik kommer till sin rätt. Jag kan pumpa den i två timmar om det behövs, det är bara att loopa skiten. Det är ju inte som att filmen inte säljer in sig själv. Alla kommer vilja se den, du behöver inte knåpa ihop nån story. Släng in Alicia Vikander i uppsatt hår så kommer halva jordens befolkning vänta på att Bourne ska lösa upp knuten i nacken, det räcker för att hålla pöbeln vaken. Åsså min musik på det. Okej, den KAN upplevas sövande men det går att pitcha upp volymen, det finns inte en chans att nån somnar.”

John tittade på Paul. Paul tittade på John. Båda log och nickade. Så fick det bli.

Publicerat

LA BELLE ET LA BÊTE

Skönheten och odjuret, den tecknade Disney-versionen, är så himla fin tycker jag! Jag har sett den tusenmiljarderstjärnstopp gånger, nåja, nu överdrev jag en smula men många är det. Jag gillar historien, känslan, färgerna och musiken!

Av dessa fyra är det endast musiken jag får tänka bort för den franska versionen av Skönheten och odjuret (från 2014) är ingen musikal, det här är ett rent fantasy-kärleks-sago-drama-äventyr.

Med en budget på hela 35 miljoner euro visar regissören Christophe Gans att det går att göra film även i Frankrike så varenda litet euro-öre syns i bild. Jävlar i min lilla låda alltså, det här är SNYGGT och det är snyggt på det där scenografikreativa sättet som gör att man sitter och tittar och faktiskt inte vet vad det är man ska få se härnäst. Balla scenlösningar, otroliga miljöer, det är MUMS FILIBABBA för ögonen helt enkelt!

Jämfört med den tecknade versionen så är historien omskriven en del, exakt hur tänker jag inte skriva här men skillnaderna gör att det känns som att det här är en film som står helt på egna ben oavsett likheterna i titel och i huvudfigurer. Léa Seydoux spelar Belle och det är Vincent Cassel som får ikläda sig den håriga rollen som Odjuret OCH den mer slätrakade prinsen.

Efter att ha hamnat i diskussion om detta vid handfull tillfällen känns det som att jag är en av få filmintresserade personer som inte riktigt kan se storheten i Vincent Cassel och hans ”utstrålning”. Jag blev till och med kallad ”idiot” en gång för att jag inte tyckte han var snygg i Black Swan! Nåja, idiot eller inte, jag står för att jag tycker att han är rätt aurafattig och jag känner samma sak i den här filmen. En mer karismatisk man i denna roll hade höjt filmen ett snäpp till i mina ögon. Léa Seydoux är däremot som klippt och skuren att spela den lite buttra Belle med skinn på näsan. Hon är jättebra!

Att filmen är så infernaliskt snygg gör att jag jackar upp den från den starka trean jag först tänkt ge den. Det här är matinémys på hög nivå, perfekt för en mörk höstig kväll. Eller en regnig sommarnatt. Om det nu kommer nån sån.

Publicerat

CHILD 44

Jag såg trailern till Child 44 och förstod inte mycket. Amerikanska, brittiska och svenska skådespelare som spelar ryssar som pratar engelska med rysk brytning. Det kändes rätt lökigt faktiskt och vad filmen egentligen handlade om kändes rätt luddigt nedkortat på två minuter.

När jag läste lite mer om filmen kände jag hela tiden varför just denna film? Vem tycker att den behöver se dagens ljus? Dessutom är det den svenske regissören Daniel Espinosa bakom spakarna, har han verkligen valt detta själv eller är han typ…tvingad?

Så det var med mild skepticism inbakad i en skön känsla att få se Tom Hardy på vita duken igen som jag satte mig i den halvlilla salong nummer 9 på Filmstaden Sergel igår eftermiddag. Det var precis fullsatt och jag hade strategiskt valt en plats längst bak med en pelare på ena sidan. Pelare äter som bekant inte snacks och lajjar mig veterligen mycket sällan med mobiltelefoner.

När filmen är slut två timmar och sjutton minuter senare tittar jag mig omkring och ler. Vilken visning! Vilken exemplarisk publik! Vilken film! Inte ett pip från någon, inte ett knaster, inte ett prassel, inte tillstymmelse till sörpel och inte en enda upplyst mobilskärm som störde. Alla var vi helt inne i filmen och DET om något måste väl kunna ses som ett fint betyg? Daniel Espinosa, om du läser det här, sug i dig! Sånt här får man vara med om i Stockholm var femtonde år eller så!

Jag såg Susanne Biers film Serena häromdagen, en film som utspelar sig i en annan tid på en specifik plats där scenografin och omgivningarna är A och O för att filmen ska fungera. Det mesta med Serena var allt annat än tillfredsställande men det slog mig under visningen av Child 44 vilken otrolig skillnad det gör bara att jag köper konceptet. Jag ÄR i Moskva, jag TROR på att det är 1953, jag KÖPER att skådespelarna pratar engelska med rysk brytning, jag tänker faktiskt inte ens på det efter ett tag. Det funkar.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett Noomi Rapace bättre än här. Lisbeth Salander var kanske en mer spännande rollfigur men där kunde Rapace gömma sig bakom smink, piercingar och kläder, det kan hon inte här. Fares Fares fortsätter att imponera, liksom Joel Kinnaman som knappast har fått någon hjältegloria i den här filmen och Gary Oldman är Gary Oldman, han är stabil, såklart.

MEN, det finns såklart ett stort MEN här, ett MEN som för en gångs skull inte är negativt utan positivt som tusan, ett MEN som gör att filmen lyfter nåt så vansinnigt. Tom Hardy! Snubben är med i princip varenda scen filmen igenom och jag vet inte hur han gör, jag struntar egentligen i hur han gör, jag vet bara ATT han gör nåt som känns banne mig magiskt precis hela tiden. Kroppsspråket, tonen i rösten, ögonen. DÄR är en skådis som har riktigt snälla ögon! Hade inte han varit trovärdig som Leo Demidov hade filmen bombat helt. Nu lyser han.

Jag tycker om att filmen tar god tid på sig att berätta historien. För en gångs skull finns det faktiskt något att berätta som behöver plus två timmars speltid utan att det är utfyllnad av actionscener som inte gör någon jäkel glad.

Och jag vet att jag inte skrivit en rad om handlingen, det tänker jag inte göra heller. Jag tänker att den får du klura ut medans du ser filmen. För jag hoppas att du gör det, ser filmen alltså, för det är den verkligen värd. För det är Tom Hardy värd!

Hittills verkar jag dock vara rätt ensam om att vara recensent och gilla filmen. Den fick en tvåa i Expressen, en överkryssad fyr i GP, en tvåa i Sydsvenskan, en etta av Onyanserat och ja – faktiskt – , en stabil trea på MovieZine och i DN. Men, som sagt, biopubliken igår verkade mer än nöjda.

Publicerat

PUBLIC ENEMY NO.1 PART 1 & 2

Jacques Mesrine var en högkriminell man av en sort som lyckas bli kändis. En fransk version av Clark Olofsson kanske man kan säga. Mesrine var charmig, snabb i tanke och tal, snygg och målinriktad men samtidigt en bankrånare, en kvinnomisshandlare och en mördare.

Han dog blott 42 år gammal 1979, föga förvånande måste jag säga. Han hann med en del på sina 42 år – varav inte mycket var av godo – och liv som hans slutar sällan i en gungstol på ålderdomshemmet med virkad filt över knäna och barnbarn med tindrande ögon som ber morfar berätta fler hisnande historier. Nu får dom titta på film istället, nu får dom se Vincent Cassel ikläda sig rollen som morfar/farfar Jacques Mesrine och jag vet inte om dom kommer känna sig klokare, kanske mer förundrade över sitt genetiska arv.

Mesrine var med rätta känd som ”Mannen med tusen ansikten”. För att ta reda på hur långt poliserna kommit i spaningarna efter honom kunde kan klä ut sig till kriminalare, knata rätt in på polisstationen och fråga ut någon ansvarig på plats. Ingen ifrågasatte honom, ingen kände igen honom.

Båda filmerna är otroligt bra när det gäller att visa komplexiteten hos en människa som Mesrine. Den där schyssta kompisen som kan vända på en microsekund och bli en jävul. Den kärleksfulla mannen som när han får lite motstånd helt samvetslöst slår sin fru. Den energi och tankekraft han lägger på att lyckas rymma från vartenda fängelse han hamnar på skulle kunna göra stordåd om den riktades rätt. Men en psykopat är en psykopat är en psykopat. Ingenting kan rubba människor som han.

Efter att filmiskt ha umgåtts med denna man i nästan fyra timmar skulle man kunna tro att jag fått nog. Det har jag inte. Jag skulle gärna ha sett mer. Filmerna flyter på i ett i det närmaste intvålat smidigt tempo, dom tappar aldrig fart eller tillåter mig sacka av i intresse. Vincent Cassel spelar dessutom ut sin absoluta skådespelarbegåvning så det bara spruttar om det. Jag har aldrig sett honom bättre än här och då är han ändå en skådis som aldrig är dålig.

Part 1 (109 min):

Part 2 (128 min):

Publicerat

TRANCE

Jag tycker om Danny Boyle.

Jag tycker om honom när han visar knarkisars liv på film, när han gör ett indiskt Vem vill bli miljonär-drama och jag älskar honom när han gör sciencefiction till spännande filmpoesi. Jag tycker om honom även när han gör ett sömngångardrama med en trött James Franco som sitter fastkilad mellan stenar timme ut och timme in.

Danny Boyle är lika tydlig med sitt filmspråk som Woody Allen och Steven Spielberg är med sina. Det tar inte många sekunder av en Danny Boyle-film innan det tydligt går att utröna att det är hans estetiska hjärna bakom spakarna. Färgerna, klippen, musiken som pumpar ut och ökar i styrka för att förstärka känslor. Han använder sig ofta av en berättarröst, han filmar ur sneda vinklar och det är ett skönt driv i berättandet. Inte en enda tråkig sekund, ja, förutom 127 timmar som kändes som… 127 timmar.

Man skulle kunna tycka att när Danny Boyle kommer ut med en ny film så borde annonseringsmaskineriet gå för högtryck hos filmbolaget. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som skulle kvalificera sig in på SF´s lista av biosommarfilmer. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som förtjänar att visas på fler biografer än två förortsditon (Heron och Kista) samt Sergel. Man kan tycka mycket om Trance för hur jag än vänder och vrider på filmen och trots att den inte är något mästerverk så är den hästlängder bättre än mycket som går på biorepertoaren just nu (*host* After Earth *host* Gatsby).

Simon (James McAvoy) jobbar på en exklusiv auktionsfirma. Personalen får grundläggande utbildning i hur dom ska göra vid eventuella rån och chefen är mycket tydlig. Det är inte värt att vara tuff, människoliv kan inte mätas i pengar.

Nu ska en målning av Goya ska gå under klubban och säkerheten är maxad, det är trots allt en riktig dyrgrip men trots det är ”olyckan” framme. Målningen stjäls av Franck (Vincent Cassel) och hans posse och allt ser ut att gå enligt planerna förutom att det saknas en målning i tavelramen när han ska öppna väskan med sitt byte. Allting lutar åt att det är Simon som tagit tavlan men han slog i huvudet vid rånet och minns ingenting. Franck – och Simon – tar en terapeut till hjälp, en kvinna som är duktig på hypnos och som ska försöka luska reda på var tavlan är gömd genom att ”nå in” i Simons hjärna. Elizabeth (Rosario Dawson) är inte bara terapeut, hon är dessutom inte född igår och genomskådar alltsammans och det hela blir ett triangeldrama där ingenting är som det ser ut att vara.

Jag tror att jag fnulat ut historien men nädå, där kom en vändning. Sen tror jag att jag fått fason på tankarna igen men icke sa Nicke, jag blev bortfintad där med och bredvid mig sitter Henke och gäspar lite och jag undrar om han håller bättre ordning på trådarna än jag. Till slut släpper jag sargen. Jag ger inte upp men jag låter handlingen ske utan att jag värderar eller analyserar. Jag låter mig luras, förvånas, snurras upp och tänker mest på att vissa scener är rätt over-the-top för att vara en ”vanlig” actionthriller. Det är lite naket, det är lite gore, det är lite larvuppfödning och det känns fräscht på nåt vis. Det är som att bli duschad med en blomspruta i ansiktet. Jag vaknar till, ryser till, tillåts inte nicka till och jag gillar det.

Betygsmässigt hamnar filmen närmare en fyra än en tvåa men en stark trea känns rimligt. Kanske blir det en höjning vid en omtitt när alla pusselbitar (om möjligt) faller på plats. Vad Henke tyckte om filmen kan du läsa här.

Publicerat

DERAILED

Det var många många veckor sedan jag såg den här filmen och jag har fortfarande inte skrivit om den. Det är inte likt mig. Oftast brukar texten ta sig från hjärtat via hjärnan till fingertopparna som ett rinnande vatten men här har det varit tji. Tomt, tyst, ingen inspiration, ingenting vettigt att varken skriva eller tycka. Det är synd tycker jag, jag tyckte den var helt okej, en vardagsfilm på nåt vis men som underlag för ett tjommig text är den lika inspirerande som bakplåtspapper.

Clive Owen, Jennifer Aniston, Vincent Cassel i en thriller regisserad av Mikael Håfström (som gjorde Ondskan).

Jaha. Det var väl det.

Publicerat

VÅR DAG SKALL KOMMA

Tonårige Remy (Olivier Barthelemy) ser ut som en medelålders man. Han är hatad av sin familj, mobbad och slagen av sina polare, han är utstött av allt och alla av vad det verkar en enda orsak: han är rödhårig. Det lustiga i kråksången är att han inte är det. Han är brunhårig. Ändå talar alla i filmen om att han är rödhårig så till den milda grad att jag undrar om jag är färgblind eller om dom skämtar med mig.

När Remy ser en reklamaffisch för Irland och en uppenbart rödhårig man står som förgrundsfigur på den stora pappbilden blir det heureka i skallen på Remy, han känner igen sig, han vill till Irland och jag tänker mest ”kolla dig i spegeln grabbhalva, du ser INTE ut sådär.”

Remy har EN vän på jorden, den psykiskt rätt störda psykologen Patrick (Vincent Cassel). Patrick kör efter Remy en natt när Remys sajberflickvän Gaëlle hotat skära sig och Remy i en svettig språngmarch mot World of Warcraft-gänget (som han aldrig träffat) inte kan motstå lift.

Det här är alltså en film som säljs in som ”en fransk Fight Club”. Det är också en film som efter att ha sett trailern kan beskrivas som ”en fransk Trainspotting light.” Trailern fick mig att hyra filmen och det är trailern som får mig att snabbt skicka tillbaka den till Lovefilm med en skapligt besviken smak i munnen, den har nämligen föga med filmen att göra. Filmfodralen lovar mycket med tuffa rakade killar på framsidan men det tar 70% av filmen innan håret ryker.

Kanske ska den här filmen ses som nåt tjorvigt inlägg i den samhällskritiska debatten, kanske ska den ses enbart som ytlig action, kanske som ett testosterondrypande drama, fast jag vet inte…det är ju inte action och det är inte så kritiskt och drama vetefan. Ska jag summera upplevelsen så får det bli med hjälp av ett stort ?. Jag sitter som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände, för ingenting som jag trodde skulla hända hände och ändå blev jag inte överraskad, bara besviken. Konstig film det här.

 

Här finns filmen.

Publicerat

A DANGEROUS METHOD

 

 

 

 

 

 

 

Efterlängtade filmer är ofta svåra att se med helt objektiva ögon. David Cronenberg är en mästerlig regissör i mina ögon och allt han gör är intressant – om än inte alltid världsomvälvande – men när han väljer att göra en film om en galen kvinna och två av världens mest kända psykologer så inser även jag att det kan bli himmel, det kan bli helvete och det kan bli precis vad som helst däremellan.

Det blev mycket däremellan och vad det beror på ska jag försöka bena ut.

Viggo Mortensen som Sigmund Freud tar mycket plats på filmaffischer och trailers och det är fullt förståeligt då han har lyckats transformera sig själv till att bli väldigt lik denna skäggiga sexfixerade gubbe. Däremot är han med i bild procentuellt väldigt lite i filmen och det tycker jag är synd. Att han för en gångs skull är med i en dialogdriven film är bara ett stort plus även om han själv var lite orolig för just den biten.

Michael Fassbender som Carl Jung är även han porträttlik och eftersom han i mitt tycke är den mest intressanta av filmens skådespelare förlitade jag mycket av mina förväntningar på just honom. Han levererar, som alltid, men Jung är en ganska förutsägbar person och i mina ögon rätt trist, speciellt som filmkaraktär. Jag fick liksom aldrig in nåt endaste Fassbender-WOW, sådär som han lyckades framkalla i både Fish tank och Eden lake.

Vincent Cassel gör ett skojfriskt porträtt av den allt annat än monogame Otto och sen är det Kiera Knightley som filmens verkliga huvudroll Sabina Spielrein. Kiera, Kiera…Kiiiieeeeeera. Suckåfysatan.

I en helt fullsatt och knäpptyst biosalong är det inte helt kosher att börja skratta hysteriskt när det är tunga svåra scener i filmen som på pappret är allt annat än roliga. Därför får jag idag leva med sönderbitna kinder. När Kiera Knightley med VÄRSTA överspelsmanér ska gestalta denna psykiskt sjuka kvinna och trycker fram hela sin redan innan överdoserade underkäke och liksom kippar efter andan med alla småtänderna fullt synliga så är det inte en utåtagerande sjuk kvinna jag ser, jag ser Piraya 3D fast utan 3D, jag ser en Tim Burtonsk version av ett kvinnligt skelett i motion-capture, jag ser en parodi på dokumentären jag såg tidigare i veckan.

Jag vet inte hur David Cronenberg resonerade när han gav rollen till Kiera Knightley men jag antar att han behövde ett känt ansikte (till) för att finansiera filmen. Det finns många kända ansikten som ser ut som Sabina Spielrein men bara EN som lyckas transformera alla scener hon är med i till något som hade platsat i När skinkorna tystnar 2 eller Hot Shots 3. Jag hoppas att David är mer nöjd med hennes insats än jag är, för i min värld finns inte fula ord i tillräcklig mängd att tillgå för att beskriva hur jävla USEL hon är. Hennes agerande lägger sordin på hela filmupplevelsen.

Filmen som sådan är annars helt okej. Jag gör inte vågen men jag kräks heller inte. Jag somnade inte men log inte heller på vägen hem.

Efter en till synes oääändlig väntan på att bli insläppt i salongen och en givande diskussion med en äldre dam och varför det bara serveras ”tråkig Mer” och ”ännu tråkigare Ramlösa” på biografen och inte färgglada drinkar blev vi insläppta, men bara en liten bit. Personalen höll dörrarna in till salongen stängda då dom förberedde en ”liten överraskning” som inte var en överraskning mer än ett par sekunder eftersom tjejen som vaktade min dörr sa vad det var: en intervju med Viggo Mortensen via Skype efter filmen. Tjohoo liksom, tänkte jag, men för fan släpp in mig nu innan jag får en panikångestattack och som på beställning öppnades dörrarna.

Väl inne i salongen var det inget tekniskt strul alls och den kvarten långa pratstunden med Viggo efter filmen var charmigt spontan. Han tyckte Zlatan var bra men gnällig. Jag håller med. (Filmklipp från intervjun kan ses här)

Det roligaste och det som värmde mitt hjärta mest denna kväll var det jag såg snett framför mig i salongen innan filmen började. En kille läser den eeeeeminenta filmbloggen Fiffis filmtajm i sin Iphone och jag vill bara ställa mig upp och ropa nåt klämkäckt kul sådär men jag lät bli. Jag vill gärna behålla mina läsare.

Publicerat

Fiffis filmtajm ser fram emot: A dangerous method

Det är inte var dag jag hittar en film vars line-up känns som en lottovinst.

David Cronenberg´s A dangerous method verkar få svensk premiär nånstans i vinter och för en snöhatare som jag är det skönt att ha något att se fram emot även när hela världen känns kall och vit.

Viggo Mortensen spelar Sigmund Freud, Michael Fassbender är Carl Jung och Kiera Knightley (ja, ja, man kan inte få allt) är Sabina Spielrein, kvinnan som har ett  intresse för dom båda. Lägg till Vincent Cassel på ett hörn och visst är det en film att se fram emot med stort intresse, anteckningsblock,  handsve

Här får du mer info om filmen och en trailer verkar även vara på G så håll utkik.

Uppdaterat 110719: Det verkar som om filmen får svensk premiär 10 februari 2012.

 

Viggo Mortensen och Michael Fassbendett och förstoringsglas?
Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

EASTERN PROMISES

Jag tröttnade rätt brutalt på Viggo Mortensen efter Sagan om ringen-trilogin. Hans Aragorn var varken särskilt het eller intressant och jag trodde aldrig att han ensam skulle kunna bära en hel film, varken som affischnamn eller skådespelare.

Jag hade fel.

Alla skådespelare i David Cronenbergs film Eastern promises är utbytbara, utom Viggo Mortensen. Alla roller behövs, men utan Viggos tystlåtne chaufför Nikolaj skulle filmen bli en blek historia.

En drogad prostituerad kvinna föder en dotter – och dör. Barnmorskan Anna (Naomi Watts) blir känslomässigt engagerad och försöker med hjälp av den döda mammans dagbok hitta flickans pappa och resten av hennes familj. Spåren leder till en resturang, ägd av ryska maffian och det är inga snälla pojkar. Snart befinner hon sig i ett våldsamt och blodigt virrvarr hon inte kan bemästra.

Det finns filmer som jag inte vill ska ta slut, när jag bara vill följa med karaktärerna vidare i livet, se mer, veta hur det gick sen. Eastern promises är en sån film.

Det var inte tal om kisspauser. Jag varken åt eller drack. Filmen uppslukade mig totalt och för både mig och Viggo är fantasytönten Aragorn är långt långt borta.