Etikett: Ving Rhames

Publicerat

FATHER FIGURES

För någon som är piss-less på män så är det här helt fel film att se. Det kanske inte är en film enbart FÖR män men det är definitivt en film OM män. Helen (Glenn Close) ska gifta sig (igen) på äldre dar och hennes tvillingsöner Peter (Ed Helms) och Kyle (Owen Wilson) sluter lojalt och glatt upp vid hennes sida.

Kyle lever livets glada dagar som en tämligen frimodig och hippie-aktig ladies man som nu funnit kärleken på Hawaii. Peter är mer stram och tillbakadragen, skild sedan många år men någon ny har aldrig funnits på tapeten. Relationen med lille sonen är ingen höjdare heller, han verkar i ärlighetens namn mest ha fokus på att hitta sin egen pappa.

När det visar sig att mamma Helen kanske inte varit superärlig mot sönerna om vem deras pappa är börjar en roadtrip där Peter och Kyle ska försöka hitta honom men kanske också sig själva? Brukar det inte vara så på roadtrips? Har man någonsin mer tid och möjlighet att tänka tankar klara än mil efter mil i bil?

Första tredjedelen av den här filmen var det världsklass på tycker jag. Ed Helms har växt till en av mina stora komiska favoriter och han gör mig inte besviken här heller. Owen Wilson är också alltid stabil. Det är en mycket likeable duo. Under andra halvan sjunker tempot en liten aning och under tredje flippar manuset ur en del men sammanfattningsvis tycker jag det är en sevärd film om det här med fäder. Om svårigheten att förstå sig på dom, om utmaningen i att ordna till sitt liv med en frånvarande fader som en aldrig försvinnande skugga och om att försöka bli en bättre förälder än den man själv fick.

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – FALLOUT

Jag är ett stort fan av Mission Impossible-filmerna, jag är verkligen det. Jag tycker det är lite av julafton när det dyker upp en ny film med springande Tompa i huvudrollen som superhjälten Ethan Hunt. För visst är han en superhjälte? Han kan väl ändå allt? Och aldrig är man orolig för att han inte ska klara biffen, inte ens när det ser helt jävla omöjligt ut. För inget uppdrag är omöjligt för Ethan Hunt och hans anhang, man vet ju det. Det är ju själva konceptet.

Förra filmen, Rogue Nation, var en påkostad action, en nästan lite LYXIG faktiskt. Knivskarp, snyggt filmad, jäkligt cool och underhållande som satan från första sekunden. Dagens film, den sjätte i ordningen, är lägger kanske inte i femman från start direkt (som Rogue Nation gjorde), det kan man inte anklaga den för. Snarare är Fallout en Mission Impossible-James Bond-mashup när allt är lite mer storvulet, lite pratigare, lite mer…omständigt…om man ska vara gnällig. Men ska man vara gnällig när man ser en film som denna? Måste man vara det? Ja….jo…kanske lite då?

Visst kan det vara dom höga förväntningarna som spökar men jag tycker inte Fallout är en helgjuten film. Det finns en del på minuslistan faktiskt. Speltiden till exempel. Två timmar och tjugosju minuter som med lätthet hade kunnat klippts ner till två timmar prick och då hade nog en del ”darlings” per automatik försvunnit. Det finns en del scener som känns onödigt utdragna men det finns också speciellt en scen som ÄR utdragen in absurdum men utan att vara det minsta onödig. Jag förstår att det måste vara extremt svårt att veta var gränsen går där, jag förstår också att känslan av scenerna är personliga.

Filmens manusförfattare och regissör, Christopher McQuarrie, är lite av en homie till Tom Cruise. Dom båda är inblandade i många gemensamma filmer och känner varandra väl. Att Tom Cruise envisas med att göra sina stunts själv är något McQuarrie får hacka i sig – och lösa – och SOM han löser det. Det ballaste i den här filmen är nämligen actionscenerna och det är verkligen såna som kittlar i både magen och hjärnan och har du en stund över, sök upp stuntscenerna på youtube så får du se att Tompa Cruise verkligen är lika stenhård i verkligheten som på film.

Mission Impossible: Fallout är i grund och botten en habil actionfilm, jag var underhållen, hade inte det minsta tråkigt och filmens sista halvtimme är mer än lovligt svettig. Men. Ändå. Jag hade förväntat mig liiiite till. Liiiiiiite liiiiite till.

(Att jag inte skrivit något om Henry Cavill beror på att en man med mindre karisma än han sällan syns på film och när män som han syns på film minns man dom inte. Alltså. Jävlar, karln är verkligen aurafattig.)

Sugen på att läsa mer om denna film? Idag skriver min filmspanarvän Sofia om just precis The Running Man Tompa och den här filmen. Klicka här för att komma till hennes recension.

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

Publicerat

JACOBS INFERNO

Det finns några filmiska regissörshjältar från förr som jag saknar ibland trots att dom faktiskt fortfarande lever: Peter Weir, Alan Parker och mannen som regisserat dagens film – Adrian Lyne.

Alla dessa tre gjorde redigt bra filmer på 80- och 90-talet men nu är det desto tystare kring dom. Det är synd tycker jag. Jag vägrar tro att dom inte har historier bra nog att berätta, jag menar, Weir försökte så sent som 2010 med The Way Back och det gick okej. Jag skulle vilja att dom spruttade ur sig filmer om inte i samma tempo som Woody Allen så väl som Martin Scorsese.

Adrian Lyne är en spännande gubbe. Han slog igenom stort med Flashdance (1983) och fick alla tjejer att önska att dom kunde svetsa lika sexigt som Jennifer Beals och alla killar att önska att dom fick hångla med samma sexiga svetsare (trots att få killar erkände att dom ens sett filmen). Sen kom 9 1/2 vecka. Sen kom Farlig förbindelse. Sen kom Jacobs Inferno. Fyra filmer på sju år. Fyra storfilmer på sju år. Fyra snackisar på sju år. Är det konstigt att jag saknar karln?

Jag såg Jacobs Inferno på bio 1991. Jag hade precis flyttat till Stockholm och bodde på biograferna när jag inte jobbade, sov, köpte skivor eller tittade på Stand up på Patricia. Jag minns att jag satt i salongen och var inte ett skit förberedd på vad jag skulle få se. Jag vet inte ens vad jag trodde eller om jag hoppades nåt. Jag tror inte det. Jag tror det var ett förutsättningslöst biobesök, som så många gånger förut och som ett sådant blev det en smula traumatiskt.

Vad är det Jacob Singer (Tim Robbins) ser där på tunnelbanan? Vad är det för köttigt som slingrar sig under kappan på den där tjommen i hörnet? En ål? En levande fläskfile? Ett manligt könsorgan? En potatisskalad orm? Jag blir alldeles iskall. Livrädd. Huttrandes nästan. Reaktionen är skitkonstig och inte alls vanlig hos mig men flera gånger under filmen händer samma sak, för en mikrosekund blir jag så rädd att blodet liksom fryser. Brainfreeze i hela kroppen liksom. Jag tror det läskiga är det lilla, att det är korta sekvenser, annorlunda effekter som får den effekten på mig. Jag är inte beredd nu och jag var inte beredd där i biosalongen för drygt tjugo år sedan heller.

Det är det där jäkla Vietnamkriget som ställer till det igen. Är det posttraumatisk stress som håller på att göra Jacob galen? Vad är det som framkallar hans hallucinationer? Droger? Gifter? Mardrömmar? Vad är verklighet och vad är hittipå? Filmen är så svart, den är så välgjord och den har en historia som håller från första rutan till den sista – och sen lite Maurice Jarre-musik på det. Å jag som älskar att bada badkar. Eller nä, älskaDE. Nu kommer jag vara rädd för att nån ska fylla badkaret med sånadär party-is-påsar från McDonalds när jag ligger där och skvalpar, kanske säga att jag har 41-graders feber och sen blir ansiktet alldeles kritvitt och ögonen blodsprängda och jag börjar skaka på huvudet som en nejsägare på speed. Jag kommer också att vara rädd för krig. Och ålar.

En jättedum film om man tänker på det sättet. Men bra.

Movies-Noir, Sofia och Addepladde har också sett filmen.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.