Etikett: Virginia Madsen

Publicerat

JOY

Bakom varje finurlig uppfinning finns en person som ingen jävel trodde på från början.

Bakom varje framgångsrik människa finns det dock EN som vågade chansa, som bjussade på den där räkmackan, som la fram bananskalet, som hejjade på, som skrapade fram pengar, som stod kvar även när det svajade som mest.

Joy Mangano (Jennifer Lawrence) är den unga hemmafrun som uppfann golvmoppen Miracle Mop (en variant av denna har vi alla i våra hem nuförtiden) i mitten på 70-talet och som sedan dess har varit en jätteindustri. MEN, Joy började nånstans, hon började med två tomma händer och en idé och det var ingen dans på rosor att sälja in den.

Det jag gillar med Joy Mangano är hennes totala hängivenhet och att hon vägrar se sig själv som ett offer även när hon belånat allt hon äger och har för att tillverka 50000 moppar efter att chefen för amerikanska TV-shop och före detta inköpschefen på K Mart Neil Walker (Bradley Cooper) trott på produkten men satt nån jävla looser-gubbe i sändning för att sälja in den – och självklart floppade den. Han hade väl aldrig skurat ett golv i hela sitt liv, idioten! Men Joy är cool feminism personifierad långt innan ordet blev modernt och långt innan hon hade nån annan kvinna att alliera sig med. Stentuff är hon – och ensam. Hon har mycket att lära oss nutida businesskvinnor.

Filmen Joy handlar alltså om denna Joy, bra gestaltad av Jennifer Lawrence. Regissören är tyvärr sopan David O. Russell, snubben som vaknar till liv en gång om året och det är när det luktar oscarstider och han har hittills inte lyckats med någonting bakom kameran, annat än att sammanföra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper i film efter film efter film. Dom har tyvärr inte mer personkemi här än dom hade i Silver Linings Playbook eller American Hustle så kan du ge upp nu David O.?

Historien i filmen intresserar mig och kanske är det därför jag tycker filmen ändå är sevärd. Det var härligt att se Virgina Madsen i gigantiska 70-talsbrillor och Diane Ladd var mysig men annars saknar filmen det som David O. Russells filmer ALLTID saknar – genuinitet, djup och värme.

Här kan man hitta fler produkter uppfunna av Joe Mangano. Jag kan väl bara anta att den här filmen kommer göra henne ännu mer framgångsrik och *high five* you go girl!

Publicerat

THE NUMBER 23

Det latinska alfabetet har 23 bokstäver. Människan har 23 kromosompar. Shakespeare föddes och dog den 23 april. Titanic förliste 15 april 1912. 1+5+4+1+9+1+2 = 23. Caesar mördades med 23 knivhugg. Mayafolket trodde att jorden skulle gå under 23 december 2012.

Det går att hitta nummer 23 i det mesta – faktiskt – om man letar och det gör Walter Sparrow (Jim Carrey). Hans fru (Virginia Madsen)  hittar en bok som heter The Number 23 i en bokaffär och börjar läsa den. Walter gör detsamma, läser den alltså och ju längre in i boken han kommer desto mer säker blir han på att boken handlar om honom själv. Han blir fixerad vid nummer 23 och snart kretsar det mesta i hans liv kring boken, det numret och letandet efter författaren till boken.

När jag ser filmen känns det som att den är uppdelad i två delar. Första halvan är otroligt bra, alltså OTROLIGT bra. Jag sitter som på nålar och märker hur jag börjar tänka i siffror själv (jag som inte tycker siffror är så värst spännande normalt sett). Jim Carrey är perfekt i rollen som Walter som sakta men säkert blir mer och mer indragen i detta numeriska mörker och Virginia Madsen är stabil som alltid.

I början av andra halvan händer något som förändrar berättelsen åt ett speciellt håll och då tappar den mig en smula. Inte så mycket att filmen känns dålig eller tråkig, den blir bara…nåt annat och då får jag även känslan av ett visst överspel hos Herr Carrey.

Det är svårt att ge betyg när eftersmaken är så pass spretig men självklart blir filmen som helhet godkänt – med 23 plus i kanten.

Publicerat

THE MAGIC OF BELLE ISLE

Gillar man Morgan Freeman gillar man The magic of Belle Isle. Jag är säker.

Gillar man Morgan Freeman går det inte att värja sig, det spelar ingen roll att historien är sirapssprinklad som en amerikansk pannkaka på en all-you-can-eat-frukost-buffé eller att en tvååring kan klura ut slutet redan under förtexterna. Gillar man Morgan Freeman är The magic of Belle Isle en kombo av julafton, 18-årsdagen och studenfest.

Om jag gillar Morgan Freeman? Ja, jag gör ju det. Jag gillar dessutom Virginia Madsen som har den kvinnliga huvudrollen. Att en hund har en stor biroll kan jag bortse ifrån, jag fokuserar på rullstolen.

Jag tänker inte skriva en enda rad om vad filmen handlar om. Gillar du Morgan Freeman, se filmen. Gillar du inte Morgan Freeman, låt bli.

Publicerat

REGNMAKAREN

Det här är en annorlunda hybrid. John Grishams bok The Rainmaker ligger som grund, Matt Damon har huvudrollen och Francis Ford Coppola har regisserat.

När jag såg den 1997 hade jag precis läst boken och tyckte filmen var….sådär. När jag bestämde mig för att se om den (hur jag nu kom på DEN idén?) mindes jag absolut ingenting av vare sig filmen eller boken, ingenting mer än Danny DeVitos sladdriga byxor.

Det här är en film som jag inte kan beskriva i korrekt recensionstekniska ordalag, det går inte. Jag satt bara och tänkte på Sonja Aldén. Filmen är snygg och välproducerad, precis som en ballad med Sonja, varenda ton sitter som en smäck men ändå händer det ingenting. Låten växer aldrig, det finns liksom inget OUMPFFF, ingen ståfräsvarning, jag bara gäspar, tonerna skvalar vidare, filmen rullar på.

Regnmakaren är som en Volvo som har fel på växellådan, en sån man får trögstarta på tvåan och sen fortsätta köra på den växeln hela vägen till jobbet. Det får skrika i motorn hur mycket det vill, här ska fanimej inte växlas upp! Det spelar ingen roll om jag kör på liten snårig skogsväg eller autobahn, tvåan får det bli.

Filmer som har ett enda tempo blir sällan minnesvärda, precis som låtar som lider av samma problem.

Publicerat

RED RIDING HOOD

Ja, herregud.

Jag tänker mig att det är en såndär eftermiddag när jag kommer hem från jobbet och inte bara känner mig som en disktrasa, jag luktar som en och jag vill inte göra någonting annat än att bli lämnad ifred, duscha och äta något jag blir mätt av som någon annan lagat.

Jag tänker mig att jag  i det läget har en trotsig jäkel till fyraåring hemma, en som käkat en polkagrisklubba med en radie på en meter som mellis på dagis och som hoppar upp och ner och tjatar om att få se en ”skjäckfilm”.

Jag tänker mig att mitt huvud kokar, att världen snurrar, att ungens energi skulle kunna el-försörja hela mellansverige och att jag bara vill att huvudvärken ska försvinna eller att hela skallen exploderar en gång för alla. Det är DÅ jag hittar Red Riding Hood, filmen om Rödluvan, sagan vi läst om kvällarna och jag stoppar den i DVD-spelaren. Då och bara då i denna hittipåvärld har denna film ett existensberättigande.

Det är Twilight-regissören Catherine Hardwicke som står bakom kameran och det är ungefär lika uppenbart som att Robert Gustafsson är med i ett humorprogram på TV. Red Riding Hood ÄR typ Twilight fast med röd cape, precis lika urbota jättedåligt, nej förresten, det här är sämre för jag har ingen jävla aning om vad det ÄR för film ens. Är det ett romantiskt drama? Är det meningen att det ska vara läskigt? Och varför ser jag min högstadieskolas aula framför mig med kulisser tillverkade av Bild&form-elever?

Amanda Seyfried ser enbart dum ut och samtliga manliga skådisar (Gary Oldman exkluderad) är som en samling av gamla rester från provfilmningarna inför Twilight och vargen ska vi inte tala om. Eller varulven, eller vad det nu ska föreställa. Hårigt och illa tillverkat är det i alla fall.

Jag vill svära mer men orkar inte. Synd på sätt och vis att jag inte har en trotsig fyraåring, då hade jag i alla fall kunnat skylla på nåt vettigt nu när jag ändå sett filmen. Det här är bara FÖR gräsligt. Bläk!

Publicerat

SIDEWAYS

Inte sedan Killinggängets Ben&Gunnar har en liten film om manlig vänskap varit lika mysig och eftersom det blåser kalla vindar kring SAAB och dess framtid känner jag för att göra reklam för en strålande rulle som kombinerar dessa tu.

Sideways är en roadmovie om två män som åker omkring i en gammal SAAB och besöker vingårdar i USA i jakten på en perfekt Pinot Noir, kvinnlig fägring och kanske, kanske för att hitta nån slags mening med allt.

Det här är en film att lägga vantarna på och behålla. En film man kan ha på i bakgrunden som en gammal vän när man känner sig ensam.
Soundtracket av Rolfe Kent är f-e-n-o-m-e-n-a-l-t och har gått varm härhemma sen filmen kom 2004.

Sideways är puttrig, muttrig, grabbig och kärleksfull. Den är välspelad, välskriven och välgjord. Den är så bra att jag blir varm i hela magen och det beror inte på glöggen. Det beror på det röda vinet.