Etikett: Voddler

Publicerat

TAKE THIS WALTZ

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga ”det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen

Publicerat

TAKE ONE – Dokumentären om Swedish House Mafia

”Alla kommer veta vad Swedish House Mafia är om ett halvår, varenda människa på hela jorden.”

Året är 2010 och Steve Angello, en tredjedel av DJ-kollektivet Swedish House Maffia, sitter i en bil på väg till Winter Music Conference i Miami. Christian Larsons dokumentär om gruppen slutar med Angellos ord och nånstans där i krokarna börjar det segertåg som avslutas i och med tre utsålda spelningar på Friends Arena nästa vecka.

Oavsett anledning till att dom väljer att splittras så har Axwell, Sebastian Ingrosso och nämnde Steve Angello lyckats otroligt bra med hela konceptet, att säga något annat vore rent av korkat. Om Christian Larson hade lyckats lika bra med sin dokumentär så hade jag varit väldans glad. Nu känner jag mig mest…överkörd.

Genom att filma 253 spelningar i 23 länder under två år har Christian Larson fått ihop en slutprodukt på 44 minuter som visserligen ger en genuin känsla eftersom den till största del är filmad i svartvitt (och i vissa fall grovkornig) men att kalla den dokumentär, nja, det vete fåglarna. Jag får inte reda på något alls som handlar om orsak och verkan, ingenting om vilka dessa killar är privat, hur dom träffades, tankarna bakom projektet men det jag får är trekvart av snabbklippande insäljande housereklammusikvideo. Gott så om det är det man vill ha, jag själv hade förväntat mig aningens mer.

Jag är rätt säker på att alla med biljett till torsdagens, fredagens eller lördagens spelning i Friends Arena kommer känna sig bra nöjda med livet men använd inte Take One som stämningshöjare på förfesten. Lyssna på musiken istället. Enbart på musiken.

Dokumentären i sin helhet kan ses på Youtube. Klicka här så kommer du dit.

Publicerat

KILLER JOE

Jag måste bara ta det från början.

Det här är en film som Markus från filmpodcasten Har du inte sett den? höjt till skyarna. Han gav den 5/5 och kallade den ”årets bästa film”.

Jag vet att det finns några därute (*host*) som kanske inte alltid håller med om Markus definition på vad en ”awesome film” är och jag vet också att jag inte är en av dessa. Om man ser till oss som ingår i Filmspanarna så får jag ibland känslan av att det är jag och Markus som står varandra närmast vad gäller syn på underhållande filmer, vilket rent objektivt borde vara en omöjlighet. Det borde liksom krocka, vi borde tamejtusan slåss på träffarna, jag borde om jag ser till kön, ålder och fördomsanalys ha mer gemensamt med till exempel Jessica och Sofia än med Markus, men jag tror faktiskt inte det är så. Projekt X-Hemmafesten får ses som undantaget som bekräftar regeln.

Så med den vetskapen i bakhuvudet är det inget konstigt att jag blir lite sugen på att se ”årets bästa film” även om den beskrivs som a totally twisted deep-fried Texas redneck trailer park murder story. Låter najs va? Mysigt, gulligt och underhållande efter en tung arbetsdag? Tillåt mig småle eller kanske hånskratta en liten stund för det här är så långt från mysipys och gulligull man kan komma. Totalt jävla beckmörker är vad det är.

Chris (Emile Hirsch) behöver pengar. Han är skyldig nån snubbe en massa dollars, hans morsa kastade ut honom efter ett bråk (hon stal hans knark) och han åker hem till pappan (Thomas Hayden Church) och hans nya trashiga fru (Gina Gershon) där även syster Dottie (Juno Temple) bor. Pappan har inga pengar att låna Chris men dom kommer tillsammans på en lysande lösning på problemet: mamman/ex-frun är ju ingen höjdare till människa och hon har en livförsäkring på 50000 dollar. Att döda henne skulle lösa allt men dom vill inte mörda henne själva. En torped Chris känner till tar 20000 dollar för besväret, det blir 30000 över. Alla nöjda, alla glada, utom möjligtvis den döda kvinnan. Torpeden kontaktas och Killer Joe Cooper (Matthew McConaughey) gör entré i deras liv.

Att beskriva filmen innebär djupa suckar för det är banne mig inte lätt. Jo, att beskriva är lätt men jag har precis fått inblick i några jävligt trasiga människors liv och det är inte helt lätt att acceptera att white trash-människor faktiskt finns överallt och att dom i många fall inte tänker som oss ”vanliga” just för att dom inte har det så vanligt. Hela deras värld är skev, dom kan inte bete sig, har inga sociala färdigheter, inga pengar, inga jobb och det är otroligt lätt att döma när man själv har allt. Nu är inte Killer Joe ett drama i samma anda som till exempel Winter´s Bone men känslan jag får i kroppen är densamma. Jag orkar inte riktigt ta in eländet för det är bara för mycket. Här blir det dessutom mycket av allt, av våld, blod, bråk och intriger. Jag kommer dessutom ha svårt att äta kyckling ett tag framöver.

Jag tycker inte Killer Joe är årets bästa film men jag tycker det är en bra film. Matthew McConaughey gör ett svinäckligt porträtt av Joe och Gina Gershon är mitt i prick som white-trash-fru. Det är nästan så det luktar underlivssvamp genom rutan.

Jag tror inte det här är en film som passar alla men jag tror många kan uppskatta den för precis vad den är: en inblick i ett liv som kan få vilken svennebananfamilj som helst att känna sig som grevar och baroner. Åtminstone får filmen mig att känna mig rik – på mycket. Hjärnceller till exempel.

(Killer Joe är regisserad av William Friedkin, mannen bakom Exorcisten. Bara en sån sak.)

Publicerat

Veckans Berenger: BRAKE

Det skulle kunna vara en rip-off på Ryan Reynolds-rullen Buried. Det skulle kunna vara en fortsättning på Quentin Taratinos CSI-avsnitt. Det där med att titta på en ensam kille som ligger i en kista har jag liksom gjort förut, det är inget nytt under solen.

Den här gången är det Stephen Dorff som ligger i en plastkista och ska försöka ta sig ut eller åtminstone lista ur var tusan han befinner sig. En digital klocka tickar ner, en gammal mobiltelefon fungerar, en annan man pratar i andra änden, en man som verkar vara i samma situation. Nu fattar jag både av filmens titel och av postern att kistan är placerad i en bil och ingen annanstans och det retar inte direkt min klaustronerv på samma sätt som om kistan legat nergrävd tjugo meter i backen.

Vad gör då Tom Berenger i filmen? Han spelar Ben Reynolds, en bra…röst…att spela. Han är såklart med alldeles på tok för lite för min smak. Det skulle ha varit HAN som legat i lådan istället. En otymplig svampig man i övre medelåldern som ska försöka få plats och röra sig på en halv kvadratmeter. DET hade varit nåt det. Svettigt och dant. Spännande och klaustrofobiskt.

Det Stephen Dorff däremot ska ha cred för är att han är bra på att spela naturligt trasig, skitig och blodig.

Publicerat

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Djurskräckisar

ROTTWEILER (2004)

Alltså, det börjar inte bra men det börjar snyggt. Påkostade förtexter, snygg grafik, ett schysst tempo, ja, jag får faktiskt upp både flås och förväntningar en smula. Tyvärr grusas detta tämligen omedelbums. Dante är en fånge som lyckas fly från ett fascistiskt framtidsfängelse (det hela utspelar sig så långt fram i framtiden som….håll i dig….2018!!!) För att leta upp honom använder dom en rottweiler med prefixen special. Det är en specialtränad hund, dess ben är gjorda av specialmetall, hunden är konsekvent speciellt misshandlad sen valpstadiet för att bli den specialmördarhund som fängelset behöver. Hunden jagar Dante och Dante jagar hunden för det enda sättet att överleva är att överleva hundjäveln.

Vissa sekunder är det filmat som att regissören sneglat åt Resident Evil men oftast får jag mer en känsla av Remington Steele eller nån annan 80-talsproduktion för TV. Det är kekkig musik, ohyggligt konstigt klippt och Dante ser mer än lovligt dum ut (fast jag inser att han är castad för att vara ”snygg” och ”ball”) i sitt halvlånga hår, oranga overall och med skelande ögon.

Att filmen är blodig och visar slaffs i närbild hjälper inte. Att jag inte gillar hundar hjälper inte, det här är fucking U S E L T.

 

DOGHOUSE (2009)

Kanske en lite långsökt koppling till temat men dog betydde hund sist jag kollade.

Vad sägs om det här? En skräckfilm som handlar om ett virus som sprids enbart till kvinnor och som gör att dom förvandlas till zombiekannibaler som enbart ger sig på män? Det låter ju svindumt och det ÄR svindumt men filmen har faktiskt en hel del kvalitéer som jag har svårt att värja mig emot.

Doghouse är en charmig film, lite på samma sätt som Shaun of the dead och den är extremt välgjort. Effekterna är skönt kleggiga och oklanderliga även i närbild och flera gånger undrade jag om jag var mentalt störd som såg denna på lunchen tillsammans med en matlåda innehållande lasagne. Det är huvuden som klyvs och tarmsystem som blottläggs och det är blodigt och svinigt och allmänt joxigt men jag är inte den som är den, jag hackar i mig detta med hull och hår (satan, DET lät äckligt!) och säger ja tack, för det här funkar helt okej på mig.

Det är alltså ett gäng snubbar som i ett försök att hjälpa till bjuder med en nyseparerad polare till nåt som på pappret ska bli en redig grabbhelg i en avkrok med sjuka mängder sprit och svinerier. Ingen av snubbarnas äkta hälfter var särskilt nöjda med att dom drog men inte brydde dom sig om det. Den här resan var viktigare än allt kvinnfolk i världen, det var bara att spotta lite på frugan, klia sig i brösthåret och åka.

Nu får dom känna på arg kvinnohämnd på sätt dom aldrig kunde förutspå. Kanske lär dom sig nåt på det med, kanske inte, kanske lär dom sig vara tacksamma och visa respekt för kvinnorna dom valt, kanske inte – jag skvallrar inte, se filmen så får du se men låt för all del bli att äta kleggig mat samtidigt.

Filmen kan ses alldeles gratis på Voddler.

 

 

 

 

JURTJYRKOGÅRDEN (1989)

När jag läste Stephen Kings Jurtjyrkogården (Pet sematary) i tonåren blev jag ohyggligt rädd. Jag tyckte den var rent sjukt läskig. Sen tänkte jag inte så mycket mer på boken förrän filmen kom och då tänkte jag att inte fan går det att göra en film som blir lika läbbig som boken. Och nej, det går såklart inte men det går att komma väldigt nära.

Familjen Creed och deras förehavanden i den lilla byn Ludlow i Maine kom att förpesta min nattsömn en hel del när det begav sig och efter att filmen kom var vi många som inte kunde sätta oss på sängkanten och i godan ro placera fötterna på sovrumsgolvet utan att känna ett sting av panik längs ryggraden. Jag känner fortfarande så.

I början av nittiotalet hade jag en arbetskamrat som hyrde ett hus i vilket det spökade. Huset visade sig vara byggd på gammal kyrkogårdsmark och det var så illa och så otäckt att hon till slut bestämde sig för att flytta. När detta hände beslutade jag mig för att aldrig någonsin se om den här filmen men det har gått nästan tjugo år sedan dess och jag bestämde mig för att tänka om.

Det var dumt. Filmen håller nämligen fortfarande.

Jag blir sjutton år och livrädd igen och det är både en välkommen och vidrig känsla.

Om du inte kan få nog av läskiga djur på film, klicka in dig till Filmitch. Idag skriver han om ett annat skräckinjagande djur som får mig att tänka på julen. Och nej, det är inte ål.

Publicerat

Skräckvecka/Veckans klassiker: HOUSE ON HAUNTED HILL

Nu är det Halloweentider även hos Fiffis filmtajm. Med start idag blir det skräckvecka och precis som förra året har jag och filmbloggarkollegan Filmitch samarbetat en smula.

Mitt mål med den här veckan har varit att hitta skräckfilmer som kanske inte är helt uppenbara, kanske inte är superkända men som  ändå är intressanta på nåt sätt. Jag börjar veckan med en klassiker såklart, det är ju måndag.

Vad gör man om man är otäckt rik,  har lite tråkigt och bor i ett kråkslott där det spökar?  Kanske bjuder man in några människor för en övernattning? Kanske erbjuder man dessa fem inbjudna tio tusen dollar lagom till frukost OM dom överlever natten? Det är precis vad den excentriske miljardären Frederick Loren (Vincent Price) gör och han gör det till sin golddiggerbimbofrus stora glädje.

När filmen börjar känns det som att jag åker Blå tåget på Gröna Lund. Det är alldeles svart och läskiga ljudeffekter är det enda jag hör. Jag förstår att det som kommer ska vara läskigt men det är bara i min fantasi, jag får inte se nånting. Precis så är det att åka spöktåget på Grönan, fast tåget är läskigare.

House on haunted hill (Skriet vid midnatt på svenska) är en ganska charmig skräckfilm men den är tyvärr inte speciellt läskig. Däremot är känslan är bra, skådespelarna funkar och jag gillar att den är svartvit. 1999 gjordes en remake på filmen som i mina ögon är en mycket bättre skräckis än den här och den har Filmitch skrivit om idag. Klicka här för att komma till den recensionen.

Publicerat

WHAT TO EXPECT

Alla som någon gång väntat barn vet att det inte är en promenad i parken, varken för mamman eller pappan to be.  Att vara gravid är sällan så personlighetsförhöjande som tidningar försöker få det till. Håret blir inte alltid mer glänsande, naglarna inte hårdare och längre, den mentala statusen som innan graviditeten var helt okej kanske inte längre är så stabil. Det dröms mardrömmar, kroppen förändras, läbbiga tankar om aliens i magen och barn med sjutton händer blandas med förväntningar, glädje och ren skräck inför att spricka från navel till svanskota. Kanske finns det även onämnbara tankar med i bilden som är det rätt snubbe jag valt som pappa till mitt barn, är jag så jävla lycklig egentligen och kommer jag någonsin se mina stortår igen?

What to expect when är en hollywoodfilm och luras inte att tro att det är någonting annat än det. Mammorna ÄR smala och vackra, papporna är lagom icke-fungerande men ändå psykiskt välmående och barnen är så långt från hen-debatten man kan komma. Men jag lägger in en brasklapp här. Filmen må vara packeterad i hollywoodskt omslagspapper men det finns ändå en liiiiiten twist av gammalt russin i den här chokladkakan. Det går inte alltid bra. Shit happens. En mage som bär en nästintill fullgången bebis är inte bara full av liv utan även med gaser. Att det på slutet blir guld och gröna skogar köper jag, jag hade inte förväntat mig nåt annat även om jag hade hoppats på att överraskas en smula.

Den STORA överraskningen med filmen är annars…..håll i hatten nu…..sätt dig ner…….ta en djuuuupt andetag: JENNIFER LOPEZ! Hon gör utan motstycke den bästa skådespelarprestationen i filmen och ingen på jorden kunde ha ögonbrynen längre upp i pannan än jag åt den sanningen. Hennes Holly, bebisfotografen som drömmer om ett eget barn men som medicinskt inte kan bli mamma, gestaltas med både mänsklighet och värme och jag trodde inte Lopez var förmögen att uttrycka något av detta.

Förutom Jennifer Lopez så kryllar det av kända ansikten i filmen. Cameron Diaz, Elizabeth Banks, Anna Kendrick, Dennis Quaid, Chris Rock och Brooklyn Decker (som är en såndär gravid jävel som alla ”normala” blivande mammor bara haaaatar. ”Jag har bara gått upp tvåååå kilooooo och är i 39:e veckan”. En SÅN mamma). Självklart känner jag igen mig en hel del i många bitar av filmen och jag vet inte om jag borde vara tacksam över att jag inte är gravid när jag tittar på den eller om det är en smart film att se med magen i vädret. Jag vet inte faktiskt.

Att jag inte är gravid är jag däremot väldigt tacksam över.

Publicerat

BREAKING WIND

För att citera sonen: ”Parodier brukar kunna vara roliga även när dom är tråkiga men det här är ju BARA prutt och sex”.

Jag håller med honom. En parodi på Twilight/Breaking Dawn hade kunnat gå att göra med en anings charm och glimt i ögat men det här är bara superbilligt, det är rea-på-rea, det är SISTA CHANSEN BUTIKEN STÄNGER NUUUUU-känsla och vi tittar på på varandra och säger högt ”vad är det vi pysslar med? Varför tittar vi på den här dyngan?”

Ja, varför? Det var länge sedan jag ställde mig själv en sån befogad fråga.

Filmen finns att hyra på Voddler för 37 kronor. Det är 37 kronor för mycket. Man borde FÅ 37 spänn för att titta på skiten.

Publicerat

FRAMED

Don´t worry about a thing, cause every little thing is gonna be alright.

Bob Marleys Three little birds i kombination med semestervyer från världens soligaste Nassau gör att redan när filmen börjar så är jag alldeles laid back, lugn och varm inombords. Smart start måste jag säga. Det funkar. Jag sitter i båten och gungar med.

Men. Men? Läste jag inte att filmen är gjord 2002? Jag trycker på pausknappen och klickar mig in på Imdb. Kan jag ha sett fel på tjugo år? Allt med filmen andas 80-tal, inte bara Rob Lowe utan rubbet. Han ser ut som han gjorde på 80-talet, Sam Neill ser nästan ut som på 80-talet, det är höga mörkblå jeans med breda läderskärp, det är lammullströjor, det är pastell och det är 80-talsblippmusik. Det är även nåt jag inte sett den jag provgrejade med detta på mitt flickrum under samma årtionde: den där frisyren som man fick till med hjälp av en typ av strumpsticka och en gummitrådsögla. Man satte upp håret i en tofs, stack in nålen och drog runt håret så att det blev en tofs men inifrån och ut liksom. Det låter kanske flummigt men det är inget emot hur flummigt det känns att se detta i en film från 2002. Sen alldeles hux flux ser jag vad detta fenomen kanske kan bero på: Lynda La Plante.

Lynda La Plante skrev inte bara manus till TV-serierna I mördarens spår (med Helen Mirren i huvudrollen), hon skrev även manus till en TV-serie från 1992 som heter…Framed.  Det är ingen vildsint gissning att den serien dryper sent 80-tal och att denna film ska efterlikna serien. Kanske en bra tanke.

Det här är en thrillersoppa men en polis i ena ringhörnan (Rob Lowe), och lyxliraren Eddie Myers (Sam Neill) i den andra och däremellan lite vittnesskydd och lättklädda damer och moraliska dubier. Allt man önskar sig en halvdöd vardagskväll med andra ord. Eller?

Måste harkla mig och skratta lite här nu bara.

Hahahahaaaaa.

Så. Nu har jag samlat mig igen.

Nä. Framed har inte mycket som jag längtar efter en hjärndöd vardagkväll men jag trodde det när jag hyrde den. Däremot tycker jag inte den är usel på något sätt. Det är en Rob Lowe med felfri hy och isande blå ögon, det är Sam Neill som är mums-Sam Neill men sen är det inte så mycket mer. Gillar man Lowe och Neill så är filmen sevärd, eller i alla fall…behaglig. Gillar man inte dessa två herrar – se nåt annat förslagsvis.

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

Publicerat

WANDERLUST

Då så. Nu kan jag likt Gert Fylking men utan rosa träningsoverall utbrista ett hjärtligt  ÄNTLIGEN!

Wanderlust är efter många om och men äntligen sedd och SOM jag har väntat på detta. Paul Rudd och Jennifer Aniston i samma film, kan det bli bättre? Ja tänk för att det kan det och det kan jag skriva utan minsta ledsamhet i tangenttryckningarna.

Bara åsynen av Rudd och Aniston i filmer gör mig glad, resultatet kan vara i stort sett hur ruttet som helst men jag är ändå nöjd efteråt. Vissa människor har den inverkan på mig. Som han som ligger bredvid mig när jag vaknar (även när han ser ut som Plupp), som barnen även när den ena tjatar om att jag ska trycka ut varet ur nageltrånget med en nål och den andra undermedvetet får mig att memorera namnen på alla fem killarna i One Direction och sen blir arg när jag rabblar upp namnen på dessa fem som enligt ett ihärdigt rykte fått klamydia av en koala (hur fan man nu lyckas med det), som en del skådespelare som nästan känns lika familjära som klasskamrater från förr, som Jennifer Aniston från Vänner, som Paul Rudd från Vänner och som Alan Alda som har filmvärldens mysigaste mansröst.

Det som är bra med Wanderlust är att dessa tre favoriter är med, det som är sämre är att manuset inte håller. Det håller inte hela vägen, det håller inte ens långa stunder, det håller sporadiskt, jag skrattar ibland men jag skrattar inte åt handlingen i sig, jag skrattar åt att Rudd är så dråplig. Aniston får inte chans att vara komedienne på det sätt hon behärskar så bra, här är hon mest en sidekick med snyggt och korrekt balsamerat hår och hon sover med BH och korta fransiga jeansshorts. Vem gör sånt?

Om jag ska försöka beskriva Wanderlust genom att jämföra den med en annan film så känns den som en amerikansk version av Tillsammans, fast i nutid. Det låter kanske luddigt men det är det inte. George och Linda flyr i panik New York när George förlorar sitt jobb och på väg till Georges svinjobbiga bror i Atlanta övernattar dom i ett hippiekollektiv – och blir kvar. Det röks gräs och flummas och blir veganer och praktiseras fri sex och bajsas med öppen toadörr. Eller öppen förresten, det finns inga dörrar. Kollektivet tror inte på dörrar. Skillnaden mellan deras liv i stan och livet på landet bland nudister och druvtrampare är såklart jättestor och tankarna börjar virvla runt i skallen. Vad vill vi med vårt liv? Vad vill JAG med MITT?

Trots att filmen försvinner från mitt medvetande i ett otroligt tempo, till eftertexterna minns jag knappt hur den började, så är jag konstigt nog inte besviken. Jag fick ingenting mer än nittio minuter tillsammans med två mysiga skådisar men ibland räcker det. Inte för ett godkänt betyg men åtminstone för en helt okej eftersmak i munnen.

Filmen finns att hyra på Headweb.

 

Publicerat

IRON SKY

För att börja baklänges: jag trodde Iron Sky skulle vara en helrutten film.

Jag trodde lite fördomsfullt att det skulle vara en keckig finsk film med halvtaskig budget som fått göra avkall på all form av konstnärlighet frihet för att få ekonomin att gå ihop – men jag hade fel. Iron Sky har inte gjort avkall på nåt för att gå i hamn. Det här är snyggt och annorlunda och filmen har ett manus som är skrivet både med historisk sarkasm och humor. Jag är rätt imponerad faktiskt.

Nazisterna försvann inte där efter andra världskriget, å nej, dom flyttade bara lite på sig, byggde en en militärbas på månens baksida och fortsatte sin inskränkta kamp mot dom udda, dom bruna, dom tänkande. 2018 är det tänkt att dom ska bege sig tillbaka till jorden och erövra denna en gång för alla.

Den finske blackmetalsångaren Timo Vuorensola är en man med många strängar på sin lyra. Iron Sky är den första långfilmen han regisserar och det finns inte mycket att klaga på angående hans arbetsinsats. Det här är charmigt, det är coolt, jag får vibbar från Sky Captain And The World Of Tomorrow och jag blev väldans underhållen. Så tack Timo och tack till alla fans som ställde upp med pengar för att filmen skulle bli av. Såna här knasbolligheter är viktiga i filmens värld.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

TYCUS

Den här filmen hade passat som handen i handsken i förra årets sommartema: katastroffilmer. En snygg poster som ger upphov till halvhöga förväntningar och Dennis Hopper som stort affischnamn, Tycus kan bli allt från en helt okej filmupplevelse till något helt heeelt annat.

Nu är det nämligen en gigantiskt stor meteor som är på väg ner mot jorden igen, Tycus heter den och återigen är det den största katastrofen i mänsklighetens historia. Något annat vore otänkbart, det är ju katastroffilmsgenren vi pratar om. Det ska vara ödesmättat, det ska vara överdrivet, historien ska spela på alla våra reptilhjärnerädslor och helst ska man sitta och gapa i soffan åt effekter som känns helt otänkbara, både att dom skulle kunna hända i verkligheten och att dom ens går att göra.

Jag kan meddela att Tycus misslyckas på samtliga dessa punkter. Dennis Hopper är med så lite att det känns som att han sålt sitt namns bokstäver som en logga istället för sitt ansikte och/eller skådespelarkunskaper. Effekterna pendlar mellan godkänt-om-filmen-varit-svensk och så pinsam att jag sitter och låter nämen åååååååå i soffan och lägger huvudet liksom lite på sned, sådär som när ungarna var små och gjorde nåt i slöjden som jag förväntades förstå vad det var men ändå tyckte var fint gjort och tänkt.

Det finns mycket med Tycus som är riktigt jävla illa men det värsta av allt är att det inte händer nånting. Jag hade kunnat snabbspola mig igenom filmen på fyra minuter och inte missat ett jota. Jag ångrar att jag inte gjorde det.

A freak like me har också sett  filmen.

Filmen går att se gratis på Voddler. I wonder why.

Publicerat

BAISE-MOI

Kvinnor som hämnas på män på mäns vis finns det ganska många exempel på i filmvärlden. Det går att göra det på det tänkvärda hollywoodsättet som i Thelma & Louise, det går att göra det a la skräckfilm som i I spit on your grave och det går att göra på det grafiskt våldsamma porrfilmssättet a la Baise-moi för att visa på tre väldigt olika varianter på samma tema.

Själva kärnan i denna typ av film är kvinnor som blir utsatta för dåliga mäns allra sämsta sidor, för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp och att all skit till slut står dom upp i halsen, dom får nog och utkräver hämnd.

I Baise-moi är det Manu (RaffaëLa Anderson) och Nadine (Karen Bach) som fått så jävla nog på män som grupp, på deras aggressiva humör och att dom vägrar sluta använda sina erigerade penisar som vapen. Jag skriver dom för här handlar det verkligen inte om en eller två specifika män som gjort dom illa, här handlar det om män i flock. Alla män i filmen är grisar och då menar jag verkligen a l l a. När dom väl drar igång sin sexuellt våldsamma hämndbärsärkargång så går ingen säker.

”Arthouse porn movie shocks even the French”, det är ett citat om filmen från en engelsk journalist och det är dagens sanning. Den här filmen chockade Frankrike rätt hårt när den kom och även övriga delar av världen ska tilläggas. Med riktiga porrskådisar i många av rollerna, autentiska sexscener, närbilder som hade platsat i vilken dyngrulle som helst är Baise-moi ingen enkel film att se med objektiva ögon. Det är lätt att vifta bort den som hyperprovocerande trams eller smutsig konstporr men jag ser den inte så. Jag tror jag förstår vad Virginie Despentes vill påvisa med sitt manus och tillsammans med Coralie Trinh Thi har dom regisserat något som skulle kunna vara en feministisk maktfantasi. Kan dom kan vi, liksom.

Baise-moi är ingen vacker film. Det är en film som luktar runkbulle, blodplättar och återanvända kondomer. Jag fattar från sekund ett att det här är ingen film som bjussar på lullilull och lyckliga slut, det här är rullskridskor rätt ner i rännstenen och sen fortsätter det käpprätt åt helvete. Jag vet inte om det här är en film gjord som tändvätska för redan manshatande kvinnor eller om det är en film som ska locka män att titta och sen kanske få sig en tankeställare. Kanske är det både och? Som sagt, jag vet inte.

Jag personligen brukar gå igång på alla cylindrar åt orättvisor och kvinnor i underläge men här gör jag inte det och jag tror det beror på att tjejerna inte beter sig som uppenbara offer. Jag kan lugna ner mig, jag vet att dom klarar sig, att dom har en grundstyrka och en jävlar-anamma som man inte alltid ser kvinnor ha. Detta anti-offer-tänk gör att kvinnorna känns ganska trovärdiga om än inte speciellt vanliga. Filmens sista minutrar är riktigt bra, alltså RIKTIGT BRA och det är dom scenerna som sitter kvar i min skalle såhär några dagar efteråt. Däremot är det ingen film jag kommer se igen, av många anledningar.

Publicerat

HESHER

TV-serien Två och en halv män goes sopstation, där är filmen Hesher.

Där TV-serien har Alan (Jon Cryer) har filmen den trasiga ledsna ensamstående pappan Paul (Rainn Wilson). Där TV-serien har den lille pojken Jake som inte är så liten längre (Angus T. Jones) har filmen T.J (Devin Brochu), en skolpojke som försöker klara sig själv då han inte har så många andra att förlita sig på med en pappa som inte orkar och en farmor som gör sitt bästa som inneboende hemma hos dom.

I TV-serien Två och en halv män finns också Charlie (Charlie Sheen) och Walden (Ashton Kutcher), snygga men kanske inte så vettiga grabbar. I filmen Hesher finns Hesher (Joseph Gordon-Levitt), en ung man i långt smutsigt hår, fills som en gång i tiden var vita men nu snarare liknar en andra hud och hemmafixade tatueringar. Han hatar typ allt och alla, sig själv inkluderat och han ses mer sällan med kläder än utan.

Dessa tre män i olika storlekar möts på ett minst sagt udda vis och Hesher flyttar liksom bara in hos Paul, T.J och T.J´s farmor. Det är som att dom alla står på ruinens brant och det finns bara två alternativ: hoppa eller backa som fan.

Jag är glad att jag hittade den här filmen. Den är fin. Den visar ensamhet och ledsamhet från flera olika håll och trots att filmen är överdriven så känner jag med och för dom alla tre. Jag vill dom väl, jag vill att det ska gå bra, att det ska sluta lyckligt.

Joseph Gordon-Levitt ser ut som en ung Keanu Reeves i sitt lortiga hårsvall och det skulle inte förvåna mig om vi får se dessa två som bröder i en film framöver. Rainn Wilson spelar inte, jag tror att han sitter där i fåtöljen och är sig själv. Smutsig, skäggig, flobbig och vilsen. Han är duktig. Trovärdig.

Unga killen Devin Brochu är precis så vanlig som han behöver vara för att filmen ska fungera. Han är en skolpojke, han skulle kunna vara vem som helst, vilken liten grabb som helst som just förlorat sin mamma. Den kvinnliga karaktären spelas av Natalie Portman i stora glasögon och faktiskt, hon ser också ordinär ut. Det borde inte kunna gå men det gick.

Tänk så mycket film som går att få till med lite vilja, hjärta, hjärna och ett skapligt manus.

Filmen går att se gratis på Voddler om du har Voddler Plus.