Etikett: Voddler

Publicerat

FRIENDS WITH KIDS

Jag var liksom lite Alfons Åberg den kvällen.

Jag tänkte att jag skulle lägga mig, jag skulle bara titta liiite på film först. Kanske titta på första halvtimmen och sen se resten imorgon när jag är lite piggare? Jag är ju inte dum i huvudet, jag VET att jag behöver sova, måste sova om klockan närmar sig midnatt och alarmet ringer 06.15. Jag fattar! Hallåååå, kom igen! Jag skulle ju bara titta lite, börja titta, liksom nosa på filmen och sen stänga av. Lukta på den hembakade banankakan, kanske smaka lite på ett hörn och sen spotta ut resten. Skitlätt, jag har gjort det förr, jag kan den grejen, vet precis hur man gör.

Men vad mysig den är tänker jag efter första tjugo minutrarna och skiter lite i både morgondagen och Alfons för en stund. Vilken skön film. Jag fnissar och mår alldeles bra. Ett kompisgäng på sex personer, två par plus Julie som är den eviga singeln (Jennifer Westfeldt) och Jason som avverkar damer på löpande band (Adam Scott) befinner sig både mitt i livet och vid ett bord mitt i en restaurang. Efter en högljudd diskussion om hur fan man är funtad som förälder när man tar med sig barn på en dyr fin restaurang släpper det ena paret bomben: Vi ska ha barn!

Paret som är först ut att skaffa barn är Leslie och Alex (Bridesmaidsstjärnorna Maya Rudolph och Chris O´Dowd), paret som är tvåa ut är Ben och Missy (Jon Hamm och Kristen Wiig) och sen är det Julie och Jason som aldrig verkar hitta nån presumtiv mamma/pappa till deras framtida barn. Så, dom bestämmer sig för att skaffa barn med varandra. Vad kan passa bättre, dom är ju ändå bästa vänner?

Fan, klockan är snart ett. Jag ska upp om fem timmar och det är nästan en timme kvar av filmen. Meeeeh, jag ska bara titta liiite mer, jag tänker inte alls titta klart, herregud hur korkad tror du att jag är? Men man blir liksom pigg av att fnissa och filmen är ju sådär perfekt med skön musik och karaktärer som är både snygga och fula och snälla och dumma och helt jävla fel och jättebra samtidigt. Alltså alla karaktärerna är det, sådär som du är och jag är. Bra ibland och dåliga ibland. Sådär som alla människor är, det är ju det som gör oss alla intressanta och det är det som många filmer i den här genren misslyckas med. Det gör inget att det visas lite snor, fulgråt, trasighet och att folk gör tokiga val, det är bra, heja sånt!

Jennifer Westfeldt som spelar huvudrollen i filmen även skrivit manus och regisserat den. Wohooooo säger jag, snyggt gjort, verkligen! Friends with kids är nämligen en såndär film som inte tar (eller får) jättestor plats i massmedia men som kommer att leta sig fram till sin publik på andra sätt. Det är en film som kommer hålla länge, som jag kommer se om många gånger och som – AJ FAAAN DÅ – klockan är typ TVÅ nu och här sitter jag och skriver alldeles frustande och rabies-salivig runt munnen.

Jag tycker ju bara att det var en sån jättemysig filmstund, okej, det är mitt i natten och jag kommer se ut och bete mig som en statist ur The night of the living dead på jobbet imorgon men hey, spela roll, I´m worth it!

När Alfons Åberg sa jag ska bara så var han en litet barn. Jag är vuxen, jag kan ska bara hur mycket jag vill för jag är vuxen och tar ansvar för mina handlingar precis som Julie och Jason tar ansvar för sina. Så nu tänker jag se om filmen och sen åker jag direkt till jobbet. Ska bara hämta ett glas mjölk först.

Publicerat

BLODSHUNGER

Inget mänskligt lever för evigt. Så sant, även om många har svårt att förlika sig med den sanningen. Jag erkänner, jag är en av dom som har väldigt svårt att acceptera att allt måste ta slut. Att bli vampyr skulle vara en bra bot på detta.

Den här Tony Scott-filmen är mer lik något av David Lynch än den Tony Scott som vi känner till nuförtiden. Visst, det är snabba klipp men det är suggestivt, mörkt och klippen pendlar mellan så olika scener att det blir lika tokigt som att försöka klippa i plåt med en tygsax. Det skär sig, det blir stundtals mer konstfilm än skräckdrama men å andra sidan andas filmen väldigt mycket 80-tal (den är gjord 1983) och med det kommer också charmen som jag gillar så mycket.

Catherine Deneuve är så vacker och skönt speciell som vampyren Lady Miriam. Hon har en look som skulle platsa i Robert Palmers Addicted to love-video med läppstift, knytblus och allt. David Bowie minst lika perfekt i rollen som hennes man John. Han är underskattad som skådespelare tycker jag, han har verkligen ett ansikte som gör sig på bild och som är ofantligt tacksam att sminka. Sen har han nåt lite läskigt över sig också, nåt mystiskt, nästan övernaturligt vilket gör honom ännu mer rätt här. Miriam har nämligen tröttnat på honom och när hon slutar dricka hans blod har han bara ett dygn kvar att leva. Desperat söker han hjälp hos Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon) och hon har – fullt förståeligt – grymt svårt att tro på hans vampyrberättelse.

The Hunger bjussar på en hel del vacker musik men också  sånt som jag skulle kategorisera mer som oljud. Det visas också en hel del 80-talshud, bröst som faktiskt rör sig till exempel. Sånt känns numera som en i det närmaste utrotningshotad företeelse.

Alltså, den här filmen har nåt. Jag kan inte beskriva exakt vad för jag vet inte, den är liksom inte bra, inte snygg, inte udda nog att bli intressant men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att stänga av eller snabbspola. Den har bara en känsla som jag tror att man antingen sugs in i eller avskyr. Kanske är det min kärlek för 80-talsfilmer som genre som gör att jag inte sågar den här rätt av, kanske var jag bara på rätt humör, kanske gillar jag Susan Sarandon utan BH och lesbiska vampyrhistorier lite mer än jag från början hade trott.  I don´t know, nåt är det.

Sågas ska det inte men ej heller hyllas. Att ge en knepig film som denna en medelmåttig trea känns också fel, så bra är den inte. Men en stark tvåa, en kringelikrokig tvåa skriven med rosa 80-talstypsnitt (a la förtexterna till Drive) är den helt klart värd.

 

Publicerat

BRÖLLOPET

Här är det lätt att bli lurad känner jag.

Vid första anblicken är Bröllopet en såndär typisk hollywoodsk bröllopsfilm, en sån som Jennifer Lopez borde ha varit med i, eller Kate Hudson, typ. En såndär film där alla är snygga och stråkarna spelar på alla våra mest romantiska känslor och det finns nån svinrik släkting i bakgrunden som inte tycker att en räkning på 15000 dollar för krämfärgade rosor är nåt att höja på ögonbrynen åt.

Nu är inte Bröllopet en sån film, inte alls faktiskt. Bröllopet är mer av en indiefilm, nåt som Wes Anderson hade kunnat filma med vänsterhanden. Det är unga smala män i farbrorkläder, det är hipstermustascher och lågmält plinketiplonkmusik och folk som pratar så snabbt så  att man inte ska hinna tänka efter hur ytligt allt det där djupa snacket egentligen är. Det handlar om manlig vänskap, om olycklig kärlek, om att vara lite fel, om längtan och om den där känslan av att ge sig fan på nåt och genomföra det.

Jag vet inte riktigt under vilken tidsperiod den här filmen ska utspela sig och det kanske inte spelar någon roll egentligen, det som spelar roll är att karaktären Sam Davies (Michael Angarano) är ett riktigt pain in the ass. Han har en röst som får min hjärna att vilja tömma sig själv på innehåll och extra illa blir det eftersom jag tittar på filmen på datorn med hörlurar. Sen att Uma Thurman ska vara denna lilla pratglada ekorres ex-flickvän, haha, aldrig i fucking LIVET att hon skulle vara det. Jake Johnson (Nick i New Girl) är den enda jag inte retar mig på i hela filmen, alla andra är jättejobbiga och icke trovärdiga alls.

Nu är inte filmen så usel att den är otittbar – tyvärr. Jag kunde inte förmå mig stänga av, jag trodde hela tiden att det skulle vända, att den skulle bli bra – eller åtminstone bättre – men näpps, det blev den inte. Den höll sig på en svag tvåa rätt igenom.

Suck. Uma Thurman. Det är svårt att se henne såhär och ha Kill Bill i bakhuvudet. Hon har verkligen passerat bäst-före-datumet, OM det nu inte blir en Kill Bill 3 för då tror jag på henne igen.

Publicerat

Fredagsfemman # 26

5. Wanderlusts mystiska försvinnande från Voddler

Jag hade liksom eldat upp mig. Jag hade laddat för att se Wanderlust när den hade premiär på Voddler. Två dagar kvar stod det på Voddlers hemsida, två dagar. Jag väntade två dagar. Jag såg fram emot en kväll med Jennifer Aniston och Paul Rudd efter en mastodontdag på jobbet men så kommer jag hem bara för att mötas av….ett försvinnande. Filmen är nämligen borta – helt – från Voddler. Den är inte framskjuten, den är inte ens sökbar, den är bara raderad. Borta från jordens yta. Vanished. Poff liksom. Jag fattar ingenting men ser fortfarande fram emot filmen.

4. Hugh Laurie

Med en rollista som innehåller Gary Oldman, Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Samuel L Jackson och Hugh Laurie känns det som att nya RoboCop kan bli en väldans spännande filmupplevelse. Jag gillar ju Hugh Laurie, ganska så  mycket gillar jag honom. House är en av dom få TV-serierna som jag försöker se emellan alla filmer och trots att jag försöker stå fast vid att grumpiga män är det värsta jag vet så rimmar det rätt illa med min beundran för Dr House.

 

4. Remakes som gör mig lite ledsen

När jag tänker på filmkaraktären Douglas Quaid så kommer Arnold Schwarzeneggers fejs alltid upp. Han ÄR Douglas Quaid för mig hur många remakes som än görs på Total Recall. Jag säger inte att remaken av Total Recall kommer att vara usel, jag säger inte att Colin Farrell är dålig som nya Quaid eller att Kate Beckinsale inte kommer kunna göra Sharon Stones roll rättvisa men det är nåt som gör mig ledsen med det hela. Total Recall-originalet är en härlig film och jag hoppas att alla som ser nya Total Recall på bio och som ser filmen för första gången även kommer ge den gamla filmen en chans. Den kanske inte har dom mest felfria effekterna men den har charm så det dryper om det.

 

2. Hans Zimmer

När jag var liten och lyssnade på Video killed the radio star med The Buggles kunde jag väl aldrig ana att en av killarna i bandet skulle ge mig flera av mitt livs största upplevelser – på film. Hans Zimmer är en fenomenal kompisitör. Jag tycker att han behärskar filmmusikgenren bättre än ALLA andra. Kolla bara på den här CV:n, lägg till den senaste filmen (The Dark Knight Rises) och tänk på framtiden, på Ron Howard´s Rush och Stålmannenfilmen Man of steel som kommer 2013. Hans Zimmers musikaliska hand ligger som en energisk och galet blöt handduk över dom nybakade filmkakorna och jag, jag bara leeeeer.

 

1. Terminator-Therese

Simmerskan Therese Alshammar är inte bara grym i bassängen,  hon är dessutom den enda svenska kvinnan som skulle platsa som huvudrollsinnehavare i nästa Terminator. Hon är bara så jävla cool och idag börjar OS på riktigt för hennes del. Jag håller tummarna för välförtjänta medaljer och hoppas att castingfolket i Hollywood tittar.

Publicerat

Fredagsfemman # 24 – Gratistips för sommarkvällar

5. Bada fast det är för kallt (och kan finnas sjöodjur och hajar i vattnet)

Sommarens kanske mest naturliga sysselsättning för vanligt normalt folk är att ta på sig badkläder och hoppa i plurret. Jag är inte riktigt så modig. Jag vill för det första gärna att vattnet ska vara kissvarmt men sen vill jag också veta att det inte döljer sig suspekta djur under vattenytan. Sånt vet man aldrig om man inte badar i badkar, inte ens i en pool kan man vara helt säker. Men gratis är det, i alla fall att bada i sjöar och hav.


4. Spela spel med goda vänner

Krocket, kubb, travspelet, TP, boule eller Monopol, det finns massor med kul spel att roa sig med som inte har med elekronik att göra och som uppmuntrar till både uteliv och att hänga med vänner och familj. Nu har jag hittat uppfinningen Trädgårdsyatzy på nätet och ska bums bege mig ut på jakt efter denna fantastiska uppfinning.


3. Introtävlingar

Med Spotify i var mans mobil fixar man ihop en introtävling i ett nafs. Hur kul som helst, både att vara den som sätter ihop listan och att vara i nåt av lagen som tävlar. Jag kan bjussa på en som är gaaaanska så enkel och där alla olika åldrar kan vara med och tävla. Här är den.

 


2. Streamade gratisfilmer

Det finns en hel drös med gratisfilmer på Voddler som gör sig alldeles utmärkt för varma sommarnätter framför en datorskärm. Franska äckelskräckisen Martyrs , Stephen King-filmatiseringen The Mist, kultfilmen Halloween och en av mina all-time-high-favoriter Pans Labyrint för att ta några exempel men det finns fler, många fler. Klicka här får du se.

 

1. Pussar

Gratis är godast även när det gäller pussar. Om du vill pussa på nån som kräver betalt så kanske du ska fundera både en och två gånger. Annars uppmuntrar sommarkvällar till just detta. Massor med myggmedel, långa samtal om livet som aldrig vill ta slut (både livet och samtalen) och som topping på glassen: somriga pussar. Denna punkt går även med fördel att kombinera med dom andra fyra. Bara en sån sak.

Publicerat

TYRANNOSAUR

Jag trodde jag hade sett den grinigaste gamla gubben som någonsin existerat på film när jag såg Walt Kowalski (Clint Eastwood) i Gran Torino. Nu har jag lärt mig att det finns många grader i helvetet och att Kowalski bara är och skrapar på dom översta centimetrarna av magmaytan – i alla fall jämfört med Joseph (Peter Mullan) i Tyrannosaur.

Joseph är en åldrad man som har mycket svårt att hålla någon form av känsla inuti kroppen. Han är som en hajpad huligan men inte bara före en viktig match, han är det jämt. Om kaos är granne med gud så är fysiskt våld granne med Joseph. Han är helt enkelt hyperaggro.

Det tar inte många sekunder av filmen innan jag tänker gud vilken läskig man men det tar inte mer än ett par minuter innan jag tänker vad är det han bär på, hur han har blivit såhär? Filmen lyckas nagla fast mig på världsrekordkort tid, jag blir nyfiken på att se mer och att förstå komplexiteten i denne vidrige man och den kvinnliga huvudrollen Hannah (Olivia Colman) startar världskrig i min mage, allt detta beror på en ende man: Paddy Considine.

Considine är skådespelaren som med denna film regidebuterar och han har även skrivit manus. För mig var han – fram tills nu – pappan i Drömmarnas land, en skådespelare som visserligen är bra men som inte är så bra att han någonsin kommer slå igenom sådär jättestort. Jag undrar om han inte i och med denna film har förstått vad han egentligen borde livnära sig på.

Peter Mullan är en skådespelare jag sett i ett flertal filmer (War Horse, Boy A, Children of men, Trainspotting) men som inte riktigt registrerat förrän nu. Efter att ha sett Tyrannosaur kommer han för alltid finnas på min näthinna, en man som dödar hundar kan inte göra annat.

Tyrannosaur är inte en misärfilm i ”vanlig” mening, det är inte smuts och avföring, trasiga kläder och vidrig fattigdom, det här är mer av en mental misärfilm, en ifrågasättande mental misärfilm och framförallt är det en film som boxar mig i magen precis i den där sekunden då jag var som minst förberedd. Dom där djupt begravda magmusklerna hade inte en chans att stå emot, jag föll handlöst mot golvet och kravlar mig nu i sakta mak fram till min ringhörna för vatten och ompyssling.

Tyrannosaur är en film som svider. Den är som ett skrapsår som tvättas med tandborste och tandkräm och som förvägras spolas av med ljummet vatten efteråt. Tyrannosaur är en film som gör ont. Jag vill inte tro att det finns folk som har det såhär, som mår såhär, som är så trasiga som Joseph och Hannah men självklart finns dom, dom finns överallt även om dom inte alltid syns. Vissa hamnar på löpsedlar i kvällstidningarna med en hoodie över huvudet, vissa har klippkort på psykakuten, vissa låser in sig och tejpar igen fönstren. Det finns så många varianter. Här är två av dom, två öden som sammanflätas och som tillsammans bildar kärnan av en väldigt bra film.

Det är ingen enkel match att se den men vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett den.

Filmen finns att hyra på Voddler.

Publicerat

SMÅ VITA LÖGNER

Det är lätt att tro att små vita lögner inte kan göra nån verklig skada, dom är ju så små och så vita liksom. Människan som hasplar ur sig lögnen menar inget illa, den enda egentliga baktanken med den lilla vita är att på enklast möjliga sätt ta sig ur en jobbig situation.

Efter att Maries (Marion Cotillard) pojkvän Ludo (Jean Dejardin) råkat illa ut i en trafikolycka och ligger helgipsad på sjukhuset bestämmer sig hela bekantskapskretsen att hur ledsna dom än är, hur överjävligt det än är för Ludo, hur mycket dom än vill hjälpa och stötta honom så ska dom ändå åka på den årliga semesterresan tillsammans. Han blir inte friskare av att dom stannar hemma. Så dom packar sina väskor, lämnar Ludo på intensiven och reser till semesterhuset där dom ska bo tillsammans.

Om små vita lögner har någon som helst inverkan på människor så är det att dom skaver. Dom gör inte ont men dom finns där och dom ligger som osynliga häftstift på rad mellan människor om dom inte kommer upp till ytan, luftas och reds ut. Stora livslögner kan förpackas ner i vadderade lådor, grävas ner och gömmas långt ner i det undermedvetna men små vita hamnar aldrig där. Dom är för obetydliga för det. Oftast för larviga. Ändå finns dom, ändå skaver dom, ändå gör dom illa, speciellt om dom läggs på hög och blir fler och fler.

På nåt twistat sätt hade jag hoppats att den här filmen skulle bjuda på riktigt härligt franska ont-i-magen-lögner men det gör den inte, däremot fick jag en hel del sorgliga beteenden till livs. Samtliga roller är fint tillsatta även om det är Marion Cotillard och François Cluzet (från Intouchables) som gör mest intryck på mig förutom dom första minutrarna av filmen då Jean Dejardin (från The artist) är i fokus. Dom minutrarna är magiska i all sin enkelhet. Vilken utstrålning den karln har! Vilket filmstjärneämne han är! Att se honom sådär-lite-på-en-höft göra nåt så simpelt som att vira en halsduk om halsen, alltså, det är världsklass på det men be mig inte förklara varför.

Små vita lögner är som ett hyggligt nedstamp i den vanliga franska vardagen, gärna med marint randiga tygskor på fötterna. Det är dryga två timmars relationsdrama, inga bomber och granater, inga blodbad eller 3D-effekter. Rätt soft faktiskt.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

TRUST THE MAN

Finns det män som går att lita på? Finns det män som säger vad dom tycker, håller vad dom lovar och gör det dom säger? Ska man tro den här filmen som är svaret: Njäääääää.

Tom (David Duchovney) är gift med Rebecca (Julianne Moore). Hon är känd och firad skådespelare som har tröttnat på sex, han är en runkande hemmaman. Rebeccas bror Tobey (Billy Crudrup) är en livsglidare som är tillsammans med Elaine (Maggie Gyllenhaal) sedan länge. Trots att åren går och dom blir äldre så känns förhållandet som om det stannat i växten nånstans i tonåren. Elaine längtar efter barn, det gör inte Tobey. Elaine längtar efter sex, det gör inte Tobey. Elaine längtar efter att prata vuxet med någon trygg man i stickad tröja. Det gör inte Tobey.

Historien böljar lite fram och tillbaka, mellan psykologsejourer och en dag på jobbet och restaurangbesök och bajsande barn och otrohet, anonyma sexmissbrukare, olycklig kärlek och tårtfrossa och jag har inte tråkigt en enda sekund. Det finns ingenting att gnälla över gällande dessa fyra skådisar, ingen av dom känns som att dom spelar. Att Tom och Rebecca är ett par står inte i manus, det är liksom en självklarhet och när Elaine spottar vatten på sin vackra förläggare (Ellen Barkin, vilken FAVVO hon äääär!) så händer det bara, det är ingenting Maggie Gyllenhaal läst på ett papper. Det är så det känns och det är filmens stora förtjänst. Trust the man är ingen film som förändrar min syn på varken livet, förhållanden eller män men det är en trevlig liten parentes i filmrelationsgenren.

Filmens regissören Bart Freundlich är kanske mest känd för att ha regisserat några avsnitt av Californication, en serie i vilken David Duchovney kan tycks ha utvecklat sin sin karaktär Tom en smula. Eller så spelar han inte alls vare sig i Californication eller här. Han kanske bara är sig själv?

Publicerat

OUR IDIOT BROTHER

Tredje gången gillt. Så kan det bli ibland.

Två gånger har jag hyrt Our idiot brother på Voddler, båda gångerna som download för att vara säker på att inte få nån irriterande buffring mitt i filmen men båda gångerna med misslyckat resultat. Filmen laddades aldrig ner utan fastnade i nån voddlerlimbo och då man har fjorton dagar på sig att se en nedladdad film så har filmen varit ”låst” på mitt konto, jag kunde således inte hyra om den förrän efter två veckor. Två veckor gick och jag hyrde om den. Samma visa. Två veckors väntan – igen.

Så, en månad efter mitt första försök gjorde jag ett tredje, men denna gång valde jag att se filmen direkt online och jag var fullt förberedd på massivt motstånd och krångel. Jag slapp både och. Filmen funkade utan så mycket som ett mikrostopp men något annat hade hänt, jag var inte så pepp på filmen längre.

Precis som en förälder som säger nej, nej, nej, nej, nej sjutton gånger åt en hjärtlig önskan och sen plötsligt säger ja, precis så mycket av glädjen och förväntan på filmen hade försvunnit i och med min månads väntan. Synd på nåt vis. Otacksamt för filmen även om det kanske inte spelat nån roll betygsmässigt. I don´t know helt enkelt.

Idiotbrorsan heter alltså Ned, spelas av Paul Rudd och är en riktig snällis. Han är så snäll så snäll, så nästan ko-likt naiv och hygglig att han liksom inte passar in i ett vardagsliv. Han odlar biodynamiska grönsaker ihop med sin flickvän som han säljer på torget (grönsakerna alltså) men han säljer även hasch och inte ens när det kommer fram en uniformerad polis som drar värsta snyfthistorien om varför han skulle behöva röka på säger Ned nej. Han säljer knarket för en spottstyver och åker i finkan så plåtdörren bara rungar igen bakom honom. Såklart. Han är ju svindum, korkad, typ född igår men han är egentligen inget annat än…snäll.

Ned har tre systrar. Liz (Emily Mortimer) är den kontrollerade tvåbarnsmamman, gift med en dokumentärfilmare och håller väldigt starkt på familjekänslan. Miranda (Elizabeth Banks) är ”nödjournalist” på Vanity Fair och har precis fått den stora chansen, EN stor chans att intervjua och skriva om DEN mest intressanta kändisen för stunden och Natalie (Zooey Deschanel) är mest bara frigjord och bisexuell. Det känns som ganska skön recycling att se Elizabeth Banks spela mot Paul Rudd eftersom dom var ett par i Role models men även Rudds flickvän i höjdarfilmen I love you man, Rashida Jones, är med på ett hörn som Natalies flickvän.

Jag har tänkt ganska mycket på filmens titel såhär efteråt och visst, det är klart att killen är knäpp men idiot, är han verkligen det? Det finns många i Neds omedelbara närhet som jag skulle klassa mer som idioter än han själv så jag förstår inte riktigt varåt titeln strävar. Filmen har förutom detta ingen självklar röd tråd, ingen mer än att Rudd är skäggig och lever i sin egen lilla värld men det är inte mycket att bygga en hållbar film på. Det är som att bygga hus på sockervadd, det säger sig ju självt, det funkar inte. Att filmen ändå funkar så pass bra som den gör beror på skådespelarna och på dessa allena. Hade systrarna spelats av Kiera Knightley, Mischa Barton och Joan Cusack hade jag stängt av. Hade Ned spelats av John Cusack hade jag inte ens funderat på att hyra filmen. Nu gillar jag den  – trots allt.

 

Publicerat

THE FUTURE

Människor som väljer partners som är omisskänneligt lika sina egna föräldrar har alltid känts lite otäcka tycker jag.

I The Future får jag träffa en man och en kvinna som har en annan egenhet: dom har valt varandra trots/på grund av att dom både ser ut OCH är precis som sig själva. Lite som att ha ett tvillingsyskon som man lagligt kan ligga med. Nu är det inte mycket sexande dom emellan i den här filmen det ska poängteras, men ändock, Sophie och Jason är ett par.

Dom lever sina liv nära varandra, delar lägenhet och tankar och surfar på gemensam tid skavfötters upptryckta i samma vintagesoffa. Laptopparna behandlas som bebisar, dom är med jämt och hamnar i centrum oavsett anledning. Så får dom ett ryck och ska adoptera en katt som heter Paw Paw – som agerar berättarröst i filmen –  och Sophie och Jason får sig en redig tankeställare. Om en månad blir dom tre och dom kommer aldrig mer kunna lämna lägenheten hipp som happ, dom blir fast med kattkraken resten av livet så det gäller att leva och det gäller att leva NU.

Mycket prat blir det, samtal om att fylla 40, om framtiden, om jobb, om bra dagar, om att vara lycklig eller inte och allt diskuteras i sakta mak där varje ord, varje stavelse vägs på guldvåg och jag vill som vanligt daska på dom och tjoa hallå, gör det inte så jäkla svårt, kom igen, prata som folk med varandra, VAR som folk. Kanske är det så att dom ÄR som folk är mest, kanske är det bara jag som inte riktigt är med i matchen men jag tror inte det.

Miranda July har regisserat filmen och spelar själv huvudrollen som Sophie. Hon är så nätt och petite och blek och docksöt och….knepig. Hon är säkerligen helt perfekt i rollen men det där tråkiga ordet som börjar på p poppar upp i skallen på mig igen. P som i pretentiös. Hamish Linklater som den manliga huvudrollen Jason är som sagt i det närmaste  identisk med Sophie men med skjorta och adamsäpple.

Jag är säker på att The Future kan leda fram till intressanta diskussioner på filmklubbar och studiecirklar världen över men min värld rockar den inte. Jag är aningens för intresserad av min egen framtid att jag skulle få svallningar av att engagera mig i deras men det är alltid fint med folk som tänker. Däremot vänjer jag mig efter dryga halva filmen och det där högtravande indiesnacket som jag retade mig på till en början känns mycket mer hemtamt. Filmens handling drar också iväg i en riktning som förvånade mig och och slutresultatet blev inte så pjåkigt ändå.

Musiken är trots allt det jag gillar bäst med filmen. Enkla, lugna, melodiösa slingor som skulle försätta mig i djupsömn på en kvart om jag lyssnade på soundtracket i sovrummet efter tandborstningen. Fint som tusan. Tack för det.

The Future har premiär på Voddler imorgon (23/5).

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

BLIND DATE

För nån vecka sedan fick jag ett mejl från Voddler där dom undrade om jag ville vara med i deras bloggpanel. Jag blev glad och tackade ja. När jag sen klickade in på Voddler och började sondera filmterrängen nådde en specifik film mitt öga som fick mig att definitivt känna att jag gjort rätt. Filmen hette Blind date.

Blind date är en film jag inte visste fanns. Blind date, på pappret, är liksom en match made in heaven, en stor knasprig chokladkaka med nonstop och strössel och hela faderullan. Fina Stanley Tucci och finfina Patricia Clarkson har huvudrollerna, filmen är dessutom regisserad av Tucci själv och handlingen känns mogen, vuxen och välskriven.

Clarkson och Tucci spelar ett gift par vars dotter dött och detta har lett till att Marianergraven öppnat sig mellan dom. Dom når inte fram till varandra, kan inte prata, inte älska, inte gå vidare men istället för att ge upp och skiljas åt har dom blind dates med varandra i ett hopp och en tro om att kanske kunna närma sig varandra den vägen och prata om det som hänt med lite mer distans. Filmen består av ett gäng dejter med olika teman som radas upp efter varandra och det är något som till en början känns lite stolpigt men som jag efterhand får lättare att ta till mig.

Som par är dessa två enormt trovärdiga, snygga, på pricken rätt, nästan delikata. Dom skulle mycket väl kunna vara ett par även utanför filmen, sån bra aura har dom tillsammans och jag märker hur jag liksom sjunker in i deras skådespeleri och deras blickar och tänker inte så mycket på själva historien. Jag vet inte om jag ska se det som en filmisk svaghet eller bara en styrka hos skådespelarna men jag väljer att inte analysera så mycket. Dom bjuder på den högre skolans agerande och jag har ingenting att invända mot det, jag är inte heller förvånad då dessa två tillhör det yppersta skiktet av världens skådespelare även om dom sällan syns på dom största löpsedlarna eller som översta namn på filmaffischerna.

Blind date är som en liten pralin i filmdjungeln. Jag mår så himla bra av att se dessa två! Däremot inser jag att om man inte delar min faiblesse för Clarkson och Tucci så kommer filmen falla platt, det här är deras film och deras film allena. Själv är jag just nu ganska kär i dom båda, mer än vanligt faktiskt.

Filmen finns på Voddler. Klicka här så kommer du dit.

Publicerat

THE WOMAN IN BLACK

 

 

 

 

 

 

 

 

Ännu en liten remake har nått biograferna. Den här gången är det The woman in black från 1989 som har dammats av och förnyats med Daniel Radcliffe i huvudrollen.

Det är ett smart drag om man vill få kidsen att titta på spökhistorier, att hotta upp dom lite, casta en stor ungdomsskådis i huvudrollen och sen hoppas på det bästa. Själv är jag överlycklig att filmbolaget skippat 3D-skräpet den här gången. Jag tror nämligen till skillnad från många ”vetabästare” att kids faktiskt KAN se film på vanligt sätt och att många i vissa lägen skulle välja vanlig hederlig 2D framför glasögonvarianten. Jag har två tonåringar härhemma som definitivt väljer icke-3D om dom kan, vilket är ett val som sällan finns numer (svordomarna efter att sonen sett John Carter var i Haddock-klass och befäste min tes då han må vara min men ändå inte är en helt ovanlig unge i sin åldersgrupp).

Men nu tillbaka till damen i svart.

Arthur Kipps (Radcliffe) är en ung advokat som lämnar sin familj för ett par dagar för att resa till den engelska landsbygden och reda ut en avliden klients affärer. Han får ett rum att bo i, ett rum med gamla foton, läskiga dockor och ett stort fönster, ett fönster ur vilket tre små flickor hoppat många många år tidigare. Så istället för en vanlig dag på jobbet (eller två)  så hamnar Kipps mitt i en spökhistoria där vålnader från förr vill berätta sin historia.

Jag tycker den här remaken fungerar förvånadsvärt bra. Daniel Radcliffe är som klippt och skuren för sin roll och den hyperengelska tonen från originalet finns fortfarande kvar. Den stora skillnaden är tempot. Inte för att det är MTV-klippning på den här versionen, nej guuud inte alls, men historien går framåt snabbare, mycket snabbare känns det som och ändå får jag inte känslan av att det är bråttom.

Jag tycker regissören James Watkins har gjort en fin ”förnying” av filmen, behållt allt det som var bra och stramat åt det som var aningens mer tveksamt och slutprodukten är en spökhistoria som på sina håll är riktigt läbbig. Det enda jag hade önskat var ett premiärdatum i mitten av juli. Det här är en perfekt sommarskräckis på bio när man är trött på brännande sol och sand mellan tårna. Om man nu kan bli det.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 11

5. Voddler

Jag fick en förfrågan om att vara med i Voddlers bloggpanel och självklart sa jag ja. Sen tänkte jag att det kanske kunde bli pinsamt eftersom jag haft såna jäkla problem med att få tjänsten att fungera (och skrivit spaltmeter om detta). Men till min stora glädje har Voddler piffat till sig ordentligt då deras offline-tjänst är den perfekta lösningen för alla som liksom jag haft problem med buffrande och pixlande och andra störande moment pga svajig uppkoppling eller datorer med svaga grafikkort. Så nu är jag BARA glad! Det här kommer bli bra.

 

4. Patricia Clarkson

Titta så glad man kan bli av en fjärdeplats på Fredagsfemman! Patricia Clarkson skulle kunna prenumerera på en plats på min lista, SÅ bra tycker jag att hon är. Hon är en skådespelare av yppersta klass, en sån som kan lyfta minsta biroll och ge stjärnglans åt en riktig C-film men som aldrig riktigt får den cred hon förtjänar. Man skulle kunna säga att hon är den kvinnliga motsvarigheten till Stanley Tucci (förra veckans tvåa på denna lista). Så döm om min förvåning när jag sprang på en film med dessa två i HUVUDROLLERNA (recension kommer nästa vecka). Tills dess kan du ju alltid kolla in hennes makalösa CV . Jag kan lova att du har sett henne i mängder av filmer fast du kanske inte tänkt på vem hon är. Heja Patricia!

 

3. Instagram

Jag twittrar inte, jag facebookar inte, jag skriver och skickar inte vykort längre och jag har lagt bokskrivandet på is. Det enda jag gör är att filmblogga dygnets alla vakna fritidstimmar – tills nu. Jag vet inte om Instagram är min grej heller, jag är en riktig nybörjare och lägger inte upp sjutusen bilder om dagen men än så länge tycker jag det en kul grej. Jag heter fiffilino där och min sida är privat så vem som helst blir inte insläppt men är du instagramfrälst kan du kan ju alltid skicka en förfrågan (eller skriv ditt alias i kommentarsfältet eller i ett mejl så letar jag upp dig).

 

2. Lena Endre

I SVT-serien Coacherna är Lena Endre bra precis som alltid men nu är jag så nyfiken så jag kan avlida på Paul Thomas Anderson nya film The Master i vilken hon spelar mot Amy Adams, Laura Dern, Joaquin Phoenix och – håll i hatten – Philip Seymour Hoffman! Heja Lena!

 

1. Eld

På onsdag släpps Eld, uppföljaren till Cirkeln, som är Mats Strandbergs och bloggkollegan Sara Bergmark Elfgrens andra bok i trilogin om ungdomarna i Engelsfors. Jag har ännu inte bestämt mig för om den ska få ligga och gotta på sig till någon lat sommardag eller om jag ska hugga in i den direkt jag får den men jag vet nånstans att detta velande är fullkomligt onödigt för jag kommer inte kunna hålla mig. Cirkeln slukade jag i samma takt som en tallrik marängswiss och inget kan få mig att tro att Eld skulle vara mindre underhållande. Förstaplatsen är ohotad. Heja Sara!