Veckans klassiker: BONNIE AND CLYDE

Oj, oj.

En jättesnygg Faye Dunaway och en lika snygg Warren Beatty filmas i karakteristisk sextiotals-brun-beige-färgskala när den sanna berättelsen om bankrånarna Bonnie och Clyde ska berättas.

Bonnie och Clyde rånade bensinstationer, butiker och tuggummiapparater (!) men dom presenterade sig alltid med orden ”We rob banks” som om det var något att vara stolt över. Clyde känns som en osäker man med storhetsvansinne och liten snopp och Bonnie som ett ryggradslöst våp som gör allt i sin makt för att blidka snygge Clyde och jag retar mig som fan på detta till en början. Jag försöker tänka att hela grejen är så urbota dum att logik och känslor måste kopplas bort för det är en sann historia och den kan reta mig hur mycket som helst, det har likväl hänt. Kom igen, se det här som en FILM, inget annat, lägg inte in en massa personligt trams, skit i psykopati och feminism och offerkoftor för det har inte med saken att göra!

Ibland hjälper det att prata med sig själv. Det händer att jag får bra svar. Det bästa för den här filmen var att jag svarade mig själv med orden ”Okej. Jag ska” och sen gjorde jag just det. Jag såg filmen för precis var den var, en klassisk film om ett klassiskt par som rånade och dödade utan en tanke på morgondagen. Dom höll igång från 1931 till den 23 maj 1934 då dom båda sköts till döds av poliser i Bienville Parish, Louisiana.

Jag fattar att regissören Arthur Penn och resten av gänget bakom filmen har vänt och vridit på storyn en del och antagligen glorifierat verkligheten mer än en liten smula. Min inledande snoppkänsla angående Clyde visade sig stämma ganska bra då han inte bara hade en liten utan en icke fungerande sådan. I filmen är han impotent men i det första utkastet av manus – och kanske även i verkligheten –  visade han klara homosexuella tendenser.

Det är riktigt kul att se Gene Hackman som Buck Barrow. Han var trettiosju år när filmen spelades in och det är ingen större skillnad mot nu rent utseendemässigt. Warren Beatty var bara trettio då och åren har inte riktigt varit lika snälla med honom. Vad gäller filmen så tycker jag att den över lag fungerar. Den har ett bra tempo, den är snygg och trots att jag inte bryr mig nämnvärt hur det går för samtliga inblandade så tittar jag på hela utan tillstymmelse till kisspauser. Så visst är det en klassiker och visst håller den.

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.