Sure, bittre, buttre Fred (Christopher Plummer) har tvingats flytta. Dottern (Marcia Gay Harden) har sett till att det kommer en hemtjänstassistent och tittar till honom varje dag, något som Fred tycker är skit. Han vill vara ensam och han vill klara sig själv.
Freds fru är död och det är något Fred tar rätt lätt på. Enligt egen utsago hatade dom varandra nästan hela livet och således är frugan ingenting Fred saknar. Han verkar inte ens sakna henne som sällskap.
Den nya lägenheten ligger granne med Elsas (Shirley MacLaine). Elsa är Freds totala motsats i allt, hon är vivid, hon är spontan, öppen och full av livsglädje. Hennes yolo-mentalitet sprider så sakteliga av sig på Fred även om han är extremt motvalls – såklart. Han är ju gammal och gubbe och det är en amerikansk film, klart han ska vara fullkomligt omöjlig att tycka om och givetvis ska Elsa vara en sån stark och envis kvinna att hon inte ger upp hoppet om att få Fred att dansa och le.
Suck.
Jag tror jag är alldeles för ung för det här. Jag kan tänka mig att Elsas och Freds jämngamla tittare kan oooooo:a och åååå:a sig röda i ansiktet men jag är alldeles för urbota skittrött på lättkränkta gamla gubbar att jag har svårt att se det charmiga i dom även om det är Christopher Plummers trevliga ansikte som spelar en av dessa just idag. Däremot är det en bra kemi mellan honom och Shirley MacLaine.
Som filmduo är Elsa och Fred jättegulliga. Jag tror på dom och jag köper historien – även om jag inte gillar allt jag ser.
