Etikett: Werner Herzog

Publicerat

MY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE

Vad kan man säga om en film som börjar såhär:

”DAVID LYNCH PRESENT
A WERNER HERZOG FILM”

och sen radas namnen upp med MICHAEL SHANNON som den första.

Willem Dafoe, Chloë Sevigny, Udo Kier och Michael Peña, Man smäller ju av litegrann, kombon känns gjuten. Att Michael Shannon dessutom ser ut som en spritt språngande blindgalen Marty Feldman på postern gör inte saken sämre.

Han har ”nåt” den mannen, nåt som gör att jag definitivt skulle sprutbajsa ner mig om han älgade ikapp mig på en dåligt upplyst grusgång nånstans. Inte för att jag tror att han skulle göra mig illa, jag tror egentligen inte han skulle göra nånting alls utom möjligtvis gasa förbi mig med långa beslutsamma steg men jag skulle bli svinrädd ändå. Han utstrålar nån form av don´t-mess-with-me-you-fuckface och det är svårt att inte ha respekt för honom som skådespelare för han bombar aldrig. Det gör han inte här heller även om filmen i sig är bra jävla jobbig att kolla på.

Filmens regissör Werner Herzog har beskrivit filmen som ”a horror film without the blood, chainsaws and gore, but with a strange, anonymous fear creeping up in you” och jag kan hålla med om alltihop – egentligen – men det är en krävande film att se, krävande och KVÄVANDE. Musiken är klonkig och plonkig, svår och genomträngande och att David Lynch är exekutiv producent går faktiskt att känna när man ser filmen, om inte annat för att Grace Zabriskie – Laura Palmers mamma Sarah i Twin Peaks – spelar Brad Macallams mamma som blir dödad med ett antikt svärd av sin allt annat än psykiskt friska vuxna son.

Manuset till den här filmen är baserad på en verklig händelse från 10:e juni 1979 när Mark Yavorsky dödade sin mamma men Herzog har varit tydlig med att det inte är en biopic på något sätt eftersom man faktiskt inte får se själva mordet. Herzog hälsade på Yavorsky i fängelset i slutet på 90-talet men han kände att han behövde ta avstånd från Yavorsky och jag kan väl bara anta (efter att ha sett filmen) att han är en människa man inte gärna kommer nära om man kan välja motsatsen. Han känns inte helt….sund. Filmen blev klar 2009, sex år efter Yavorskys död.

Det här är Michael Shannons film från början till slut men jag tycker det är synd att Herr Herzog har ”herzogifierat” filmen så pass mycket att jag fick migrän av att titta på den. Sevärd på nåt twistat sätt, men jobbig som fan.

Publicerat

MISTER LONELY

Michael Jackson-imitatören (Diego Luna) befinner sig i Paris för att försöka försörja sig på stadens gator. Det går sådär. Han pratar inte franska och har svårt att träffa vänner. Han känner sig helt enkelt väldigt ensam.

Hans ”agent” Renard (spelas av Holy Motors-regissören Leos Carax) är den ende Michael egentligen pratar med, förutom gamlingarna på ålderdomshemmet som han uppträder för, på knackig engelska, som ingen av åldringarna förstår.

Så dyker Marilyn Monroe (Samantha Morton) upp. Hon är gift med Charlie Chaplin (Denis Lavant, ja precis, han från Holy Motors och Tokyo!) och tillsammans har dom en dotter, Shirley Temple (Esme Creed-Miles). Den lilla udda familjen bor på ett ”retreat” i Skottland och Michael följer med dit. Det visar sig vara fler imitatörer under samma tak, Abraham Lincoln springer omkring där och Sammy Davis Jr, Madonna och James Dean.

Michael försöker finna sig tillrätta i den här situationen samtidigt som Marilyn inte mår så värst bra.

Att Harmony Korine är en speciell manusförfattare och regissör kan nog alla som sett någon av hans filmer skriva under på. Spring Breakers, Kids och Gummo är inga mainstreamfilmer direkt och Mister Lonely är inget undantag. Visuellt är den här filmen stundtals otroligt snygg (kolla bara första fem minuterna!) samtidigt som vissa delar av filmen är så überpretentiösa att det kliar i hela kroppen på mig.

Diego Luna spelar Michael Jackson med en bräcklig utstrålning, känslig som ett frasigt höstlöv. Jag blir nästan lite…nervös. Alltså på ett jobbigt sätt. Känslan av att se Mister Lonely är mer att det var ett arbete än rent tidsfördriv och den eftersmaken är sällan ett plus när det kommer till filmtittande.

Publicerat

TRE OM EN: GRIZZLYFILMER

GRIZZLY MAN (2005)
Regi: Werner Herzog

Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell är antagligen jättebra men jag tycker den är otroligt sömnig. Hur kan jag tycka det kanske du frågar dig? En film som handlar om en man som är besatt av grizzlybjörnar, en man som blir UPPÄTEN av sådan, hur tusan kan det vara tråkigt? Jag har egentligen bara ETT ärligt svar på den frågan: jag tycker inte om djur. Jag tycker det är helt ointressant med djur och kanske ännu mer ointressant med människor som lever sina liv enbart med och för djur.

Den fullt rimliga följdfrågan blir därför: varför ser jag då TRE filmen om och med grizzlybjörnar? Beats me. Jag fick ett ryck bara. Ett grizzlyryck. Så kan det bli ibland.

 

GRIZZLY PARK (2008)
Regi: Tom Skull

När ett gäng missanpassade äldre tonåringar tvingas åka bussresa till – och bo i – en typ av lägerskola belägen i en grizzlybjörnstät skog så vill man (läs jag) ingenting hellre än att björnjäveln ska gå bärsärk på byket och käka upp dom allihop. Så känner jag från filmens första bildruta till den sista och flera av filmens tråkigaste och längsta scener (plus eftertexterna) är ackompanjerade av nån jäkla barnvisa (”campfire song”) som heter I Met a Bear som sätter sig i huvudet som utkletat smaklöst tuggummi och sen bara kliar.

Som skräckfilm är den kass, som ungdomskomedi är den kass och som grizzlyfilm är den kass. Det finns helt enkelt noll anledningar till att se den. Tro mig på mitt ord, please.

.

 

 

INTO THE GRIZZLY MAZE (2015)
Regi: David Hackl

När det radas upp skådespelarnamn som James Marsden, Scott Glenn, Thomas Jane, Piper Perabo och Billy Bob Thornton i förtexterna känns det som att det ligger mer i manus än den lökiga titeln antyder. Att Billy Bobs namn hamnar efter Bart The Bear får man strunta i då det ju egentligen är Bart som är The Main Man i hela den här grizzly….soppan.

Fast soppan är rätt god, ska tillstås. Lagad med både omtanke, kärlek och koll på ingredienserna som krävs av en djurskräckis för att bli mer än en ”läskig affisch”. Här finns faktiskt en stabil grundstory, det finns karaktärer med (visst) djup och det finns effekter som inte skäms för sig.

Vackra vyer över Alaskas vildmark, vyer som får naturklaustrofobikern i mig att svettas ymnigt och spännande tajta scener mellan människa och blodtörstig björn gör också att filmen höjer sig utöver det vanliga. Det som gör att betyget ”bara” stannar på en mycket stark trea är att jag inte tycker björnar är så speciellt otäcka. Ormar, spindlar, hajar, krokodiler….jafan….GÄDDOR är läskigare!

Tydligen kom denna film redan 2014 under namnet Grizzly (alternativ titel Red Machine) men om detta finns ingenting skrivet på ImdB längre ( recensionen finns dock att läsa hos Flmr). Men nu är det Into the Grizzly Maze och 2015 som gäller (och söker man på Red Machine kommer man till samma film).

Publicerat

FITZCARRALDO

.

.

Efter två decemberfredagar med riktigt risiga 80-talsfilmer, Where the buffalo roam och My dinner with André, lägger Decennierprojektets grundare Fripps filmrevyer och Movies-Noir in en kanske inte högre men väl annan växel. Nu ska vi nämligen ut och resa.

Vi ska till Peru, vi ska mitt in i den peruanska djungeln där en excentrisk man vid namn Brian Sweeney Fitzgerald ”Fitzcarraldo” (Klaus Kinski) fått för sig att han ska bygga en opera – och hela gottepåsen regisseras av Werner Herzog.

Fitzcarraldo ser läskig ut. Han ser ut som en morf mellan Frankenstein och Willem Dafoe, en morf som begåvats med egenskaperna dålig smak samt snålhet vilket resulterar i en hemmablondering som gick fullständigt åt fanders. Det från början mörka håret blev givetvis kycklinggult, alla vet att det blir så, ALLA. Men detta tycks inte störa Fitz, ja, jag kallar honom Fitz för det känns som att jag känner honom nu efter att ha sett den här trettontimmarsfilmen som lika gärna hade kunnat heta Den oändliga historien i Peru.

TRETTON TIMMAR?

En fullt förståelig fråga. Nej filmen är inte tretton timmar men den känns som tretton timmar. Å andra sidan är den 158 minuter och det är inte kattskit det heller, speciellt när filmen inte riktigt handlar om nämnda opera. Filmen handlar nämligen inte om en halvgalen entreprenörs drömmar om en opera, om att bygga något stort och maffigt i en natur som är gjord för kokosnötter och bambumadrasser, nej, tänk om det hade det varit så väl. Filmen handlar om att Fitz köper en båt, en stor jävla ångbåt som han ska köra via en flod till en annan. Kruxet är att floderna inte sitter ihop utan skiljs åt av ett STORT BERG och hans braiga idé är att transportera – dra – båten ÖVER berget, ner på andra sidan och plask ner i rätt flod.

Fitzcarraldo är det vattentäta beviset för att man inte kan lita på IMDb´s betygssystem. Filmen har 8,1. 8,1! Fatta hur högt det är! Nightcrawler har 8,1, Mandomsprovet har 8,1, Exorcisten har 8,0. Fitzcarraldo har liksom ingenting i den där 8-sfären att göra, inte alls, det måste vara nån fascistoid grupp av Kinski-hags eller nåt Herzog Fan Gang som gett sig fan på att gemensamt logga in på IMDb och visa världen hur extraordinär denna film är. Sorry to say, dom har fel.

Fitzcarraldo är verkligen inte en bra film. Jag struntar i om den skulle ha varit baserad på en verklig händelse (vilket den inte verkar vara, det enda som är sant är att båtfan drogs över berget på riktigt), jag tycker den är rätt igenom ointressant. Men, det finns ett MEN, det finns en guldstjärna som jag ska sätta på fodralet. Jag ska ge filmen en stor eloge för ljuden som båten gör ifrån sig när den dras över berget. Knarren, ljudet av träfibrer som dras isär, det är väldigt mysigt att lyssna på (påminner om efterljuden i en gammal berg-och-dalbana när vagnen passerat och hela bygget står och vajar av trycket) och jag skulle gärna ha ett insomningsband med enbart dra-en-ångbåt-över-berget-ljud. Skulle kunna bli en storsäljare. Kanske en app?

Nu är det alltså tre ettor av tre, ett osannolikt lågt medelbetyg på dessa noga utvalda 80-tals-praliner (sa hon med ett stänk av saltsyra). Men kanske, kanske, kanske gick filmen hem bättre, mer, djupare, finare hos mina bloggkollegor än hos mig? Vem vet? Klicka vidare vettja.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

JACK REACHER

Så ser jag då äntligen till att få ändan ur vagnen och skriver om den här filmen. Det var ett tag sedan jag såg den men ser att den fortfarande går på bio. Det förvånar mig lite men gör mig samtidigt glad för Jack Reacher gör sig nämligen på bio. Tom Cruise gör sig alltid på stor duk. Han är som hobbitarna på det viset och då tänker jag inte enbart på längden utan på det faktum att vissa filmer verkligen inte gör sig själva rättvisa på en datorskärm eller en gammal husvagns-TV med tveksam färgåtergivning. Sagan om ringen är en sån film. Mission: Impossible – Ghost Protocol en annan och Jack Reacher en tredje.

Egentligen är det väl ingen speciellt med den här filmen men den funkar jättebra på mig. Tom Cruise är jättebra som den mystiske Reacher, han som kan slåss och skjuta, försvinna spårlöst och tänka logiskt på en och samma gång. Rosamund Pike som advokaten Helen som ska försvara en prickskytt som dödat sex till synes oskyldiga människor.

Rosamund Pike är en modern variant av kvinnlig Hitchcockfilmstjärna tycker jag. Flera gånger när jag ser henne i närbild tänker jag att hon hade fungerat både i Vertigo, Fåglarna och Psycho, hon har liksom ALLT som en stor skådespelerska ska ha och det slår mig att jag alltid tänker så när jag ser henne på film. Sen glömmer  jag liksom bort mellan varven hur bra hon är. Dumt. Ju.

För alla som inte sett A good day to die hard är första halvan av filmen sannorlikt väldigt spännande men för mig som sett Bruce Willis & son tokröja i Moskva faller lite onödiga bitar på plats kanske lite för tidigt. Men det gör inget. Jag blev underhållen ändå.

Filmen har ett ganska hackigt tempo. Långa perioder pratas det inte, sen blir det hårdaction, lite slapstick, lite suggestiv spänning och lite hyperintelligent katt-och-råtta-lek-snack, ja, lite som vilken sydkoreansk film som helst alltså fast detta är en helylleamerikansk produkt. Jag vet inte om tanken var att det här skulle bli den första filmen i en serie om denne Reacher men jag tycker nog det räcker bra med en film. Den här är god nog att stå på egna ben och smart nog att vinka adjö när den har chansen.