Etikett: Wes Craven

Publicerat

Röd lördag: RED EYE

 

Att Red Eye blir första filmen ut i detta tema känns fullständigt naturligt för mig då det är en film jag tänkt se om i flera år. Cillian Murphy är en skådespelare jag alltid uppskattat på film men Rachel McAdams har jag inte förstått storheten med förrän dom senaste åren. Red Eye passar perfekt för en omtitt alltså, speciellt eftersom jag minns den som en superstark första halva och en något svagare andra.

Det här är en film som enkelt kan förklaras som en flygplansthriller i regi av Wes Craven men om man gnuggar lite hårdare på den öppnas faktiskt ett något mer intressant djup. Det är ”nåt” med det där att bli lurad som triggar mig, människor som utger sig för att vara en sak men som sedan visar sitt rätta tryne.

Rachel McAdams är Lisa Reisert, rikemansdottern och hotellbossen som sköter jobbet med kunnig och rättvis järnhand. Nu ska hon ut och flyga och hamnar i sätet bredvid den trevlige mannen hon stötte på redan i incheckningskön, Jackson Rippner (Cillian Murphy). Kan det vara som så att han har en hemlig agenda med att ”hamna” så nära Lisa som han gör? Samtidigt, han är ju så trevlig. Verkar vara snäll.

Det här är en film med fjorton år på nacken men ärligt talat, den skulle kunna vara gjord idag. Lisa Reisert är den typen av doer-kvinna som filmer nuförtiden kantas av men som var desto mer ovanligt förr. Det som också är ett plus för filmen (i alla fall i mina ögon) är att den är så pass mörk som den är. Den andas ”no mercy” och även om jag kan ana och tro hur den ska sluta så är jag aldrig helt säker. Således har den fungerande stakes och vad finns det att inte gilla med det?

 

 

.

Det här är alltså första filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp på ett eller annat sätt röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: Den japanska och den amerikanska versionen av PULSE

Då var det dags igen. Dags att prutta i byxan åt en japansk skräckfilm, en såndär film som min jobbkollega beskrev som ”man tror nästan att dom dödar folk på riktigt-film”. Kanske är det även dags att återigen sucka lite förnumstigt åt en amerikansk remake som bara blev… ”sådär”? Eller bjussar jag mig själv på SM i fördomar nu? Kan utfallet måhända bli nåt annat? Vi får se. Nu ska jag grotta ner mig i Pluse X 2 i alla fall.

När den japanska Pulse kom 2001 var Internet täääämligen nytt. Inte så nytt att det nästan inte fanns men heller inte så vanligt att alla förstod hur det funkade. Här är det nämligen klurigt även för unga människor att hantera både webben och en dator och det märks främst i en scen där en av huvudrollskillarna, Kawashima (Haruhiko Katô) får hjälp av en datakunnig tjej som förklarar hur han ska kunna spara adressen till den där sidan på nätet som ”spökar”. Print screen pratas det om. En hel del faktiskt. Det heter visst Print screen även på japanska.

Pulse handlar alltså om ett gäng japanska studenter som via skärmen på sina datorer för frågan: Yûrei ni aitai desu ka? (Vill du träffa ett spöke?). Spöket ”får” ungdomarna att begå självmord på lite olika sätt och vissa av dessa, ja speciellt ett kanske, ser otroligt verklighetstroget ut. Jag tänker på scenen med en människa som hoppar från hög höjd och splattar ner i marken och att denna scen inte är klippt. Snyggt gjort. Och lite otäckt.

Annars är det inte mycket i den här filmen som ÄR otäckt. Ibland kallas denna typ av skräckfilm för Slow Bore Horror, alltså saktfärdiga tråkiga skräckisar på ren svenska. Jag vet att många ser japanska skräckfilmer överlag som både slow och bore MEN jag är inte en av dessa. Slow, javisst, men sällan bore.

Pulse är dock urtypen av en Slow Bore Horror-film för mig. Tempot är så långsamt att jag har svårt att hålla mig vaken och scener som borde vara pulshöjare blir det sällan. Ljudet av en plastvägg är nog det som skrämmer mig mest, eller…ja….tänk dig ett tjockt duschdraperi mitt i lägenheten. Känslan när man drar det åt sidan blir som att komma hem till en hemmapulande obducent med kitschig heminredningssmak, typ. Tror jag. Jag känner inte så många men jag kan tänka mig att det är så det skulle kunna se ut.

Den amerikanska versionen har inte tagit efter det långsamma tempot direkt. Denna film kom 2006 och känns betydligt modernare i sin framtoning. Det är fortfarande en muggig, grå, mörk, trist känsla i filmen men det är snabbare klipp och lite mer ”action” på direkten. Efter en kvart har jag fått en otäck stämning i kroppen fler gånger än under två timmar med originalversionen.

Det underlättar att Kristen Bell spelar huvudrollen, både för att jag gillar henne och av den enkla anledningen att jag känner igen henne. Jag känner liksom sympati lite lättare för henne på nåt vänster, dom japanska skådespelarna kändes så väldans bleka i jämförelse.

Hela den här ”internetgrejen” som grundstoryn kretsar kring känns på nåt sätt mer ”på riktigt” i den här filmen. Datorerna är lite mer uppdaterade och beteendet kring att ”surfa på nätet” känns väldigt mycket mer naturligt. Jag tror liksom mer på filmen nu.

Om spökena i den japanska versionen var så grå att dom lätt smälte in i den skuggiga bakgrunden är dom amerikanska spökena desto mer framträdande. Dom går inte att missa. Det dyks fram både det ena och det andra ut datorskärmar, väggar och torktumlare och ja, jag hoppar till både en och två gånger. Tre och fyra också kanske. Ja, fem med.

Fasiken, det är verkligen en funktionell skräckfilm jag ser! Vad hände? Den amerikanska versionen är ljusår mer sevärd än den japanska, det hör inte till vanligheterna.

Pulse (Originaltitel Kairo)
Produktionsår: 2001
Regi: Kiyoshi Kurosawa
Speltid: 118 minuter

 

Pulse
Produktionsår: 2006
Regi: Jim Sonzero
Speltid: 90 minuter

 

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: ORMEN OCH REGNBÅGEN

I slutet av sommaren dog skräckmästaren Wes Craven. Han efterlämnade ett rykande svart hål efter sig hos oss alla som växt upp med hans filmer och som tycker att The last house on the left, The hills have eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna är riktiga skräckklassiker.

För att minnas och hedra Craven OCH för ge mig själv chansen att se en av hans äldre filmer – som dessutom är från det fabulösa filmåret 1988 – som jag ännu inte sett så beslutade jag mig för att Ormen och regnbågen får starta Skräckfilmsveckan anno 2015.

Antropologen Dennis Alan (Bill Pullman) besöker Haiti och får där se både voodoo och svart magi på otäckt nära håll. Han förgiftas men överlever mirakulöst och reser hem till New York igen. Men när han ser dom otäcka händelserna i behaglig backspegel förstår han att han upptäckt något stort. Han kan inte hålla sig, han reser tillbaka till ön.

På ön träffar Dennis en något annorlunda präst, Peytraud, en otäck jävel. Han dödar människor och återuppväcker dom sedan som zombies. Perfekta slavar! Inte mycket till motstånd där inte. Huuu!

Jag tycker det är lite klurigt att betygssätta den här filmen. Visst är den sådär skönt 80-talsmysig att jag sitter och klappar händerna men samtidigt är den inte så vidare värst bra. Den är inte tråkig men heller inte spännande och som skräckfilm känns den mer finurlig än otäck. Så det får bli en stark tvåa till Wes Cravens tionde långfilm.

Idag skriver Filmitch om en annan skräckis och Sofia har letat upp en klassiker från 1987!

Publicerat

SCREAM

Finns det ett filmiskt mervärde i att vara läskigast? Finns det ett mervärde i att vara störst? Finns det ett mervärde i att vara först?

Det är klart det gör. Den för närvarande dyraste filmen kan alltid stoltsera med att den var just det, dyrast att producera och kanske därmed störst. Det lockar folk till biograferna alldeles oavsett hur bra filmen är. Att vara läskigast är också viktigt. Det får gärna stå i redaktionell kvällstidningstext med svarta versaler att publiken i USA svimmade vid visningen och/eller spyr. Det är förresten alltid USA. Det står sällan att biobesökare i Chile, i Singapore eller Trondheim spyr. Men läskigast är bra. Biobesökare vill inte vara kycklingar, biobesökare vill testa sina gränser och se om vi är lika kräsmagade/mesiga som dom på andra sidan Atlanten. Vi verkar inte vara det. Jag har då aldrig hört om nån som kräkts på Rigoletto. Kissat på sig på fyllan ja, men inte kräkts.

Men nu kommer vi till den klurigaste punkten, mervärdet i att vara först. Finns det ett sådant? Jag tror nämligen inte det, inte bland vanliga filmtittare, inte bland oss som inte är superbelästa filmvetare. Jag tror till exempel att dom flesta Tarantino-lovers struntar i att det mesta han gör är ett visserligen kärleksfullt men ändock hopkok av filmer andra gjort långt före honom och jag tror att många som hyllade The cabin in the woods struntade i att idén gjordes redan 1996……med ja…..Scream.

Det är det som gör att återseendet av Scream inte är samma sak som när jag såg den 1996. Då var filmen nyskapande, fräsch, riktigt läskig och härlig i all sin lekfullhet. Nu känner jag mig lite mer blasé, som om jag sett det så många gånger förut, vilket jag ju har, både uppföljare till denna film och otaliga andra. Mervärdet i att vara först finns bara om man själv sett filmen då när den var just först. Så funkar det för mig i alla fall.

Jag såg Scream på nyårsafton tillsammans med Henke under vår #24hfilm-maraton. Han hade inte sett filmen förut. Det var en rolig upplevelse. Henke var bombsäker på att det var Gale Weathers (Courtney Cox) som var mördaren och försökte få mig att verifiera detta väldigt tidigt i filmen – vilket jag såklart inte gjorde. Men det var lite tjo och tjim från det andra soffhörnet då filmen visade sig falla honom på läppen aningens mer än jag på förhand trott. Här kan du läsa exakt hur mycket mer.

Vem skulle kunna göra en film baserad på skräckfilmsreferenser bättre än skräckfilmsregissören Wes Craven? Jag menar, snubben har (bland annat) gjort The last house on the left, Terror på Elm Street, The hills have eyes, The serpent and the rainbow och The people under the stairs (Ondskans hus) och det innan Scream kom 1996.

Sen har vi Kevin Williamson, mannen som skrev manus till Scream och som efter denna succé blev Hollywoods gullegris nummer ett när det kom till finurliga skräckfilmsmanus. Med Jag vet vad du gjorde förra sommaren, The Faculty, Killing Mrs Tingle och Cursed och en hel radda Scream-uppföljare på det så kan Kevin skratta hela vägen till banken. Man kan lugnt säga att Scream är Kevin Williamsons räkmacka men det är en räkmacka han skrev ihop på bästa möjliga sätt.

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen dom sista skälvande minuterna av 2013:

Publicerat

Skräckfilmsvecka: TERROR PÅ ELM STREET då och nu

Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.

Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.

Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.

Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!

Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.

2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.

 

A nightmare on Elm Street 1984

Speltid  91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.

 

Nightmare on Elm Street 2010

Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.

Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.

[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]

Publicerat

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.