Etikett: western

Publicerat

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

Publicerat

Sommar-Stewart: 7 TAPPRA MÄN

Charlie Anderson (James Stewart) är en man som inte vill någon något ont. Det enda han vill är att leva sitt liv med sin familj, sköta sin gård och sina grödor. Kriget mellan Nord och Syd som pågår bara en gevärssalva bort vill han inte kännas vid. Det skulle aldrig falla honom in att ha slavar, han vill ta reda på sin egen lort och inte utnyttja någon annan, alldeles oavsett hudfärg. Men den åsikten ses inte med förstående ögon i Shenandoah, Virginia på 1860-talet.

Efter många år tillsammans dör Charlies fru och lämnar honom ensam med den stora och i princip vuxna barnaskaran. Sex söner, en dotter och en sonhustru bor med Charlie under samma tak och det är en mysig familj. Dom umgås, dom pratar med varandra om viktiga saker och det känns som om kärnan i hela familjen är en sund människosyn. Charlie som patriark borde vara en förebild för pappor både då och nu.

Jag brukar säga att jag inte gillar westernfilmer men egentligen är det kanske lite dumt att generalisera, jag har trots allt sett en handfull filmer i denna genre som jag tycker är väldigt bra. Det är nog smartare att säga att jag sällan trycker in en westernfilm i DVD-spelaren med förväntningarna på max. Jag gjorde inte det den här gången heller men ska jag gräva ner mig i James Stewart så ska jag gräva där han stod och han stod en hel del och ganska ofta i westernmyllan.

Jag förväntade mig en långsam ”vanlig” westernfilm med torr sand, mockajackor som galoppfladdrar i vinden och tysta vindpinade män med isblå blick men fick nånting heeelt annat. Jag fick ett familjedrama i westernmiljö, jag fick intressanta tankegångar om slaveriet och jag fick en manlig huvudroll som är väldigt lätt att känna med och för.

En ensam förälder utan någon annan vuxen att förlita sig på, en situation han inte själv valt, problem som måste lösas med intuition, en 16-årig son i fokus. Det är oro, kärlek och respekt inslaget i en vettig förälders kropp och filmen gör mig på riktigt glad. Om någon enda man såg den här filmen när den kom i mitten på sextiotalet och tänkte att ”jag vill bli som James Stewart” så är jag nöjd. Det här är liksom ”på riktigt”. Ska man jämföra filmen med någon från modern tid blir det Taken med Liam Neeson men det är också en jävla jämförelse. Liam Neeson är hästlängder ifrån James Stewart på så väldigt många plan och Taken är en ytlig bagatell jämfört med 7 tappra män men jag kan se att det finns nåt liiiitet gemensamt mellan filmerna. En pappa som inte ger upp kanske.

Det finns så många scener i den här filmen som sätter sig som skrapsår på hjärtat, sista tjugo minuterna är makalöst bra och mina tårar bara rinner. Charlie Anderson är en sån mänsklig man så western eller ej, jag kan inte värja mig, det kan inte bli annat än full pott!

Publicerat

Veckans klassiker: FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir lite trött på mig själv ibland.

Efter att ha sett närmare 4000 filmer har jag ganska bra koll på min egen filmsmak. Jag vet vad jag på förhand borde gilla, jag vet vilka genres som jag ser som underhållande, vilka jag tycker mindre bra om och vilka som har otroligt svårt att charma mig hur bra dom än anses vara. Att jag ger mig i kast med spagettiwesterns är ungefär lika smart som om jag skulle gå in på en restaurang fullsmockad med gulvarta Black Army-snubbar och ställa mig på bardisken och skrika ”Söööööderbrööööööder glööööööder”. Det är dömt att misslyckas. Jag får stryk. Så är det.

I valet mellan att se Den onde den gode och den fule eller För några få dollar mer föll valet på den sistnämnda enbart på grund av att några personer i min närhet – som gillar westernfilmer – sa att den var bättre. Med facit i hand bevisar detta min teori om att Den onde den gode och den fule är en film jag aldrig kommer att se.

Clint Eastwood är den hårdaste av dom hårda, han är mannen utan namn och han klär inte i poncho. Sergio Leone har regisserat och han gör det bra, att ge regi till en samtligt trästubbar med pistol kan inte vara enkelt. Ennio Morricone har gjort musiken och det är det enda som gör filmen tittbar för mig. Fantastisk fin musik som passar utmärkt till sandiga vyer, bruna hästar och skäggiga män.

Filmen i sig är långsammare än långsammast. Jag vet inte om det är tänkt att det ska vara spännande eller inte, jag uppfattar inte spänning i vilket fall, jag har bara väldigt svårt att hålla mig vaken. I ärlighetens namn knoppade jag in några gånger bara för att märka att scenen som börjat precis när jag somnade inte är slut när jag vaknade och att ingenting av värde faktiskt hänt.

Nej, det här är inte min pryl, inte nånstans och det kanske ses som orättvist att jag ens betygssätter filmen med den vetskapen i bakhuvudet men min blogg är min blogg, min åsikt är min och en skittråkig film är en skittråkig film. Punkt.

Här finns filmen.

Publicerat

COWBOYS & ALIENS

Jag gillar Daniel Craig, jag gillar Harrison Ford och Olivia Wilde är helt okej.

Jag gillar Jon Favreau, jag älskar utomjordingar och att jag inte är överdrivet förtjust i westerngenren kompenseras av att Daniel Craig tryckt upp sina mockabyxor mellan dom vältränade skinkorna på bilden här bredvid.

Alla yttre faktorer pekade på att Cowboys & Aliens borde vara en fullsmockare i min värld och ändå sitter jag här och undrar vad fan det var som hände. Hur kunde alla dessa parametrar sammantaget bli en sån infernaliskt dålig soppa?

Filip och Fredrik testade en grej i TV-programmet Boston Tea Party som jag tycker känns som en bra metafor i sammanhanget. Dom testade hur ett gäng goda maträtter smakade om man lägger dom tillsammans i en mixer och dricker som smoothie. Hawaiipizza med Fanta och Biff Bearnaise är goda var för sig men som en slabbig drickbar mix funkar det inte. Det är spyäckligt. Cowboys & Aliens gör samma fel enligt mig. Det finns en massa gottigheter men serveras som en blaskig gröt i vilket man missat saltet, snålat in på sylten och glömt mjölken framme över natten.

Jag önskar att jag kunde förklara lite av historien eller i alla fall knåpa ihop en kort sammanfattning men jag skiter i det för storyn är så spretig och så konstig och så fullständigt ologisk att jag inte kan bestämma mig för om jag bara vill brutalsomna eller elda upp DVD-skivan över öppen eld. Alltså, filmen är inte ens snygg. Det är inte ens extraordinära effekter att tala om. Det är ingenting. Det är som en hög med luktfritt mjukbajs.

Kajsa Varg kokade soppa på en spik och banne mig om inte den soppan skulle smakat bättre. Jag är riktigt besviken faktiskt.

Publicerat

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.

Publicerat

DJANGO

En man kommer släpande på en likkista. Han drar i det där repet, det är uppenbarligen ganska tungt men han är idog, han drar genom sand och lera, över berg och djupa dalar. Det är nåt med den där likkistan, men vad, vad är det däri?

Mannen som släpar heter Django och är en mystisk man. Jag vet ingenting om honom när han entrar filmens första scen och jag är inte mycket klokare när filmen slutar men det känns fullt naturligt, det är så det ska vara, det är helt och håller rätt.

Franco Nero ÄR Django, han är mannen med världens vackraste ögon, han har mer ihopbitna kindknotor än Clintan himself och jag tycker han är bra mycket tuffare också om jag nu ska jämföra hårdheten dom emellan.

En kvinna tillfångatags och blir fastbunden av ett gäng mexikaner. Dom river sönder hennes klänning så hennes rygg blir bar och en man börjar piska henne brutalt över ryggen. Hon kvider, lider och det är klart jag förstår att smärtan är olidlig men det utnyttjas inte grafiskt. Piskrappen resulterar i röda målade streck i vissa kameravinklar och i andra enbart som grå smutsränder. Varför just hon, vad vill mexikanerna och framförallt: hur förvånade blir dom inte när Django kommer med sin likkista och laddad revolver och räddar henne?

Nej, det där var ingen spoiler även om det kanske känns så. Detta händer under filmens första minutrar och sätter ribban för vart filmen är på väg. Det är en enkel men bra story, det är Franco Nero, denna fantastiske man, i huvudrollen och det är våldseffekter som passar in på Barnkanalen. Inte en droppe blod trots högvis med döda män och jag tycker det blir lite larvigt faktiskt. Filmen känns overklig och det är synd på så goda ärtor.

Franco Nero är en doldis i filmsammanhang och kanske inte en skådespelare man känner igen om man inte gillar westernfilmer. Han föddes 1941 som Francesco Sparanero i San Prospero i Italien och har sedan 1967 varit tillsammans med Vanessa Redgrave. Dom gifte sig 2006 och har en son ihop, Carlo Gabriel Nero.

Han ser så jävla trevlig ut helt enkelt oavsett vad eller vem han spelar. Hans Django är lätt att tycka om även om jag inte förstår honom och detta trots att jag inte är ett dugg svag för westernfilmer som genre. Men jag är svag för herr Nero. Mycket svag.

Publicerat

Veckans Bening: Open range

Jag är ingen hästtjej. Jag är heller inte överdrivet förtjust i indianer, cowboys och naturen över lag. Plussa därtill på att jag inte tycker karga fåordiga män är jätteintressanta att beskåda.

Trots detta händer det ibland att jag ser en westernfilm och av dom jag ser fastnar en promille för alltid. TV-serien Macahan är en sådan promille liksom Dansar med vargar.

I Open range är Kevin Costner tillbaka som en viddernas man Charley Waite, en kofösare som lever ur handen i mun tillsammans med sin vapendragare Boss Spearman (Robert Duvall). Ridandes med sig har dom den frodige Muse (Abraham Benrubi) och den blott 16-årige mexikanen Button (Diego Luna, som alla tjejer som sett Dirty Dancing 2 antagligen varit småkära i).

Det blir bråk mellan dom och ett gäng bybanditer med en korrupt sheriff i spetsen och ett bråk i en westernfilm slutar alltid med att någon dör. Så blir det även här. Waite och Spearman laddar för hämnd medans Button ligger i gränslandet mellan liv och död på en brits hos den lokale läkaren. Läkarens vackra syster och assistent Sue (Annette Bening) är en kvinna som Waite spanat in från första stund och intresset är helt klart ömsesidigt.

Annette Bening och Kevin Costner kan i denna film vara ett av världens mest trovärdiga filmkärlekspar. Dom är så jättefina tillsammans och det är inte utan att det retar mig att hon i verkligheten gillar sin äldre man Warren Beatty och han sin yngre fru Christine Baumgartner för om jag får lägga in mitt veto skulle dom vara tillsammans jämt, ständigt och hela tiden.

Open range har med en speltid på dryga två timmar inte speciellt bråttom. Det finns tid för dom obligatoriska närbilderna på en hund i grässluttning, en tänkande cowboy i bruna kläder som tittar ut över prärien och förstående långa blickar när det idkas male bonding runt lägereld och det är skönt tycker jag. Det finns inte ett klipp för mycket här, det är lugnt, tålmodigt och handlingen växer sig liksom på en, i en och vips så sitter den fast.

Att Annette Bening är fullkomligt briljant i den här rollen är nog ingen nyhet men att även gammgubben Robert Duvall är det, det förvånar mig som normalt sett inte är överförtjust i honom. Kevin Costner är en man jag verkligen inte kan tycka illa om i något sammanhang och definitivt inte i kombination med rynkor och revolvrar.

Summa summarum så är Open range en fin liten film som handlar om ingenting men egentligen om allt.