Why him? Varför just han?
Varför väljer den söta lilla intelligenta Stephanie Fleming (Zoey Deutch) att vara tillsammans med den coola knastatuerade livsbejakande dataspelsmiljonären Laird Mayhew (James Franco)? Stephanies pappa Ned (Bryan Cranston) fattar ingenting. Han tycker Laird är hemsk. Annorlunda, utåtagerande, säkerligen missbrukare, lögnare och galenpanna. Han vill nånting bättre för sin fina dotter. Kanske vill han att dottern ska hitta någon mer lik honom själv så att dotterns framtid kommer gå i rakt nedstigande led till frun Barb (Megan Mullally)? För hon verkar ju ha kul? Ned själv är ju ett under av utstrålning, glädje, fysiska aktiviteter och kreativa idéer?
Ja jag är både ironisk och lite hånfull nu. Ned är nämligen ingen direkt skön farbror. Han känns som värsta sortens stela beigea traditionalist och jag förstår helt och fullt varför Stephanie försöker rebella mot honom och hela familjeprylen.
Det vankas jul och Laird bjuder in till firande i sitt extremt stora och lyxiga hus och Lairds egen baktanke är att fria till Stephanie. Kan det gå annat än åt helsefyr när det första Laird gör är att visa en nygjord tatuering på ryggen föreställande familjen Flemings julkort?
Mina förväntningar på den här filmen var beyond låga kan jag säga. James Franco är ingen favvis, Bryan Cranston tycker jag sällan är någon wow-upplevelse på vita duken och dom kvinnliga skådespelarna hade jag ingen större koll på. Kanske just därför blev den här tittningen en rätt angenäm upplevelse och framförallt är det Bryan Cranston som växte REJÄLT i mina ögon. Han spelar sin roll med skön trovärdighet utan att en enda gång spela över.
Franco är Franco, han känns som en pårökt gamer (gejmer) både privat och på film och gör inte bort sig han heller här även om det ser bra fånigt ut att alla hans tatueringar är typ 80-tals-stencil-lila.
Som helhet tycker jag Why him är en helt okej komedi även om den precis lika gärna hade kunnat heta Why her? För vad Laird ser hos Stephanie är lika höljt i dunkel som vad Ned inte ser hos Laird.
Jag fick den här filmen som Uppdrag i ett avsnitt av Snacka om film (83). Steffo vet vad jag tycker om James Franco och hade säkert sina aningar om att jag skulle såga filmen jäms med fotknölarna men så blev alltså inte fallet. Så kan det gå.