Etikett: Wilford Brimley

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

”Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!”

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011

 

Publicerat

KINASYNDROMET

Kärnkraft var en het potatis i slutet på 70-talet och inte bara i Sverige.

Vi folkomröstade om kärnkraften den 23 mars 1980 och kanske hade en hel del av dom som gick omkring på stan med Atomkraft Nej tack-knappar sett den amerikanska filmen Kinasyndromet.

Jane Fonda är TV-reportern Kimberly Wells som tillsammans med sin kamerakille Richard (Michael Douglas) gör ett reportage på ett kärnkraftverk. Mitt under intervjun med den pressansvarige och med utsikt över hela kontrollrummet blir det ett jordskalv och nånting går snett. Richard smygfilmar hela tiden och händelsen tystas sedan ner av alla ansvariga.

Det är egentligen rätt lustigt men jag sitter som på nålar filmen igenom. Jag andas ryckigt, som om syret inte tar sig ner till lungspetsarna utan vänder halvvägs ner och detta trots att filmen är enormt långsam och att inte mycket händer sett till den relativt långa speltiden. Men ändå, ÄNDÅ, så är filmen så ruskigt bra.

Jag gillar när filmer tar sig tid att berätta en historia. Att göra film som exempelvis Tony Scott gör har visserligen ett existensberättigande men det är inte alltid toksnabba klipp och galna vinklar förhöjer filmen, i mitt tycke är det oftare tvärtom. Tony Scott är lite som regissörsvarianten av ”turkdusch”. Han ser till att mediokra manus piffas till med hjälp av färgfilter och krasch-å-pang-effekter precis som en otvättad armhåla kan kamufleras med hjälp av deodorant. Slutprodukten är inte en bra film eller en ren armhåla men det fungerar i paniksituationer och i brist på annat. Kinasyndromet behöver inte ta till såna medel, den här filmen är på riktigt och det kan vara därför den fortfarande håller.

Jane Fonda är en underskattad skådespelerska med ett tidlöst utseende. När Kinasyndromet gjordes var hon 42 år gammal, tre år äldre än jag är nu och det är ju information jag hade klarat mig utan. Hon är verkligen jättefin och skulle lika gärna ha kunnat vara 29. Att Michael Douglas var mycket yngre än nu syns lite mer. Halvlångt lockigt hår och gigolostil, det är ganska långt ifrån den Michael Douglas vi ser nu för tiden, ändå är han sju år YNGRE än Jane Fonda.

Slutligen har vi Jack Lemmon som den tredje stora skådespelaren på rollistan och ja, han är Jack Lemmon. Det är en man som det är stört omöjligt att inte tycka om. Har han någonsin spelat en genuin skitstövel eller genomelak? Mig veterligen inte men jag kan ha fel.

Det här är en film som jag vill se om direkt när eftertexterna slutat rulla. Jag tycker väldigt mycket om den och det är så nära så nära så väldigt nära en fullpoängare betygsmässigt. Satan var dom var duktiga på att göra politiska thrillers på 70-talet, filmer som verkligen betyder något – i längden.

Publicerat

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?