Etikett: Will McCormack

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: ALEX OF VENICE

Alex (Mary Elizabeth Winstead) jobbar och hennes man George (Chris Messina) är ”hemmapappa” med sonen Dakota (Skylar Gaertner). Jag skrev hemmapappa inom citationstecken eftersom det kanske inte är riktigt hela sanningen. Dakota är nämligen tio och George drömmer om ett liv som konstnär, därför är han inte helt nöjd med tillvaron som städare/kock/ föräldramötesdeltagare/alltiallo till svärfar Roger (Don Johnson) som också bor med dom i huset.

Roger var med i en TV-serie för länge sedan (kanske möjligtvis en liten blinkning till Miami Vice?) och drömmer om att få en roll på en teaterscen. Men han är vimsig och glömsk och har svårt att komma ihåg sina lines men han lyckas i alla fall få en liten roll som gammal butler, en roll han är mycket stolt över.

Hemma får George nog. Han behöver en time out. Han behöver vara ifred och tänka. Kvar blir resten av familjen som ska försöka få vardagen att fungera utan det där navet dom tagit för givet.

Alex of Venice är en såndär fin liten film som liksom knackar en på axeln och säger ”hejhej, här är jag och nu ska vi gå sida vid sida i nittio minuter sen får du klara dig utan mig” och man tittar upp och ler lite till filmen bredvid en och säger ”hej, vad mysigt, nu är vi tillsammans en stund och det räcker jättebra för du gör mig glad i magen under tiden”.

Chris Messina regisserade, David Wingo komponerade ett jättefint score som förhöjer stämningen hela filmen igenom och Mary Elizabeth Winstead är sjukt jävla bra!

Fler David Wingo-filmer finns här.

 

Publicerat

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.