Nästan lika bra som Rocky IV
Gosse, vilken formidabel smörja! Om det så skulle vara den sista filmen på jorden, undvik den!
Herregud alltså, stackars skådespelare som behöver skylta med sina fejs på filmaffischer och omslag. Och dom är många också. Och namnkunniga. Hur blev det såhär?
Kvalificerat pretentiöst dravel är vad det är och jag kan inte ens skylla på Terrence Malick. Jag spyr.
Var ska jag börja? Jag börjar såhär.
*biter ihop käkarna*
*suckar och andas genom tänderna*
David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.
Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?
Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.
Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.
Men det filmen har som gör att den växer är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.
Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.
Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.
5. David Ayer
Säga vad man vill om regissören David Ayer, han är i högsta grad aktuell även som manusförfattare i och med filmen Suicide Squad. Den går för fullt på svenska biografer nu och jag undrar om inte sommaren 2016 kommer vara en tid i livet han kan berätta för sina barnbarn om.
.
.
.
.
4. Will Smith
Säga vad man will om Will Smith, han är som en katt med nio liv, som en bumerang, som en såndär alko-fågel i trä som liksom kommer med näbben närmare och närmare vätskan i glaset för att sedan nå touch-down och sen reser den på sig igen. Suicide Squad känns som filmen som fått honom högaktuell igen, en boost han kanske kan behöva efter filmer som After Earth och Focus.
.
.
.
3. Joel Kinnaman
Säga vad man vill om Joel Kinnaman, men är man inte bra STOLT över den mannen? Alla vi som såg honom i Johan Falk när det begav sig, när han var färsking, känner nog nånstans i maggropen att det var vi som på nåt sätt upptäckte honom. Vi såg ”nåt” och detta ”nåt” har nu nått ut i världen och han är STOR nu, Joel. Så stor att han har en roll i den största sommarblockbustern av dom alla. Så oavsett om filmen är bra eller ej, ingen glömmer en superhjälte.
.
.
.
2. Jared Leto
Säga vad man vill om Jared Leto men jag undrar om inte Jokern i Suicide Squad är rollen som kommer göra honom känd även för kreti och pleti. Fan vad jag är sugen på att se filmen nu. Och nej jag är inte bitter. JOFANDETÄRJAGVISST! JAG VILL JU SEEEE FILMEN!!!!!
.
.
.
1. Margot Robbie
Säga vad man vill om Margot Robbie men hon ÄR coolast i hela världen!
.
.
Alla som någon gång sett Joe Labero (eller annan fingerfärdig magiker) live vet hur viktigt det är att fokusera. Man sitter där och tittar på den där jävla vigselringen han lånat från nån random snubbe i publiken och vips ser man att ringen sitter ihop med en annan ring och detta har alltså hänt precis framför ens ögon. Jag blev vansinnig när det hände mig. Jag koncentrerade mig så emaljen nästan lossnade från sammanbitna framtänder men ändå….ändå blev jag lurad. Klart jag blev förresten. Vem är förvånad? Ingen på planeten. Det är ju exakt sådär det funkar, dom som vill luras luras för dom vet precis hur man gör.
I Focus är det Nicky (Will Smith) som luras och Jess (Margot Robbie) som jobbar på det. Nicky har liksom tagit simpelt tjuveri och rackarspel till nya höjder och lever rätt bra på att stjäla andra människors pengar och dyra attiraljer. Jess kämpar för att bli den perfekta ficktjuven och hon lyckas bra, med det fejset får hon dom flesta att fokusera på helt andra saker än vad hon har sina händer.
Både Nicky och Jess är i grunden riktiga skitmänniskor och jag har jättesvårt att känna sympati för dom, att ”hålla på dom”. Detta blir särskilt problematiskt när det vankas ”spännande scener” för det är sällsamt ospännande när det kvittar lika om dom åker fast eller inte. I huvudet jämför jag med motsatsen, Danny Ocean och hans kumpaner i Ocean´s Eleven.
Vad har då Focus på plussidan? Det är snyggt filmat och Margot Robbie är nåt så inihelvete vacker. Ja det är hon. Hon är flawless tamejfan. Att hon dessutom är en riktigt bra skådespelare glöms liksom bort bakom dom där perfekta kindbenen och bländvita tänderna men likväl, hon ÄR duktig.
Will Smith däremot, han var väl sett sina bättre tider, bättre skådespelarinsatser, bättre filmer, bättre anlete. Botoxad till porslinsdocka med två GIGANTISKA kindrynkor på varje sida om munnen gör att det i vissa vinklar knappt går att känna igen honom. Det är nåt skumt här, helt klart.
När filmens ”bad boy” Garriga dök upp blev jag glad, tänkte ”oj! Gael García Bernal! Det var inte igår!” och det visade sig att det var verkligen INTE igår eftersom Garriga spelades av Rodrigo Santoro. Jag känner mig liksom lurad gång på gång på gång av filmen. Lurad till och med på skådisarna. Manuset luras å det grövsta, både genom att presentera twister som inte är twister utan lögnaktigt blaj och genom att försöka få mig som tittar att ”heja” på Nicky. Jag skiter väl i Nicky! Han är ett skithål som lever på att sno andra människors surt förvärvade pengar. Varför ska jag heja på honom? Nä, klipp dig och skaffa dig ett jobb! Sluta spruta in nervgift i plytet och börja ragga på kvinnor som du inte kan vara pappa till.
Ändå är filmen inte genomusel. Den är bara tittvänligt dålig.
Jag vet att det finns dom som tycker jag är en vråltöntig idiot med pinsamt dålig smak eftersom gillar komedier som fokuserar på kiss-och bajshumor. Det är helt okej, det är upp till var och en både att döma min (eventuella) filmsmak och att samtidigt vara stolt över sin egen.
Humor är svårt. Humor är kanske den genre som är svårast av dom alla för hur blidkar man en biopublik, hur får man så många som möjligt att skratta? Och är en komedi kul även om man inte skrattar?
Den där sista meningen har fastnat hos mig ända sen jag var på pressvisningen och läste Davids tweet när filmen var slut. Han skrev ”Anchorman 2: Skrattfest!”. Jag läste tweetet och jag läste det igen och igen. Vi satt i samma salong och det han upplevde som skrattfest upplevde jag som likgiltighet och gäspningar. Jag svarade: ”För att vara skrattfest var det väldigt tyst. Eller skrattar recensenter ljudlöst? 😉” och fick till svar ”Där jag satt (inkl mig själv) var det skratt var och varannan minut. Jag skrattar sällan (högt utåt) så för mig var det värt.”
Jag klurade på detta hela vägen hem från bion. Antingen skrattades det i salongen eller så gjorde det inte. Jag hörde inga skratt men det gjorde David. Min upplevelse är min, hans är hans. Han tyckte filmen var kul, jag tyckte det inte. Jag drog på munnen EN enda gång och det var när Brick (Steve Carell) säger I like wind och det var inte ens kul.
Jag må sakna smak och jag må vara pinsam när jag skrattar så jag gråter åt annat flams och trams men jag kan inte för mitt liv förstå det roliga med Anchorman del 2 – heller. Ron Burgundy (Will Ferrell) är fortfarande en skrikande ocharmig och smått rasistisk manschauvinist men här erkänner han i alla fall varför han vrålar som han gör: han är nervös. Halledudane mig.
Han beter sig som ett as men tjejerna blir svinkåta i hans närhet. Denna gång är det hans jättesnygga chef som faller som en fura trots att kvinnornas man Ron behandlar henne som skit. Men hallåååå…. Om det är nån heterosexuell tjej/kvinna/dam – NÅN? – som kan förklara för mig hur i hela friden Will Ferrell kan förföra någon överhuvudtaget så skulle jag vara tacksam för ett svar i kommentarsfältet. Det här med att jag inte tycker han är det minsta rolig – heller – är liksom en annan problematik.
Nej GUD vad den här filmen retar mig. Jag höjer helt enkelt rösten a la Ron Burgundy himself och skriker sanningen precis som jag ser den:
[Ur ren konsumentupplysningssynpunkt: gillar du första Anchorman kommer du antagligen se kvalitéer i den här filmen som jag är helt oförmögen att se men jag är helt övertygad om att du kommer tycka tvåan är sämre än ettan.]
Legenden om Bagger Vance känns som Hollywoods variant av den svenska klassikern Persona.
Charlize Theron är Bibi Anderssons syster Alma, Matt Damon är Gunnar Björnstrands herr Vogler och Will Smith är läkaren i Margareta Krooks tappning. Filmens regissör Robert Redford är givetvis Ingmar Bergman himself. Övriga jämförelser mellan ett svenskt svartvitt närgånget drama och en amerikansk golf-film tänker jag inte ge mig in på men nånstans tycker jag känslan av ”riktig film” slår mig. Legenden om Bagger Vance är en riktig film.
Vad är det som gör att det här är en riktig film…..då? Jo. Det finns absolut ingenting att klaga på vad gäller produktionen. Allt från scenografi till klippning till ljussättning, musik och smink är perfekt. Inte en miss så långt ögat – eller min mulle-lupp – når. Skådespelarna är perfekt castade, huvudroll som biroller och statister. Jag får känslan av att ingen har haft bråttom, att det finns en redig budget att greppa dollarsedlar ifrån, det är liksom ingen panik, allt hinns med. Sen hjälper det nog till att jag är barnsligt förtjust i både Damon, Theron, Smith, Redford – och golf!
Rannulph Junuh (Damon) är en golfspelare som tappat stinget, greppet, swingen, putten och livsgnistan efter en sejour som militär. Kriget satte spår och intresset ligger mer i att se botten av glaset än att reda ut förhållandet med Adele Invergordon (Theron) som rann ut i sanden när han gick ut i krig. Adele ärver en…..herrgård?….med tillhörande golfbana och i ett försök att få fason på ekonomin lyckas hon få två av USA´s mest kända golfspelare att spela mot varandra med en vinstsumma på 10000 dollar i potten. Men stadens egen golfson Junuh borde ju vara med på ett hörn tycker Adele men det tycker inte Junuh. Inte förrän en mystisk caddie letar upp honom och trycker på rätt knappar.
Caddien Bagger Vance (Smith) vet inte bara vilken klubba som är bäst att använda vid varje givet slag, han vet även vad han ska säga – i alla lägen. Han känns lite som jesusfigur på det sättet, en jesusfigur med golfbag.
Alltså, jag tycker om det här. Vilken jävla mysig film! En riktig söndagfrullefilm är det, gärna med en balja thé, nybakade scones, philadelphiaost och björnbärsmarmelad. För den är lång, 126 minuter, så det behövs nästan brunch under tiden. Men det gör inget. Golfmys the Redford Way är aldrig fel. Inte Matt Damon i fortsatt brunbeige mundering heller.
10 ANLEDNINGAR TILL ATT JAG TYCKER AFTER EARTH SUGER APRÖV.
1. När jag ser en film får jag alltid efter några minuter en känsla. Den kan vara bra, den kan vara lovande, den kan ge mig ståpäls, den kan få mig att vilja fly och den kan lukta surt men i nio fall av tio stämmer den känslan även på resten av filmen. Redan dom första scenerna av After Earth gav mig det-är-nånting-som-inte-stämmer-vajbs. Scenografin kändes billig, det var noll kemi mellan skådespelarna och segelduk användes som nån scenografiskt nyskapande wohooo-pryl. Kom igen! Var och varannan svenne skippar markisen och köper en segelduk på Blocket för att skugga altanen. Det här utspelar sig tusen år framåt i tiden. Filmen försöker andas high tech. Det går inte riktigt fram.
2. Kitai (Jaden Smith) har en pappa som heter Cypher (Will Smith) och Cypher är nån värstingmilitär och en frånvarande pappa som Kitai givetvis har som måttstock för en lyckad man. Kitai vill också bli militär. Såklart. Han vill också springa fort och döda. Såklart. Han får chansen att visa sina färdigheter när deras farkost kraschar på jorden, alla dör utom far och son och Kitai tvingas att ensam ta sig från A till B för att rädda pappan, jorden, sig själv och hela tjofaderittan. MEN han måste inhalera ballerinakakor för att kunna andas.
3. KAN NI SOM BESTÄMMER VILKA MANUS SOM BLIR FILM GE FAN I ATT GE EN MASSA PENGAR TILL IDIOTER SOM SKRIVER IN KVINNOROLLER SOM DENNA:
DEN VACKRA FRUN SOM SITTER HEMMA OCH VÄNTAR – GLAD, LOJAL OCH FULL AV ENERGI OCH TÅLAMOD – PÅ EN FRÅNVARANDE, SNYGG OCH GIVETVIS FRAMGÅNGSRIK ÄKTA MAN MEDAN HON TAR HAND OM SÖTA BARN, ETT PERFEKT HEM, SITT JOBB OCH SITT OKLANDERLIGA YTTRE OCH NÄR MANNEN NÅN ENSTAKA GÅNG PALLRAR SIG HEM ÄR HON FÖRSTÅENDE SOM EN JÄVLA BEDÖVAD KO OCH PRATAR MED SPÄD, VÄN OCH LITE HES PEDAGOGISK RÖST SÅ ATT MANNEN FÖRSTÅR ATT HAN NOG BEHÖVER GE SITT BARN KVALITETSTID. MEN HON RETAR INTE UPP HONOM. HON HÖJER INTE RÖSTEN, VISAR INGA KÄNSLOR, BLINKAR BARA SAKTA OCH LER MED ALLA TÄNDER SYNLIGA. SOM MAN SKA.
Jag hade kunnat skriva en text enbart om hur energiskt jag avskyr alla ”Fru Cypher” i filmhistorien. Nu blev det inte så. Men att Sophie Okonedo som spelar mamma/fru dessutom kramar sitt barn enbart med handflatan gör inte att jag tycker bättre om henne. Hon är inte bara irriterande, hon är läskigt iskall också.
4. Ja, jag somnade. Jag sov nog ett bra tag men verkar inte ha missat nåt väsentligt av handlingen. Det är inget bra betyg på en film. Att jag vaknade och förbannade mig själv att jag inte var mer trött är inte heller nåt plus. Eller när dom säger i filmen att dom hunnit halvvägs i sitt letande, då får jag brainfreeze. Halvvägs? Vad fan menar dom? Är det Ben Hur? Är filmen fyraochenhalvtimme lång eller vadå? Nej den är 100 min. Världens längsta hundra minuter.
5. Filmens enda positiva inslag är scenerna med Zoë Kravitz. Hon spelar Kitais döda syster Senshi och hon har en fantastisk utstrålning. Tyvärr är hon knappt med alls. Det känns som att Will Smith, som är upphovsman till själva storyn, medvetet har eliminerat alla risker att ta bort fokus från sonen. Det här är Jadens film. Hade Senshi varit en lillasyster hade hon säkert haft mer screentime och antagligen spelats av Willow Smith.
6. Jag kan inte säga att jag läste eftertexterna sådär jättenoga men jag kan ana att folket bakom filmens effekter hette Jeff och Buck och Jason och Patch (och 204 pers till med samma typ av namn). Det känns som att dessa män (och kanske någon kvinna) har orden ”you have to go fucking CGI-bananas” i sin arbetsbeskrivning. Det är apor och kattdjur och orm, det är stor fågel, det är småfåglar och en vulkan som ser ut som en dålig fototapet. Det är valar, flygande insekter, vattenfall, segeldukar – många många segeldukar – och det är Ursa som är nån form av alienmonster specialdesignad att leta upp människor och döda dom. Dom känner av feromoner vi människor utsöndrar vid rädsla, det är så dom letar upp oss. Bestarna är nämligen blinda. Smart tänkt vid uppfinningen av dom. Not.
7. När en film har logiska luckor bredare än luckan mellan Thore Skogmans framtänder så kopplar den überkritiska delen av hjärnan in. Jag hamnar i trotsåldern. Köper jag inte grundhistorien så köper jag inte nåt alls. Cyphers ben har gått av. Han försöker rädda benet genom att trycka in en slang mellan ingångshålen i benen. Byxbenet är trasigt, dom blodiga såren syns tydligt. I nästa scen har han byxor på sig igen. Hela. Rena. Obegripligt.
8. Det finns en scen filmen där Kitai blir biten av nån skalbaggsliknande blodigel (?) och blir förgiftad. I dejtingkomedin Hitch får Will Smiths karaktär en allergisk reaktion, en anafylaktisk chock. Det är samma nu-är-det-elefantmannen-på-gång-snart-spricker-ansiktet-masker användes som användes i båda filmerna (såhär såg det ut i Hitch) och jag kan riktigt se Will Smith med tårar i ögonen tokskrika ”That´s my boy!” när tagningen sitter.
9. När filmen är slut och jag ser M. Night Shyamalans namn som regissör slog det mig, javisst ja, det var ju HAN. Jag visste det nånstans i bakhuvudet men hade inte tänkt på det under hela filmen. Som Johan sa, vad är det med den mannen som gör att han tar fram det absolut sämsta i alla skådespelare? Jag håller med. Shyamalan lyckas få till och med Will Smith att underprestera, snubben som skulle kunna sätta guldkant och skönt schvung på en begravning.
10. Jag pratade med Sofia innan filmen och hon konstaterade att det bästa med After Earth är att man VET att den inte kan vara sämre än The last airbender. I viss mån har hon rätt. I min värld är den här inte sämre, det blir remi.
Vi var ganska många Filmspanare som genomled den här filmen i lördags. Finns det någon som gillade den? Spännande läsning väntar på dessa bloggar: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, The Velvet Café, Har du inte sett den.
5. Lille Jaden
Det finns en snubbe, en liten snubbe, som heter Jaden Smith. Jaden Smith kommer bli en av nästa generations allra största skådespelare. Han har star quality som går att mäta med seismograf. Att ha kända föräldrar och få kändispartyn med bröstmjölken är ingen garanti för begåvning och det det visar Jaden Smith i alla filmer han hittills varit med i. Han visar att både generna och miljön blev helt rätt – och viljan, lusten, orken och utstrålningen. Ikväll har hans senaste film After Earth premiär. Pappa är också med.
4. Varför heter det jordgubbar?
Det finns ju ingenting jordigt över dessa röda gubbar. Dom är ju bara ljuvliga. Jag skulle kunna leva på jordgubbar och jordgubbar allena. Okej, lite syre och vatten också men annars är jag nöjd.
3. Fuldans är underskattat!
Jag har köpt George Michael Live in London på DVD. Det var dumt. De blir nämligen väldigt lite filmtittande hemma och väldigt mycket fuldans. Men det går inte att sitta still, det svänger ju och George Michael är en JÄKEL på att sjunga live. Barnen drar ner persiennerna och skäms lite men när dom väl är nere kan dom inte heller vara still. Bra motion är det. Och kul. Jag kan inte sluta dansa. Rejvpartyn, finns dom fortfarande?
2. Planet Terror-party
Planerna för mitt Planet Terror-party med kidsen framskrider. Nu skriker dom inte när jag tar fram DVD-fodralet. Jag vill ju bara få dom att fatta att världscoola stentuffa actiontjejer finns, dom behöver inte ens ha två ben för att meja ner bus. Rose McGowan är bara SÅ ball, Planet Terror är bara SÅ bra och det går att piffa hemma som om det vore vilken melodifestivalfest som helst, discoboll, ja varför inte liksom? Lite röd Jello på det så är partyt i hamn. Och kids som frivilligt stannar framför TV:n. Det kommer. Jag ger mig inte.
1. Sista filmspanarträffen innan det lilla sommaruppehållet
Nu har vi hållit igång Filmspanarna i 1,5 år. Tiden går så fort och snart är det sommar med en massa schyssta blockbusters som ligger och smyger i buskarna. Imorgon ses vi för en sista gemensam film innan den lilla filmspanarsemestern träder in. Och lite middag. Och kanske en öl. Eller två. Eller fem. Och jag har lovat han som väljer film den här gången att spela klarinett. Fan också. Det var trettio år sen sist.
MEN IN BLACK (1997)
Jag fick Men in black på DVD i julklapp 1997. Prislappen satt kvar på fodralet och fortfarande till dags datum är det den dyraste filmen jag har i min samling och det är nog en av filmerna jag äger som jag sett flest gånger. Redan under förtexterna är jag fast, musiken, hur det är filmat, insekten som blir till mos, dom illegala invandrarna, klegget, allt är så himla bra, så genomtänkt och DÅ så himla nytt och fräscht.
Agent K (Tommy Lee Jones) får en kompanjon i J (Will Smith) och dom kompletterar varandra perfekt. Det är inte mycket som klår obehagskänslan i mig när någon tuggar ett lite för stort tuggummi med öppen mun men Vincent D´Onofrios utomjordiska kackerlacksmänniska har fått en ljudbild som är bortom allt äckligt. Linda Fiorentino (var är hon nuför tiden?) passar mer än väl in i gänget, Danny Elfmans filmmusik är minst lika klockren här som i vilken Tim Burton-film som helst och Barry Sonnenfeld visade att han kunde göra mer än Familjen Addams och Travoltarullen Get Shorty.
Det här är en film som nästan ligger på max vad gäller underhållningsvärde. Jag tycker den är sjukt bra. Trots att jag sett den så många gånger så ser jag hela tiden nya saker och trots att den har femton år på nacken är effekterna osannolikt bra. Att slutscenen ger mig existentiell ångest av gigantiska mått gör inget, det är nästan så det känns som ett plus. Tankarna drar iväg och helt ärligt, jag vet rätt många som definitivt skulle kunna vara ufon om jag skrapar lite på ytan.
MEN IN BLACK 2 (2002)
Det är inte helt enkelt att göra en uppföljare till en nästintill fullträff som Men in black. Mina förväntningar var högt ställda när jag smög iväg till biografen och återsåg J och K och alla dom sköna utomjordingarna. Tyvärr är det enda riktigt coola med filmen en pratande hund och inte ens det är speciellt coolt. Visst blev jag underhållen och visst har filmen sina poänger och det är klart som tusan att jag är överdrivet gnällig nu för SÅ dålig är inte filmen, inte som jag vill påskina. Jag gillar den – också – men den känns gjord med vänsterhanden jämfört med första filmen som är gjord med varenda cell i kroppen hos samtliga inblandade. Historien känns även sekundär jämfört med ettan, inte alls lika genomarbetad och smart.
MEN IN BLACK 3 (2012)
Jag trodde nog inte att det skulle komma en trea men jag hade fel.
Tillbaka till framtiden eller dåtiden eller ja, nånting sånt, det är vad J pysslar med här. Han måste ta sig tillbaka fyrtio år i tiden för att rädda sin kompanjon K från den svinotäcka Boris (läbbans bra spelad av Jermaine Clement från Flight of the Conchords), en snubbe som i nutid sitter inlåst i ett specialbyggt fängelse på månen men som kommer döda K om inte J tar sig tillbaka och ser till att K dödar Boris när han hade chansen. För fyrtio år sedan. Alltså.
Joråsåatteh. Ganska onödigt krångligt kan jag tycka. Konceptet är så himla bra som det är, att göra nån form av retroresa för att få in Josh Brolin som den unge K gör ingen glad, inte mig i alla fall. Filmen börjar bra med Boris och hans geckiga spindel som bor inuti handen och jag blir jätteglad över att se detta överdådiga barnkalas av effekter som samtliga Men in black-filmer är men efter halva filmen börjar jag gäspa. Jag längtar efter att filmen ska slut. Jag är mätt, nöjd, blasé och ganska less. Jag ser inte fram emot en fyra. Ska det fortsätta nedåt i den här spiraltakten så kan jag lika gärna se om ettan. Många gånger.
Jag såg den här filmen på en liten obskyr biograf i New York 1994 över ett halvår efter att den haft premiär i USA. Den kändes som en såndär film som ibland går månad efter månad i Stockholm med ett tiotal betalande per visning och inte mycket mer än så men som ändå håller den sig kvar på repertoaren och bara det i sig gör filmen intressant.
När Six degrees of separation kom till Sverige blev den svenska översatta titeln Ett oväntat besök. Är det konstigt att ingen jävel gick och såg den? Nej. Precis. Det låter ju som Gevaliareklam. Däremot tycker jag det är synd att den här filmen försvunnit i glömska – om den nu ens fanns i någons medvetande till att börja med, det är inte säkert. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt bra film.
Till att börja med så är rollbesättningen jättekonstig men samtidigt exemplarisk. Donald Sutherland, Stockard Channing och Will Smith, den kombon hade gett några spänn på Ladbrokes! Det är precis det här jag efterlyser i svensk film, spännande möten, krockar, skådisar som föses ihop och som var och en för sig kanske inte är nåt överdrivet speciellt men som tillsammans blir en jätteintressant enhet och som uträttar stordåd. Jag menar, Will Smith 1993 var inte direkt samma Will Smith som Will Smith är 2012. Han hade inte ens slagit igenom i TV-serien Fresh Prince då. Han var så nära en nobody man kan komma. Donald Sutherland var samma högt ansedda skådespelare då som nu men Stockard Channing hade i princip inte gjort någon glad sedan Grease 1978. Så det här teatraliska mötet tre skådespelare emellan kan inte kännas annat än häftigt, konstigt och…modigt.
Heather Graham, Bruce Davison, Mary Beth Hurt och Ian McKellen kan ses i små biroller men dom har egentligen inte mycket med handlingen att göra, det här är ett kammarspel, en från-början-teater skriven för tre och tre allena.
Titeln Six degrees of separation syftar till den balla tanken att alla inom sex steg är sammanlänkade med varandra. Släktband, vänner, bekantas bekanta, sociala medier och andra känningar, sex steg bort och du har alla människor på jorden. Coolt, eller hur. I den här filmen är det Paul (Will Smith) som är nåt slags nav då han låtsas vara Sidney Poitiers son och därmed lyckas våldgästa konsthandlarna Ouisa och Flan (Channing och Sutherland) hem med sin charm och svada.
Konstsamlarfamiljen har ett hem som ger mig klaustro trots att jag älskar färgen röd, det känns liksom sjukt lågt till tak på nåt underligt sätt. Bortsett från detta så finns det inte mycket som stör mig med filmen. Det är inget världsomvälvande, den ger inte upphov till känslostormar eller nerbitna naglar men det är en fin skådespelarfokuserad historia. Se den vettja.
Här finns filmen.
När jag ser den här trailern på bio rycker det i mungiporna. Jag myser. Jag trivs. Jag längtar. Tvåan nådde inte upp till ettans höga standard men jag tror ändå på det här och jag tror på det a lot.
Biopremiären är planerad till 25 maj och snart är vi där bland tulpaner och picknick på gräsmattan.
Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.
När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.
Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.
Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.
Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.
Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.
Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.
(2009)
Jag tycker inte om filmer utan förtexter.
Dels för att jag inte kan släppa att det inte kommer några. Jag sitter och väntar och blir mer och mer irriterad och väntar och väntar tills det gått typ en halvtimme och jag inser att jag blivit blåst. Dels för att jag älskar bokstäver och får gåshud när balla typsnitt svischar och svaschar fram på jätteduken.
Jag tycker inte om små män i grupp som går på bio tillsammans. Och jag tycker definitivt inte om att de alltid hamnar på raden framför, raden bakom eller raderna framför OCH bakom mig.
Jag blir alltid mer än lovligt sugen på att sparka någon av dom i bakhuvudet (antingen han som sms:ar, han som mms:ar, han som ringer polarn på rad 2, han som snackar högt oavbrutet eller han som helt enkelt bara brölar så fort det blir nån form av action eller en kvinna visar mer än en kvadratcentimeter hud).
Det är såna gånger jag förbannar att jag inte är en sån tjej som klär upp mig i tajt kjol och högklackat när det vankas bio. För snacka om ball ljudeffekt jag hade kunnat skapa.
Hancock… Ååh, jag ville så gärna att den skulle vara bra. Will Smith, Charlize Theron….dom är så bra i allt dom gör. Men inte ens dom kan rädda en film vars manus är skriven av en tallkotte.
