Etikett: Willem Dafoe

Publicerat

VINCENT VAN GOGH – VID EVIGHETENS PORT

Jag har sedan unga dagar varit väldigt fascinerad av Vincent van Gogh. På bokrean 1986 hittade jag en biografi om honom som jag lusläste (inte bara en gång) och sedan dess har jag försökt hänga med i svängarna och se filmerna som produceras om honom. Jag har antagligen missat flera då hans öden och äventyr känns som en tacksam historia att skildra på film men nu är det dags för en av dom större i konstnärer-som-skär-av-sig-örat-genren.

At Eternity´s Gate (eller Vincent van Gogh – Vid evighetens port, som den heter på svenska) blev en snackis när priser och nomineringar började hagla över Willem Dafoe och hans gestaltning av den rödskäggige konstnären. När till och med Oscarsjuryn gav honom en nominering för Bästa Manliga Huvudroll var lyckan total, det här är ju annars en ganska ”liten” film, en film som tveklöst är en ”utmärkt film” som förtjänar att strykas över med en rosa överstrykningspenna på den gamla goda Smultronstället-a-la-SF-tiden.

Det här är en enastående vacker film. Hela min färgfascistoida sida går ner i split av glädje när jag ser färgerna, tavlorna, omgivningarna, SOLROSORNA. Det är så fint och samtidigt så torftigt och eländigt, han mådde verkligen inte bra den gode Vincent och Willem Dafoe är utomordentligt duktig på att skildra just detta i små små ansiktsryckningar, i blinkningar, i tystnaden.

Oscar Issac tittar också förbi, han spelar Paul Gauguin och Rupert Friend är Vincents bror Theo. Förutom dom ser vi Emmanuelle Seigner, Mads Mikkelsen och Niels Arestrup. Samtliga gör bra ifrån sig även om det här är Willem Dafoe och fotografen Benoît Delhommes film. Benoît Delhomme är fransmannen som fotat Lawless, Pojken i randig pyjamas och The theory of everything till exempel. Väldigt begåvad man och tror du mig inte, kolla in dagens film. Det här är konst för ögat på flera nivåer.

Publicerat

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Kenneth Branagh regisserar och ställer sig själv i the frontline för denna Agatha Christie-klassiker där han själv spelar den hyperintelligente problemlösarmannen med den magnifika (men osnygga) mustachen Hercule Poirot. Antagligen gör han rollen bra, jag är bara så sjukt less på karln att jag har svårt att ta till mig dem informationen.

För övrigt är det en rollista som inte går av för hackor men det hjälper inte, filmen flyger mig rakt över hjässan och det med fart och spänst för ingenting fastnar. Jag tycker den är stentråkig rent utsagt.

Det som räddar filmen från att totalkrascha är åsynen av Judi Dench samt Johnny Depps intensiva blick. Resten gäspade jag mig igenom.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: DEATH NOTE (2017)

Vad skulle du göra om du fick en anteckningsbok i din hand där du kunde skriva vilket namn du ville och vilken dödsorsak som helst och din anteckning blev sann? Människan i frågan dog och den dog exakt på det sätt du önskat. Man skulle kunna säga att du då fick chansen att leka Gud. Skulle du gilla det? Kanske prova ett par namn ”bara för att”? Skulle du kunna sluta sen eller skulle du börja välja ut dömda brottslingar, pedofiler, andra galningar? Hämnas på folk som betett sig allmänt illa?

Light Turner (Nat Wolff) sitter på sitt rum med just den där anteckningsboken i handen. En varelse vid namn Ruyk (Willem Dafoe) är på besök i hans klassrum under kvarsittningen och förklarar läget. Light får behålla boken ett tag men det finns många regler att förhålla sig till. Light lyssnar samtidigt som han ser ut genom fönstret att tjejen i klassen som han gillar – Mia (Margaret Qualley) – än en gång blir tokmobbad av en idiot och Light bestämmer sig för att testa bokens kraft. Idioten får ett namn och Light lägger till ”halshuggning”. Sagt och gjort. Bara minuter senare är han död och huvudet ligger en bit bort på asfalten.

Självklart, THE SHIT GOES DOWN, annars hade det inte blivit en film och jag tycker historien är intressant ända in i mål. Kanske inte skräckfilmsläskig men otäck i tanken är den allt. Alla som får makt verkar vilja hålla i den känslan med näbbar och klor PLUS att lite makt inte verkar räcka. Mycket vill ha mer och mer vill ha ännu mer, vill ha allt. Och vem bestämmer i slutändan vem som är ond och god?

Nästa vecka kommer en annan typ av skräckfilm här på bloggen. Tills dess kan du kolla in dagens film på Netflix.

Publicerat

THE FLORIDA PROJECT

6-åriga Moonee (Brooklynn Prince) lever livets glada dagar tillsammans med sina bästa vänner Scooty (Christopher Rivera) och Jancey (Valeria Cotto). Dom bor i ett pastellfärgat sjabbigt lägenhetsmotell i Florida bara ett stenkast från Disney World och det dom har gemensamt, förutom fantasi som leder till hur mycket kreativt bus som helst,  är att dom alla bor med sina ensamstående mödrar och fäderna ser man inte skymten av.

Lägenhetsmotellet drivs av Bobby (William Dafoe) och han är en manager med hjärtat på rätta stället. Han vill väl. Han vill alla väl. Och han ser motellet och dess omgivningar som sitt revir, har är som en skyddsling för dom boende och han har stenkoll på allt både med hjälp av övervakningskameror och hans eget hovrande runt runt för att finnas där han behövs som bäst.

Moonees mamma Halley (Bria Vinaite) är ung och har svårt att få pengarna att rätta till. Inkomsten kommer från mindre nogräknade fysiska övningar som det besnoppade könet betalar för till  stulen parfym hon säljer vidare till annan snabb ljusskygg business. Scootys mamma Ashley (Mela Murder) smugglar ut gratismat från restaurangen hon jobbar på och jag ser inte att barnen äter något annat än snabba-kalorier-mat under hela filmens gång. Pizza, pannkakor, sylt, bacon, lönnsirap, glass…och jag vet inte HUR många gånger jag tänker att ”OJ nu skulle det sitta fint med en tomat, skivad sådär i klyftor, en 3-4 stycken blir det väl på en tomat, tänk om dom kunde få EN att dela på åtminstone.” Sådär mycket socker kan banne mig inte vara gott, inte utblandat med någonting annat i alla fall. Men gratis är gott och dålig mat är billigare än bra så vad fan ska dom göra?

Det här är en film som visar upp scener på ett pärlband utan ett egentligt början och ett slut och med en sämre berättare bakom kameran hade det kanske blivit segt att titta på. Men inte då! Regissören Sean Baker har återigen med till synes enkla medel gjort en film som verkligen berör. 2015 filmade han Tangerine enbart med hjälp av en mobilkamera och även om det inte är riktigt lika ”torftigt” den här gången så hade han bara en budget på två miljoner dollar och det är banne mig ingenting i sammanhanget. Samtidigt, vad mer behövs när han hittat 2000-talets kanske bästa barnskådis?

Att Brooklynn Prince inte blev Oscarsnominerad gör mig rent utsagt förbannad! Hon ÄR helt underbar och det känns inte för en enda sekund som att hon agerar. Hon är störtskön och jag skulle gärna följa med henne längre än dom 110 minuter som filmen är. Otroligt okonstlad, sådär som barn är när dom är som bäst! Willem Dafoe fick däremot en nominering för Bästa manliga biroll och han är väldigt fin är, väldigt likeable och långt ifrån många av dom roller han normalt spelar.

Jag tycker att The Florida Project förtjänar en hel drös med både Oscarsnomineringar och vinster för det här är en riktigt riktigt BRA film. Den känns i kroppen, jag blir både glad, ledsen och upprörd och jag skulle mer än gärna adoptera både Moonee och hennes mamma. Jag vill bara att det ska bli bra för dom. Ju.

Publicerat

WHAT HAPPENED TO MONDAY

I en framtidsvärld som våran där vi förstört miljön, där det saknas mat, bostäder och pengar där har presidenten (?) Nicolette Cayman (Glenn Close) tvingats till drastiska åtgärder. Varje familj får hel enkelt bara skaffa ETT barn. Syskon får inte existera och skulle det mot förmodan födas sådana kommer dom tillfångatas och försättas i kryosömn tills världen blir och är en bättre plats.

Hur gör man då om man får inte bara ett barn, inte tvillingar och heller inte trillingar utan SJU barn på en gång? Terrence Settman (Willem Dafoe) tvingas tänka kreativt när barnens mamma dör vid förlossningen och han står ensam ansvarig för sju döttrar. Han ger sig FAN på att se tjejerna växa upp och ja, det gör dom. Monday, Thuesday, Wednesday, Thursday, Friday, Saturday och Sunday lever sitt liv med Terrence i lägenheten och dom må se likadana ut men dom har alla sina olika personligheter och begåvningar.

Sisådär trettio födelsedagar senare ställs dock livet på sin spets ordentligt för dom sju systrarna Settman och det är där VI kommer in i bilden. Nu får vi alla möjligheten att tänka frågan: Vad hände egentligen med Monday?

Noomi Rapace får verkligen göra skäl för brödfödan i denna film eftersom hon spelar ALLA systrarna och jag tycker hon gör det jättebra. Den duktige norske regissören Tommy Wirkola lyckas dessutom filma alla dessa scener när hon spelar mot sig själv så väldigt snyggt. Här snackar vi ju inte bara en mot en (som med David/Walter i Alien: Covenant eller Jeremy Irons tvillingbröder i Dead Ringers), här är det ofta fem, sex eller alla sju i samma scen!

Tommy Wirkola ja, killen som gjorde Död Snö och Död Snö 2 (han gjorde Hansel & Gretel: Witch Hunters också men den var så obeskrivligt kass så jag vill inte gärna räkna med den) och nu gör han denna sci-fi-thrillern på ett riktigt stabilt och snyggt sätt. Jag är riktigt imponerad av filmen, den är smart och bra på alla sätt. Det är väl bara Noomis accent som stör lite. Ja. Lite.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

Publicerat

THE GREAT WALL

Kinas största regissör möter Game of Thrones-musikanter möter författaren till World War Z möter USA´s största snällisskådis möter starka kvinnor, gröna monster och koreograferade stridsscener. Ja precis, The Great Wall är allt detta och jag satt och dregglade mig igenom filmen, ja det gjorde jag och jag skäms inte över det. Inte ett dugg.

Det här är en film som man BÖR se på stor duk, det här är  nämligen ögongodis av sällan skådat slag. Min jämförelse med Game of Thrones är inte helt ute och cyklar nämligen. Alla som sett någon av GoT-avsnitten med välregisserade masscener och det där välkända musikaliska trummandet i bakgrunden – och gillar det – kommer att le förnöjsamt med ståfräs på armarna under stora delar av denna film.

Jag fattar att man tämligen lätt kan avfärda The Great Wall som CGI-gegga eller nån barnslig Drakar & Demoner-wannabe eller bara ett påkostat försök till filmiskt samarbete mellan två av världens största länder MEN om man istället för att tro och tycka en massa utan att ha sett filmen istället tittar och bildar sig en egen uppfattning så kanske åsikterna skulle bli lite mer nyanserade? Men vad vet jag? Jag är bara en simpel filmälskare som tycker mig kunna se det fina i när en otroligt begåvad regissör som Zhang Yimou visualiserar en påhittad saga.

Varför byggdes egentligen den kinesiska muren? En spännande fråga som här får svar och jag ÖNSKAR att jag hade sett den här filmen innan jag själv promenerade uppe på nämnda mur men nä, jag var där för många år sedan då det mest spännande med muren var att stegen var så höga att träningsvärken gjorde sig påmind i veckor efteråt OCH det faktum att den kinesiska muren var (och är?) det enda byggnadsverket som är synligt från Månen. Min fantasi är dock tillräckligt twistad för att jag ska kunna tro på den här historien. Why not liksom?

Betygsmässigt blir det kanske inte den starkaste av fyror men filmer som jag känner för att se om direkt eftertexterna slutat rulla är inga treor, dom filmerna är bättre än så. Och sen är det ju musiken, den som jag associerade till Game of Thrones tämligen direkt jag hörde den. Det coola är att kompositören Ramin Djawadi faktiskt HAR skrivit musik till Game of Thrones! Och Pacific Rim, Clash of the Titans, Prison Break, Westworld, The Strain och Warcraft-filmen. Han kan det här med bombastiska ljud som ger en knottror på hela kroppen precis som Zhang Yimou kan det här med storslagna scener och Matt Damon fattar när det är dags att sätta upp håret i tofs.

Koppla bort hjärnan och njut en stund. Because you´re worth it!

I avsnitt 82 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och man kan väl säga som så att våra åsikter går en smula isär.

Publicerat

MY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE

Vad kan man säga om en film som börjar såhär:

”DAVID LYNCH PRESENT
A WERNER HERZOG FILM”

och sen radas namnen upp med MICHAEL SHANNON som den första.

Willem Dafoe, Chloë Sevigny, Udo Kier och Michael Peña, Man smäller ju av litegrann, kombon känns gjuten. Att Michael Shannon dessutom ser ut som en spritt språngande blindgalen Marty Feldman på postern gör inte saken sämre.

Han har ”nåt” den mannen, nåt som gör att jag definitivt skulle sprutbajsa ner mig om han älgade ikapp mig på en dåligt upplyst grusgång nånstans. Inte för att jag tror att han skulle göra mig illa, jag tror egentligen inte han skulle göra nånting alls utom möjligtvis gasa förbi mig med långa beslutsamma steg men jag skulle bli svinrädd ändå. Han utstrålar nån form av don´t-mess-with-me-you-fuckface och det är svårt att inte ha respekt för honom som skådespelare för han bombar aldrig. Det gör han inte här heller även om filmen i sig är bra jävla jobbig att kolla på.

Filmens regissör Werner Herzog har beskrivit filmen som ”a horror film without the blood, chainsaws and gore, but with a strange, anonymous fear creeping up in you” och jag kan hålla med om alltihop – egentligen – men det är en krävande film att se, krävande och KVÄVANDE. Musiken är klonkig och plonkig, svår och genomträngande och att David Lynch är exekutiv producent går faktiskt att känna när man ser filmen, om inte annat för att Grace Zabriskie – Laura Palmers mamma Sarah i Twin Peaks – spelar Brad Macallams mamma som blir dödad med ett antikt svärd av sin allt annat än psykiskt friska vuxna son.

Manuset till den här filmen är baserad på en verklig händelse från 10:e juni 1979 när Mark Yavorsky dödade sin mamma men Herzog har varit tydlig med att det inte är en biopic på något sätt eftersom man faktiskt inte får se själva mordet. Herzog hälsade på Yavorsky i fängelset i slutet på 90-talet men han kände att han behövde ta avstånd från Yavorsky och jag kan väl bara anta (efter att ha sett filmen) att han är en människa man inte gärna kommer nära om man kan välja motsatsen. Han känns inte helt….sund. Filmen blev klar 2009, sex år efter Yavorskys död.

Det här är Michael Shannons film från början till slut men jag tycker det är synd att Herr Herzog har ”herzogifierat” filmen så pass mycket att jag fick migrän av att titta på den. Sevärd på nåt twistat sätt, men jobbig som fan.

Publicerat

DOG EAT DOG

Jag har sett en sisådär 290 filmer i år. Det här är den i särklass sämsta av dom alla.

Dog Eat Dog är en såndär film som ska vara provocerande med grafiskt over-the-top-underhållningsvåld men det enda sättet den provocerar mig på är att den är så fruktansvärt otydlig, att manuset är obegripligt, att Nicolas Cage och Willem Dafoe kämpar som rabiessmittande hundar för att göra sitt bästa med dessa två illa skrivna rollfigurer (och faktiskt till viss del lyckas, så mycket kan jag ge dom) och att INGENTING i filmen får mig att reagera som jag antar att regissören Paul Schrader vill att den ska göra.

Jag är SÅ uttråkad att dom redan ostoppade fåtöljerna på biografen Park får rumpan att kännas som att den sitter på träbänkar ihopsnickrade av lackad furu i nån gammal ovädrad gympasal. Jag vänder och vrider på mig sådär som mördarsniglar i en saltfylld plasthink. Försöker till och med sova men musiken i filmen gör mig så irriterad att jag inte kan slappna av och blunda. Men va fan, den är bara 93 minuter tänker jag, en kortfilm, det här fixar jag. Men 93 minuter har aldrig känts längre. Aldrig. Faktiskt. Fi fan alltså.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival tillsammans med några filmspanande vänner och här är deras tankar om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

KEANU-SOMMAR: JOHN WICK

John Wick (Keanu Reeves) har ingen. Han är helt ensam. Som en före detta hitman kryllar det inte av nära vänner direkt och när hans fru gått bort i en sjukdom är han ensam i världen. Han har dock fått en present av sin fru, en hundvalp, en fyrbent kompis.

John tycker väldigt mycket om sin hund. Det fattar Iosef Tarasov (Alfie Allen), den lättkränkte lille ryske mannen som inte kan ta ett nej. Han ville köpa Johns bil men det ville inte John så Iosef och hans posse dyker upp hos John en mörk natt, slår honom sönder och samman, snor bilen och dödar hunden.

Väldigt få skådespelare kan spela ensamma och sorgsna lika trovärdigt som Keanu Reeves. Kanske beror det på att väldigt få skådespelare har behövt genomlida samma personliga tragedier som Keanu Reeves. 1998 fick han och flickvännen Jennifer Syme en dotter som föddes död. Arton månader senare dog Syme i en bilolycka. Det känns som han kan använda sig av dessa erfarenheter när han ska spela John Wick för jädrar vad jag tror på honom, på att hans drivkraft att hämnas är på riktigt.

Michael Nyqvist spelar Viggo, den ryske badassen, pappan till lättkränkte Iosef. Han är kanske inte fullt lika trovärdig i sin roll. Däremot var det intressant att lyssna på Värvet-intervjun när Nyqvist berättar om olyckan som skedde under inspelningen som nästan kostade honom livet. Riktigt ruggigt!

Annars tycker jag att John Wick är precis den typ av film jag förväntade mig. Stenhård, kolsvart action ända in i kaklet och en Keanu Reeves som inte gjorde mig det minsta besviken.

Nästa måndag kommer en ny film med Keanu Reeves. Eller nej…kanske inte en NY film men en NY recension av en Keanu-film. Det är sommarens måndagstema, ju.

Publicerat

A MOST WANTED MAN

Har du sett Tinker Tailor Soldier Spy?

Om ja, förstod du filmen?

Om ja – lyllo dig.

Om nej – du är inte ensam.

Gillar du normalt sett böcker av John le Carré som sen blir filmatiserade, typ Tinker Tailor Soldier Spy? Torra, grå-beige-bruna men ändå snygga politiska filmer där alla på ett eller annat sätt är förlorare på slutet?

Om ja – A most wanted man är nåt för dig.

Om nej – saknar du Philip Seymour Hoffman?

Om ja – filmen är nåt för dig oavsett om du avskyr genren.

Om nej – se nåt annat.

Med A most wanted man tar regissören Anton Corbijn med oss till den tyska staden Hamburg där några fina amerikanska skådespelare (Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams och Willem Dafoe) spelar tyskar som pratar engelska med påhittad tysk brytning, den tyska skådespelaren Nina Hoss gör likadant fast med genuin tysk brytning liksom den spansk-tyska skådespelaren Daniel Brühl. Det tar ett tag innan man accepterar alla accenter i hjärnan. Robin Wright dyker dock upp efter ett tag och spelar en amerikanska som pratar sitt eget språk. Skönt. Det la sig ett lugn över accentskaoset för en stund där.

Filmen handlar till stor del om terrorrädslan efter 9/11 och som av en händelse är det just detta datum idag. Är det samma typ av konstigt öde som ninjasköldpaddorna råkade ut för med sin omtalade bioaffisch måntro? Det är ett otäckt datum det här, mycket elände som hänt.

Så vad tyckte jag då om filmen? Eftersom jag inte riktigt förstod Tinker Tailor Soldier Spy säger jag hurra åt A most wanted man. Min hjärna hängde med, jag fattade historien! Och eftersom jag saknar Philip Seymour Hoffman som F A N hade jag ibland svårt att svälja den ledsna klumpen i halsen när jag såg honom. Han var i dåligt skick, flåsig, orakad, psykiskt effektiv men knappast fysiskt dito – men GOSSE, I love him!

Det var en del surr kring filmen när jag såg den på Malmö Filmdagar. Vi var många som såg fram emot att se Philip Seymour Hoffman igen på vita duken och det kändes som att många reagerade som jag, att det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt tungt. Vad mina filmbloggarkompisar tyckte om filmen kan du läsa här:

Jojjenito

Fripps Filmrevyer

The Velvet Café

Har du inte sett den? (blogg)

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Publicerat

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

Filmen är två timmar och sex minuter lång, jag grät i två av dem och jag började redan innan det blev sorgligt.

Jag som skriver heter Filippa, det här är min mammas blogg. Jag har sett en film min mamma inte fixar att se (säger hon) och det här är mina tankar kring The fault in our stars, som på svenska heter Förr eller senare exploderar jag.

Det började rinna redan när Augustus Waters (Ansel Elgrot) kom in i bild och log, varpå jag hörde mina två vänner i biostolarna bredvid mig säga ”men förfan det är ju inte ens sorgligt än”. Jag försöker därefter förklara mig själv med att mumla fram ett ”men han är ju såååååååå fin jag döööööör” mellan hulkningarna men dem bara skrattar åt mig, ända tills dem själva och dem resterande i biosalongen börjar gråta i takt med mig. Och snora, mycket snor blev det.

The fault in our stars kan vara den finaste och sorgligaste filmen jag sett i hela mitt sjuttonåriga liv. Nej, stryk det, den ÄR den finaste och sorgligaste filmen jag någonsin sett, och antagligen den finaste jag kommer se innan jag dör. Nu kanske inte det säger dig så mycket eftersom jag är så pass ung och att jag ”inte har så mycket att jämföra med än”. Men hallååå, tänk nu efter vems dotter jag är. Precis, jag har alltså liiiite koll i alla fall.

Efter filmen satte jag och mina två vänner oss på en gul bänk intill Hötorget. Ingen av oss visste varför och det var ingenting vi hade bestämt, vi bara satte oss där. Helt tysta var vi också. Alla böjde vi våra huvuden ner i händerna, mådde illa av sorg och en av oss andades i en påse. Vi kände oss så otroligt mottagliga för all skit i världen och vi var såååå svaga.

Det finns dock dagar då jag känner mig starkast i världen. Som dag två efter min pappas död då jag begav mig till skolan och mötte alla tusen blickar som riktades mot mig sekunden efter att jag stigit in i skolkorridoren. Sen finns det dagar jag känner mig som den svagaste människan i hela universum, även om jag inte gråtit ögongloberna torra på en biograf. Dagar då jag enbart ligger i min säng, känner mig ledsen, drömmer mig bort till Ally McBeals liv i New York och trycker i mig choklad. Antalet sådana dagar är definitivt för många för att jag ska kallas stark, särskilt om man ska jämföra med huvudkaraktärerna i filmen, Augustus Waters och Hazel Grace.

Det de två besitter är mental styrka bortom alla gränser. En styrka som inte ens gör att vetenskapen om att döden väntar runt hörnet skrämmer dem tillräckligt för att ända in i sluttampen av sina liv kämpa för en kärlek som inte alls kommer få leva speciellt länge. Dem båda vet att en av dem kommer lämnas kvar inom kort, ensam, hjärtekrossad och helt knäckt och själv döende förstås. Dem vet också att dem måste säga hejdå till varandra på en kyrkogård med den ena liggandes i en kista och dem vet att dem inte har något val än att precis innan döden få sina hjärtan krossade i miljoner småbitar, småbitar som dem dessutom vet aldrig kommer hinna läka oavsett om döden väljer att komma och hämta dem nu eller sen. Dem hittade kärleken och dem levde sin oändlighet, för det var ju faktiskt så att dem älskade varandra ända till slutet, slutet var bara närmare för dem än för många andra. Till och med närmare än för min låtsasmamma och min pappa.

Men en sak är säker, äkta kärlek dör aldrig och alltid, alltid, kommer Augustus Waters och Hazel Grace ha kvar minnet av en fantastisk slutperiod i livet full av kärlek. Det är det som är det otroliga – oavsett vad så kommer dem aldrig leva i glömska, inte för varandra och inte heller för mig. Det låter väl okej?

Okej.

På en betygsskala mellan 1-5 får filmen:

Publicerat

THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt ”vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med ”vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som ”bortkastat”, ”tråkig” och ”intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.

 

Publicerat

NYMPHOMANIAC

”Är du galen i hela huvudet? Gick du på en fyra timmar lång knullfilm med en snubbe du aldrig gått ensam med på bio förut?”

”Fyra timmar och tjugo minuter…”

”Skitisamma. Gjorde du det?”

”Ja det är klart.”

”Klart. Vadå klart?”

”Varför skulle jag inte göra det? Det var ju inte som om det var en total främling jag gick med.”

”Men ändå. Det är ju svinmodigt. Av er båda två.”

”Vadå modigt?”

”Jag skulle tycka det var pinsamt att se den där filmen hemma. Själv. Att se den på bio med nån annan, hahaha, det skulle aaaaaaldrig hända.”

”Nej jag vet, men det är du det.”

”Ja det är jag men jag tror inte jag är så annorlunda mot många andra.”

”Kanske inte. Jag vet inte. Jag tycker bara inte det var något konstigt alls. Det var jättetrevligt.”

”Men fyra timmar knullfilm?”

”von Trier-knullfilm.”

”Gör det saken bättre eller sämre?”

”Annorlunda? Kanske?”

Mobilen ringde när jag var på väg hem från biografen. Samtalet var något längre än det jag citerat här ovan men det som blev sagt hjälpte mig faktiskt att komma igång med skrivandet av den här recensionen. Infallsvinkeln var liksom given.

Jomenvisst, det går att kategorisera Lars von Triers film Nymphomaniac som en ”knullfilm” och jag tror det är ganska vanligt i alla fall bland dom som inte sett filmen och kanske även av von Trier själv (om man byter ut knull mot porr). Det är liksom en enkel förklaring, en stämpel om man så vill. Nu när jag sett den skulle jag nog säga att den är allt annat än en knullfilm. Visst knullas det, det knullas nåt så inihelvete mycket att Jordan Belfort ligger i lä, men det knullas på ett nytt sätt, det knullas med en sexmissbrukande kvinna i fokus, en kvinna som dessutom inte ser sig som en sexmissbrukare utan som en nymfoman, en sex-brukare som inte skäms för sin lust även om den försätter henne i situationer där hon riskerar allt och faktiskt – ibland – förlorar allt.

Kvinnan filmen handlar om heter Joe och vi får följa henne från när hon är två och enligt henne själv ”hittar sin fitta” fram tills nu när hon inte vill hitta den mer (den unga Joe spelas av Stacy Martin och den äldre av Charlotte Gainsbourg). Misshandlad och frusen hittas hon på en bakgård av Seligman (Stellan Skarsgård), en ensam man, fattig på mänskliga kontakter men rik på litteraturreferenser. Seligman vill ringa ambulans men Joe vägrar. Hon vill ha thé med mjölk och Seligman bjuder hem henne till sig. Nedbäddad i Seligmans säng med en thékopp bredvid sig börjar Joe berätta om sig, sitt liv och sitt sexliv, en treenighet som just i hennes fall är oskiljaktliga.

Nymphomaniac är uppdelad i två delar. Den första (ja, den andra med faktiskt) börjar med en kort förklaring om att filmen är nedklippt och censurerad, godkänd av Lars von Trier men utan hans inblandning. Sen blir det mörkt, tegelfasader, bakgård, Joe liggandes på marken och skramlande Rammstein i högtalarna (låten!). Jag fick en riktigt skön känsla sådär i inledningen. Två timmar senare är första delen klar, det blir paus och jag försöker skaka ner tankarna på plats. Det går sådär. Det är mycket att fundera på, många kapitel att minnas, analysera, känna av och in och det är massor med skådespelare som passerat revy. Christian Slater, Uma Thurman, såna som man inte ofta ser i denna typ av film.

Andra delen börjar. Det visade sig att andra delen inte bara är mycket mörkare än den första, den är snabbare. Timmarna bara flyger fram. När jag summerar filmen känner jag att tiden kanske gick lite väl fort på slutet. Jag hade velat se mer. Den där bortklippta timmen (lite drygt) skulle jag vilja se. Det känns som att det fattas nåt, det känns som om Joe och Seligman har mer att säga varandra, som om Willem Dafoes karaktär har fått känna på scenkaparsaxen en hel del. Men jag vet ju inte, jag vet inte vad som är borta jag känner bara att.

Jag tycker att Lars von Trier har lyckas att med Joe skapa ett filmiskt kvinnoporträtt som på nåt sätt saknar motstycke i filmhistorien. Dessutom, en kvart av Nymphomaniac (vilken kvart som helst) är bra mycket mer vettigare som diskussionsunderlag i feministdebatten än alla Belinda Olssons fittstimsavsnitt tillsammans. Framförallt är det ”alla män är svin”-uttalanden som känns aktuella. Är alla män svin? Vad tycker von Trier? Vad tycker jag när jag ser filmen? Vem utnyttjar vem? Vad tycker jag efteråt?

Det som slår mig nu är att det jag tänker på minst med filmen är knullandet. Kanske är det förvånande, kanske säger det bara en del om filmens styrkor. Men trots att filmen är bra så svajar den en hel del. Den pendlar mellan en 5:a och en stark 2:a och egentligen borde kanske varje kapitel recenseras för sig om betyget ska bli korrekt. Eller så är betyget för en film som denna inte så viktigt?

Nymphomaniac var en upplevelse mer än ”bara” en film och jag tycker Lars von Trier har lyckats bra med att få ihop historien. ”Sevärdighetsvärdet” är betydligt bättre än filmen i sig och är det värdet högt är det lättare att se mellan fingrarna på sånt som kanske inte känns helgjutet. Så jag spretar med fingrarna och sätter betyg därefter.

Vad tyckte då mitt modiga biosällskap om filmen? Klicka här för att komma till Movies-Noirs recension.

Filmbolaget Zentropa Productions har intervjuat Charlotte Gainsbourg, Shia LaBoef, Stacy Martin och Stellan Skarsgård om hur det var att göra Nymphomaniac. Jag tycker det ställs väldigt intressanta frågor och ges väldigt intressanta svar. Stellan Skarsgård säger: ”To me the sexuality of the film is not controversal at all. But I bet it is in Kabul or Salt Lake City.” Klicka på respektive namn för att komma till intervjufilmerna.

Filmparadiset, Jessica och Addepladde har också skrivit om filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)

 

Publicerat

Veckans Berenger: PLUTONEN

När jag tänker på Plutonen så dyker två minnesbilder upp starkare än alla andra: Tom Berengers ärriga ansikte och introt till datorspelet med samma namn som brorsan hade till sin Amiga (tror jag det var). Spelet hakade oftast upp sig och jag lyssnade på introljudet i timmar (kändes det som).

När jag ser om filmen såhär många år senare slår det mig att det fortfarande är Tom Berengers ärriga ansikte som gör mest intryck på mig. Hans karaktär Sgt Barnes är av det mer vidriga slaget medans Willem Dafoe´s Sgt Elias är motsatsen. Snällisen. Han som inte får prinsessan och halva kungariket på slutet.

Chris (Charlie Sheen i en av sina bättre roller) är en ganska naiv yngling som frivilligt inställt sig som soldat i Vietnam. Hans aningen glorifierade syn på krig grusas snabbt och han inser att det inte enbart är Viet Cong som är fienden utan hans och hans soldatkollegors psyken.

När Oliver Stone regisserar är det sällan tråkigt men heller aldrig riktigt hundra. Plutonen var en medeltrea när jag såg den i mitten på åttiotalet, nu ser jag den aningens annorlunda. Krigsscenerna är bra men framförallt visar den klaustrofobi, utsatthet, misär, psykisk ohälsa och att krig ÄR bajs. Vetskapen om att filmen är baserad på Stones egna erfarenheter gör den mer intressant än ”vanliga” krigsfilmer men då det här är en genre jag har svårt att ta till mig så kommer den aldrig upp på några skyhöga höjder. Har man däremot fokus inställd på Herr Berenger så kan man inte bli annat än nöjd.

Kan det här vara hans bästa rollprestation ever?