Etikett: William Friedkin

Publicerat

Back to the 70´s: FRUKTANS LÖN (1977)

Det här är urtypen av en film jag känner att jag ”borde” ha sett för länge sedan men av diverse orsaker struntat i, typ att det alltid dykt upp någon film som verkat mer intressant, viktigare och roligare att ta sig an. Men NU är det gjort, nu är Exorsisten-regissören William Friedkins remake av det franska originalet från 1953 sedd.

Filmen handlar om fyra män som tvingas göra nån form av självmordsuppdrag när dom ska köra en skraltig lastbil från A till B genom skog, mark, berg och rangliga träbroar. Bara DET är otäckt nog men som grädde på moset består lasten av nitroglycerin!

Filmens stora plus är att det är väldigt autentiskt filmat. Blodigt, svettigt, närgånget, ja köttigt nervöst nästan. Filmens minus är att plusset jag nämnde är det enda plusset. Jag tror att om jag hade sett filmen på bio så hade jag varit där, filmen hade nått in i mig på ett helt annat sätt än den gjorde när jag satt i soffan med kaffe och filt och beskådade helvetet på behagligt avstånd. Jag tyckte helt enkelt inte att det var nåt vidarevärst spännande. Däremot känns det som att jag sett en ”Film-film”, alltså en film gjort PÅ RIKTIGT med autentiskt filmade scener och filmen kan inte få annat än godkänt även om jag saknade nerver.

Ja precis, JAG saknade MINA nerver, jag saknade inte filmens. Big difference.

Nästa tisdag kommer en film som både jag och Sofia har sett. En riktig klassiker. Ojoj.

 

Publicerat

KILLER JOE

Jag måste bara ta det från början.

Det här är en film som Markus från filmpodcasten Har du inte sett den? höjt till skyarna. Han gav den 5/5 och kallade den ”årets bästa film”.

Jag vet att det finns några därute (*host*) som kanske inte alltid håller med om Markus definition på vad en ”awesome film” är och jag vet också att jag inte är en av dessa. Om man ser till oss som ingår i Filmspanarna så får jag ibland känslan av att det är jag och Markus som står varandra närmast vad gäller syn på underhållande filmer, vilket rent objektivt borde vara en omöjlighet. Det borde liksom krocka, vi borde tamejtusan slåss på träffarna, jag borde om jag ser till kön, ålder och fördomsanalys ha mer gemensamt med till exempel Jessica och Sofia än med Markus, men jag tror faktiskt inte det är så. Projekt X-Hemmafesten får ses som undantaget som bekräftar regeln.

Så med den vetskapen i bakhuvudet är det inget konstigt att jag blir lite sugen på att se ”årets bästa film” även om den beskrivs som a totally twisted deep-fried Texas redneck trailer park murder story. Låter najs va? Mysigt, gulligt och underhållande efter en tung arbetsdag? Tillåt mig småle eller kanske hånskratta en liten stund för det här är så långt från mysipys och gulligull man kan komma. Totalt jävla beckmörker är vad det är.

Chris (Emile Hirsch) behöver pengar. Han är skyldig nån snubbe en massa dollars, hans morsa kastade ut honom efter ett bråk (hon stal hans knark) och han åker hem till pappan (Thomas Hayden Church) och hans nya trashiga fru (Gina Gershon) där även syster Dottie (Juno Temple) bor. Pappan har inga pengar att låna Chris men dom kommer tillsammans på en lysande lösning på problemet: mamman/ex-frun är ju ingen höjdare till människa och hon har en livförsäkring på 50000 dollar. Att döda henne skulle lösa allt men dom vill inte mörda henne själva. En torped Chris känner till tar 20000 dollar för besväret, det blir 30000 över. Alla nöjda, alla glada, utom möjligtvis den döda kvinnan. Torpeden kontaktas och Killer Joe Cooper (Matthew McConaughey) gör entré i deras liv.

Att beskriva filmen innebär djupa suckar för det är banne mig inte lätt. Jo, att beskriva är lätt men jag har precis fått inblick i några jävligt trasiga människors liv och det är inte helt lätt att acceptera att white trash-människor faktiskt finns överallt och att dom i många fall inte tänker som oss ”vanliga” just för att dom inte har det så vanligt. Hela deras värld är skev, dom kan inte bete sig, har inga sociala färdigheter, inga pengar, inga jobb och det är otroligt lätt att döma när man själv har allt. Nu är inte Killer Joe ett drama i samma anda som till exempel Winter´s Bone men känslan jag får i kroppen är densamma. Jag orkar inte riktigt ta in eländet för det är bara för mycket. Här blir det dessutom mycket av allt, av våld, blod, bråk och intriger. Jag kommer dessutom ha svårt att äta kyckling ett tag framöver.

Jag tycker inte Killer Joe är årets bästa film men jag tycker det är en bra film. Matthew McConaughey gör ett svinäckligt porträtt av Joe och Gina Gershon är mitt i prick som white-trash-fru. Det är nästan så det luktar underlivssvamp genom rutan.

Jag tror inte det här är en film som passar alla men jag tror många kan uppskatta den för precis vad den är: en inblick i ett liv som kan få vilken svennebananfamilj som helst att känna sig som grevar och baroner. Åtminstone får filmen mig att känna mig rik – på mycket. Hjärnceller till exempel.

(Killer Joe är regisserad av William Friedkin, mannen bakom Exorcisten. Bara en sån sak.)

Publicerat

BEDRAGAREN

Robert Miller (Richard Gere) är företagsledare, äkta man, pappa, morfar och älskare. Han är sedan många år gift med Ellen (Susan Sarandon) och dom lever ett på ytan väl fungerande liv. Att han har en ung fransk älskarinna som försöker hanka sig fram som konstnär är en väl förborgad hemlighet och Robert har inga planer på att det någonsin ska bli något annat. Familjen är helig. Pengar är viktigt. Företaget är allt. Men inte ens den man som tror att han ensam kan kontrollera världen kan bestämma över ödet. Vill ödet sätta honom i skiten så gör ödet det och det spelar ingen roll vilken klass man tillhör, fast visst underlättar det med pengar på banken, i alla fall för Robert Miller.

Alltså, jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen. Jag fick känslan av att det var en snygg, påkostad thriller jag skulle få se, det finns många skådisar som är sämre än Richard Gere och Susan Sarandon så det är klart att jag trodde det här skulle vara en höjdare. Kanske en ny Primal Fear till och med eller en lite ”vuxnare” variant av Collateral. Men nä. Det känns som jag gurglar mig långt bak i munnen med morotsjuice eller nåt, jag känner mig lite sur för det här var inget vidare faktiskt. Inget vidare alls.

Arbitrage hade kunnat vara en mustig perfekt tillagad rödvinssås men är det inte. Arbitrage är en såspåse från Knorr, en sån man blandar ut i vatten och kokar upp. En sån som smakar noll och ingenting.

Publicerat

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.