Etikett: William H Macy

Publicerat

ROOM

Läs inget om filmen!

Jo förresten. Läs min text om du ska läsa nåt för jag spoilar inte ett dugg. Jag skriver knappt om filmen, jag ger dig bara råd du inte bett om. Så varsågod.

Titta för allt i världen inte på trailern! Nej fan, gör INTE det! Jag såg den efter jag hade sett filmen och jag blev så jävla förbannad. Den visar allt, den visar en snabbspolning genom HEEEELA filmen och det är fanimej inte rättvist. Inte vettigt. Inte klokt. Alls. Så se den inte. INTE under några omständigheter. Inte om du tänkt se filmen i alla fall.

Nej….titta på filmen. Gör det. Gå och se den på bio. Gå ensam så du vågar titta med hela kroppen och gråter du så gråter du och ingen annan behöver bry sig. Se den helt enkelt med allt du kan och allt du har.

Gläds åt att det finns en skådespelare som Brie Larson och njut av åsynen av den lille fantastiske 9-årige Jacob Tremblay. Följ honom på Instagram vetja, han är så himla gullig. Och filmen är något alldeles extra. Ja det är den. Det är allt du behöver veta.

Vill du höra världens jävla kärleksbombning av den här filmen (samt mitt korrekta betyg på filmen med decimaler och allt), lyssna på avsnitt 28 av Snacka om film. Då går både Steffo och jag loss från tårna.

Publicerat

RUDDERLESS

Det bränner innanför ögonen. Jag har en liten svart klump av något odefinierbart trassligt mitt i magen. Kanske är jag lite sorgsen, kanske lite hoppfull, kanske är det ångest. Det troliga är kanske en kombination.

Billy Crudups ögon i slutscenen sitter kvar på min näthinna som en internetsida kan göra på en gammal skärm. Den har liksom ”bränt fast”. Hela situationen han lever i, det som utan hans förskyllan blev hans liv, tragedin att förlora en son, den där varma klappen på kinden han fick i och med att han hittade sonens inspelade musik i en kartong som egentligen skulle kastas och sen styrkan…i låtarna…när han själv tar fram gitarren och spelar.

Sam, den vilsna mannen, den sörjande pappan, spelas alltså av Billy Crudup och han gör verkligen en omvälvande uppvisning i skådespeleri här. Han är en skådespelare jag normalt sett inte direkt lägger märke till men i den här filmen lyser han, det är precis rätt man i precis rätt roll.

Anton Yelchin spelar Quentin, en musicerande yngling som faller som en fura för Sams låtar, Felicity Huffman är Sams ex-fru, Selena Gomez är sonens flickvän och William H Macy har inte bara skrivit och regisserat filmen (hans regidebut för övrigt), han har även en yttepytteliten roll.

I mina ögon är Rudderless är en liten pärla. Det är en film jag kommer ta fram då och då som en påminnelse om att det finns vuxna människor som kan bete sig moget och omtänksamt även om dom vid första anblicken mest gömmer sig och är rädda för omvärlden.

Jag pratar litegrann om den här filmen i avsnitt nummer 9 av podcasten Snacka om film. Den hittas här.

Publicerat

SPARTAN

Härom månaden skrev jag om tre filmer som Hollywoodlegenden David Mamet varit inblandad i (här är det inlägget) och här kommer en liten parentes till det inlägget.

Spartan är nämligen i allra högsta grad en David Mamet-film då han både skrivit manus och regisserat, en kombination som enligt mina djupgående studier sällan är helt lyckad.

Om du tänker dig vuxna män som leker krig, alltså inte roar sig med tönterier som paintball utan bara leker krig i största allmänhet i skogen iklädda kamo-kläder och allvarsam uppsyn, precis så börjar Spartan. Scott (Val Kilmer) är The Alfaman of the Alfamen, sitter på en stubbe och är förbannad, talar om för dom andra hur dom ska göra, vad dom ska säga, ser ner på dom för att dom inte orkar springa mer och det hela går ut på att ett gäng män i militärkläder jagar en väl sminkad kvinna över stock och sten.

Scenen hade kanske kunnat vara begriplig om den varit precis vad det ser ut som, ett gäng familjefäder som leker krig en ledig söndagseftermiddag, men så är inte fallet. Det är Secret Service som har en övning. Ja, precis, United States Secret Service, den polisiära organisationen som ska beskydda presidenten och dennes närmaste.

Det känns som om David Mamet suttit på sitt gubbrum och fantiserat ihop hur han tror att Secret Service arbetar. Den där hittipåvärlden genomsyrar hela filmen och jag tror inte på ett enda scenario, inte på en fläck. Okej att Val Kilmer spelar över så man tror det är på skoj (men det är det inte), det är en liten del av allt det usla, det jävliga är att varenda sekund av filmen är skrattretande genomrutten. Och det är en thriller vi snackar om här, det är ingen komedi, inte en spoof, inte ett familjedrama. Det är meningen att det ska bli spännande, att jag ska bry mig om den försvunna flickan som filmen handlar om, att Secret Service-männen ska kännas handlingskraftiga, intelligenta och trygga men ingenting av det fungerar. Det blir bara pannkaka, översaltad, understekt pannkaka med möglig sylt och sur grädde.

David Mamet, det dröjer ett tag tills vi ses igen. Jag behöver en paus.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

Veckans Cruz: SAHARA

Dirk Pitt.

Det är nästan så Matthew McConaugheys rollfigur i den här filmen klår Mark Wahlbergs Boogie Nights-kille Dirk Diggler i tävlingen som kan kallas Det Lökigaste Porrfilmsnamnet.

Dirk Pitt. Undrar hur det namnet kom till Clive Cussler, mannen som skrev romanen Sahara och som enligt  Imdb är ”probably one of the greatest adventure novelists of our time”.

Det visar sig att gubben Cussler skrivit hela 22 romaner med Dirk Pitt i huvudrollen. Så synd att Sahara inte gick bättre, då kanske Dirk Pitt hade blivit för Matthew McConaughey vad Indiana Jones är för Harrison Ford eller Percy Jackson för Logan Lerman. Å andra sidan, med facit i hand, det har gått rätt bra för McConaughey även utan Saharauppföljare som Pacific Vortex, Nemos arv och Striden om Arktis.

Sahara är ett anspråkslöst actionäventyr som utspelar sig i Västafrika, det är sanddynor, dykare, letandet efter ett sjunket skepp, hoppande båtar och en läkare (Penelope Cruz) som jagas till livet av en elak diktator.

Visst är det här en film som funkar att se, absolut är det det. Matthew McConaughey är solbränd, laid back, skjortlös och sex-packig precis som det sägs att vi var vana att se honom innan hans ”förvandling” (mer om detta på lördag). Penelope Cruz är en jättevacker kvinna som filmmakarna försöker göra ordinär genom att sätta håret i en tofs och klä henne i chinos. Sahara är å andra sidan VM i chinos. Mycket chonis är det. Beiga, beigebruna, brunbeiga med mer eller mindre fläckar. Har du en fetisch för chinos är Sahara chinos-heaven!

Kemin mellan Cruz och McConaughey är skön och kanske är det inte så konstigt, dom blev ihop under inspelningen. Stämningen i soffan är också rätt skön men det beror mer på varma mackor med pesto och parmaskinka än på filmen. Men som tidsfördriv funkar den. Filmen alltså.

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SNÖ

Idag är vi en hel drös filmbloggare som skriver om det där oundvikliga som drabbar oss alla denna tid på året. Nej, inte vinterkräksjukan. Nej, inte julstressmage. Nej, inte baksidan av att äta för mycket pepparkaksdeg. Det handlar om snö och det handlar om snö på film.

För mig är snö på film något mysigt. Snö på film ger en extra dimension till filmupplevelsen och gärna om jag ser filmen när det är mörkt, kallt och vintrigt ute.

Jag kunde inte välja en specifik film att skriva om så det fick bli en lista, en lista på snöfilmer med det lilla extra. Som gula snöbollar på´t ungefär.

 

5. Jerry Lundegaard skrapar rutorna i Fargo

Jag förstår frustrationen, fy fan för att skrapa is på bilrutor, det kan vara det värsta som finns. Jag tycker inte det är isen i sig som är det värsta, inte att jag alltid glömt vantarna heller, för mig är det ljudet, fan jag HATAR det. Jag får kalla kårar. För mig är is-ljud värre än att dra långa naglar mot en svart tavla eller att leka med frigolit.


 

 

4. Bruce Willis firar jul

Få filmer ger mig mer julkänsla än Die Hard och Die Hard 2, vilket jag antar beror på att det finns en hel del jul, snö och kyla med i filmerna. Början i första filmen och slutet i andra filmen är klockrena ur snösynpunkt.


3. En liten skidtur med George Lazenby

Jag kan inte åka skidor. Jag har balans som ett fyllo. Jag hatar pjäxkrångel och överdragsbyxor. Jag gillar däremot varm choklad i en snödriva och pulkor. Utan att vara Bondfantast på något sätt så har skidscenen ur Hennes majestäts hemliga tjänst satt sig i skallen på mig. Att titta på sport är inte dumt alls.


 

2. En film som får mig känna mig liten

Det var länge sedan jag kände mig sugen på en riktig jullovsmatiné på samma sätt som jag gör nu. Jag vill att det ska bli 30 minus, jag vill ta på mig stora sköna vintermössan, hemstickade tumvantar, den alldeles för långa halsduken och varma skor. Jag vill köpa varm choklad med vispgrädde, kanske en lussebulle som faktiskt smakar saffran och jag vill krypa ner i biofåtöljen med immiga glasögon och se en film som får mig att bli liten till sinnes igen. Trailern till De fem legenderna och dom tjugofem minutrarna jag redan sett på förhandsvisning ger mig en såndär riktigt myskänsla i kroppen. Dessutom är det fantastisk 3D. Bara en sån sak.


 

 

1. Röd snö med Thomas von Brömssen

Det här var en TV-serie som gick på TV när jag var liten. Satan i gatan så spännande det var! Jag hamnar i barndom bara jag ser introt, regreggerar till ett nagelbitande skolbarn och jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja se om den här serien även om jag fick chansen. Jag vill gärna leva på minnena av stickade tröjor, massor med snö, norska elaka män och hjälten Thomas von Brömssen.


 

 

Mina filmspanarkollegor som också skrivit om snö är: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den, The Velvet Café, Have you forgotten, Except fear, Filmitch, Flmr, Mode+film,

Publicerat

STATE AND MAIN

David Mamet är en man med en hel drös filmmanus på sitt samvete.  Många manus har blivit bra filmer och flera har den gemensamma nämnaren att dialogen är i det närmaste genialisk. State And Main har han både skrivit och regisserat och det känns som att han har fått filmen precis dit han vill.

Ett filmteam från Hollywood har ”invaderat” en liten byhåla för att göra filmen The Old Mill. En gammal kvarn är inte lätt att hitta och det är en dyr byggnad att bygga men samtidigt är det svårt att göra en film som kretsar kring en kvarn om man ingen har. I denna håla finns alltså Kvarnen, i alla fall är det var teamet tror. Att den brann ner 1960 är en annan femma.

Filmens manusförfattare är Joseph Turner White (Philip Seymour Hoffman) och han har det inte lätt. Regissören Walt Price (William H Macy) tvingar honom att skriva om berättelsen efter dom yttre förutsättningarna som ändrar sig hela tiden och dessutom är hans skrivmaskin puts väck. När filmens stora stjärna Bob Barranger (Alec Baldwin) landar i byn blir varenda invånare starstrucked men Bob själv blir bara strucked av den (alltför) unga Clara (Julia Stiles).

Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Claire (Sarah Jessica Parker) bestämmer sig för att hon inte vill visa brösten på film trots att det står i manus och kräver en plötslig löneökning på  800000 för att göra sitt jobb, den träliga Doug (Clark Gregg) försöker fira sin kärlek till Ann (Rebecca Pidgeon) men Ann har blivit förälskad i Joseph som har fått ett fiskedrag i fingret och är oförmögen att sköta sitt skrivmaskinande på egen hand och samtidigt uppvaktas Clara rätt hårt och frivilligt av Bob.

State And Main är en härlig film att se, den liksom böljar fram och tillbaka i ett skönt, glatt och fritt tempo. Redan vid förtexterna känner jag att filmen kommer göra mig gott och visst har det hänt att jag haft fel när jag känt så förut men inte denna gång. Filmen är precis så mysig som jag trott och hoppats. Det filmen däremot inte gör är stannar kvar. När den är slut är den slut och jag tackar för mig och den tackar för sig och vi båda säger det här var trevligt, det var en bra stund och sen går vi åt varsitt håll, ingen av oss tittar tillbaka och det är helt okej.

Här finns filmen.

Publicerat

Filmkrönika: Magnolia och den skäggige mannen

.

.

.

.

.

.

Jag sätter mig på rad fyra i biosalongen precis som jag alltid gör och alltid gjort. Bredvid mig sitter min kompis som just denna dag är en höstförkylning personifierad. Hon är sådär snorig att hon tappat både lukt och smak  och är varm och tjock i ansiktet som vore det fyllt med hemstompat potatismos.

Vi ska se Magnolia, filmen alla pratar om. Den är tre timmar lång. Tre timmar i en biofåtölj. Huuua. Jag har inte sett en sånhär lång film sen Dansar med vargar och då fick jag fanimej liggsår fast jag satt upp.

Kompisen har laddat upp med Vicks blå. En påse i varje jackficka. Jag tänker äta Foxkola. Satan, det är gott med Foxkola. Reklamen är precis slut och ridån går igen. Det tunga röda draperiet gömmer den stora vita duken, duken som snart ska visa en historia om kärlek, om död, om tandställningar, frågesport och regnande grodor.

Jag tittar till vänster om mig. Det är tomt. Ingen sitter mellan gången och mig. Jag tittar igen. Då ser jag honom komma gående. En liten man, kortare än jag, kanske bara 165 centimeter. Han har långt yvigt skägg som liksom växt åt alla håll samtidigt som om det vore vattnat med växtnäring. Jag ser knappt hans ögon, jag ser bara denna extrema skäggväxt, en vinterjacka som säkerligen en gång i tiden varit ljus men som just nu mest är full med smuts och hål. Stoppningen tittar ut och dragkedjan verkar ha gett upp. Han går inte, han hasar fram i skor som sett både  bättre dagar och mer storleksanpassade fötter. Lyfter han fötterna tappar han skorna, det är en sanning han säkerligen känner till själv.

Ljuset släcks och ridån går upp. Den skäggige mannen glider in på rad fyra och sätter sig med bara en stol mellan sig och mig. På golvet ställer han sin välanvända plastkasse från Åhléns som slamrar av tomma aluminiumburkar. Han böjer sig fram och tar upp nåt ur påsen. Det är en såndär välpacketerad fabriksbakad sockerkaka som har evig hållbarhetstid. Han lägger kakan på stolen mellan honom och mig och det är då jag känner lukten, odören, stanken av en hemlös man som inte tvättat sig sen Mälaren var sommarvarm.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Det luktar död. På duken framför mig ser jag en man som försöker ta självmord. Han hoppar från en höghus men blir skjuten på väg ner av sin egen mamma, genom ett fönster med ett gevär han själv laddat och landar sedan med ett hål rätt igenom magen i ett nyligen uppsatt skyddsnät. Mannen bredvid mig luktar avföring, svett, gammal hud och trasigt leverne i en kombination som känns ohållbar i tre timmar. Tom Cruise orerar om kuk och fitta, William H Macy kör in sin lilla bil i ett snabbköp, Julianne Moore letar tabletter och jag har panik. Jag försöker få kompisen att förstå mitt dilemma men hon pekar på sin näsa, den röda välsnutna och jag fattar, hon känner ingenting. Det är jag och bara jag som lider här.

Den hemlöse mannen öppnar sin sockerkaka och börjar äta. Han smaskar, han njuter, han tittar på filmen, han verkar inte ens vilja blinka. Han är där, han lever i nuet, han fryser inte, han är inte rädd, snart är han mätt på sockerkaka och han har tre timmars hemtrevligt samkväm att se fram emot innan han ska ut i stockholmsnatten igen och leta trapphus för lite nattsömn. Jag å andra sidan,  jag ska hem till min nya säng, till rena lakan och varma element.

Jag har inte mage att byta plats, jag kan inte be honom flytta sig men jag måste lösa problemet innan jag kräks över hela rad tre. Så jag gör det jag kan. Jag ber kompisen om två Vicks blå, jag skalar av dom pappret och stoppar en halstablett i varje näsborre. Det luktar starkt, gott och rent. Jag ser inte klok ut men det är ingen som ser mig, det svider, men det kan jag ta.

Magnolia går vidare. Filmen hoppar mellan historierna och jag sneglar på den skäggige mannen. Jag undrar om han har en dotter nånstans som hatar sin far. Jag undrar när han tillämpade Frank Mackeys seduce & destroy-teori sist. Jag undrar hur det känns att inte ha någonstans att ta vägen.

Jag får inga svar på mina frågor. Den skäggige mannen reser sig och går några minuter innan eftertexterna rullar. Han smög in, han smög ut men doften av honom kommer att sitta kvar i salongen länge, länge.

Hos mig sitter den fortfarande kvar, mer än tio år senare.