Etikett: William Sadler

Publicerat

Sista Stephen King-tisdagen: NYCKELN TILL FRIHET (1994)

Av alla filmer på hela jorden är det denna film som rankas som nummer 1 av IMDb och dess användare. Den b ä s t a filmen som finns. Smaka på den du. Den a l l r a bästa filmen av alla som gjorts.

I skrivande stund är det 1 669 822 användare som tillsammans gett filmen det svindlande höga medelbetyget 9,3/10. Jag såg filmen när den kom men var inte jätteimponerad (gav den en trea) men å andra sidan, jag var inte ensam. Nyckeln till frihet är en såndär snackisfilm, en film som ”alla” ser för att ”alla” har sett den och bättre reklam kan en film knappast få.

Tjugotvå år har gått sen jag såg den här filmen förra (och första och enda) gången och minnen kan som bekant spela en ett spratt både i positiv och negativ bemärkelse. Att se om filmen inför detta tema kändes därför som en självklarhet. På midsommaraftonskvällen skulle jag och sonen ha filmtajm och jag gav honom två filmer att välja mellan: denna och The Revenant. Vilken han valde förstår du kanske. Å andra sidan behövde jag bara nämna ”samma författare som skrev Den gröna milen” för att han skulle få nåt fuktigt i blicken. Två timmar och tjugotvå minuter senare satt han i soffhörnet, fortfarande med fuktig blick.

”Vilken jävla film! 4,5/5! Lätt!” sa han och jag kliade mig i huvudet. Att han gillade filmen förvånar mig inte alls för är inte detta – av nån anledning – en film som många av manligt kön har lätt att ta till sig? Att det är fem gånger så många män som kvinnor som betygssatt filmen på IMDb kanske beror på att det är betydligt fler män än kvinnor som använder sig av tjänsten? Eller beror det på att det är en ”snubbefilm”?

Nåja, hur man än vrider och vänder på den tanken så ÄR Nyckeln till frihet rätt igenom en snubbefilm. Det är män, män, män, män i varenda roll, överallt är det män. Den enda kvinnan i rörlig bild är Rita Hayworth som rör på huvudet så att håret gungar i Gilda (filmen från 1946 som visas på fängelset) och därmed gör dom blå fängelsebyxorna aningens trängre på samtliga interner.

Filmens manus är baserad på Stephen Kings novell ”Rita Hayworth and Shawshank Redemption” och det är Frank Darabont som skrivit manuset och även regisserat filmen. Hollywoods längste filmstjärna Tim Robbins spelar den ena huvudrollen som bankmannen Andy Dufresne som säger sig vara oskyldig till det dubbelmord han fällts – och fått dubbel livstid – för och Morgan Freeman spelar Ellis Boyd ”Red” Redding, en av Shawshank-fängelset mesta interner som aldrig tror sig kunna bli utsläppt i frihet igen. Andy och ”Red” blir goda vänner och tillsammans gör dom sitt bästa för att acklimatisera sig till det nya livet och för att överleva många årtionden bakom murarna.

Jag tycker det här är en ytterst välgjord film men det är också en film som tar alldeles för lång tid på sig att berätta det som berättas skall. Den är helt enkelt för lång och i mitten känns den i perioder till och med seg. Den lever på en bra historia och på Robbins och Freeman som är GULD i sina roller. Men nån klassiker – för mig – blir den aldrig och jag har svårt att förstå det här med att det är den bästa filmen. Tvåa är Gudfadern. Hallå, tvåa!

 

 

.

Det här var den sista filmen i sommarens tema. Vad roligt det har varit! Massor med återblickar, bra och mindre bra film med denna härliga Stephen King-människa som röd tråd. Vill du se vilka filmer jag skrivit om – klicka här.

Publicerat

IRON MAN 3

Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av.

Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också.

Iron Man-franschisen har SÅ mycket att tacka Robert Downey Jr för. Killen är ett superhjältegeni, nåt annat kan man inte säga. Han är som klippt och skuren för att gestalta den excentriske Tony Stark och jag känner mig positiv till tvångsgifte efter ett par timmar med honom framför 3D-glasögonen. Att Iron Man 3 funkar så pass bra som den ändå gör beror nämligen på denne mans närvaro och att han är med i princip varenda scen. Det går liksom inte att dissa en komisk, skitsnygg, asball Robert Downey Jr, det går bara inte hur urbota jättekonstig filmen än är.

Efter nån timme kliar jag mig i ögonen och tänker ”har jag sovit?”. Jag får liksom inte ihop historien, det glappar betänkligt och trots att jag har vanan inne att titta på denna typ av film så känns den här luddig bortom begriplighetens gräns. Det är nämligen en hel del historier som ska samsas under Iron Man 3:s flagg och nån högt uppsatt inblandad har uppenbara svårigheter med att killa sina darlings.

Det är en prolog där Tony Stark dejtar en smart brunett (Rebecca Hall) och dissar en knepig vetenskapsman med stora tänder och otvättat hår (Guy Pearce). Sen kommer nippertippan Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) in i bilden och en ilsken Mandarin (Ben Kingsley) och James Rhodes/War Machine (Don Cheadle) blir en War Patriot och hamnar i typ Pakistan. Och sen är det en liten kille med en egen fixarverkstad, massiva sprängningar och en träindian som blir av med sin poncho.

Som sagt, det är många hårstrån som ska flätas in och i mina ögon blir flätan rätt sned. Jag får inte ihop det. Jag hittar inte den röda tråden och det stör mig. Visst finns det scener här och där som är rent briljanta: en med Ben Kingsley i en fåtölj, en med fallskärmshoppare och alla med Robert Downey Jr i närbild – sa jag det sista? Jag gjorde det va?  – men jag är ändå inte nöjd med slutprodukten.

Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och lägga till ännu en Fiffilura till betyget som jag bestämt mig för.

Mina tankar om Iron Man och Iron Man 2. Väääldigt mycket Robert Downey Jr-fokus märker jag…

Publicerat

MAN ON A LEDGE

Heeeeello Samuel Henry J Worthington – eller får jag kalla dig Sam?

Jag har aldrig riktig fattat vad som är grejen med dig, vad allt fuzz handlar om. För mig har du alltid bara varit en bitig australiensare som tagit roller i filmer där effekterna spelar huvudrollen (jag menar, hur mycket verkliga scener finns det i Avatar, Terminator Salvation och  Clash of the titans?). I mitt tycke ganska trista filmer dessutom. Sen såg jag dig i Texas Killing Fields och den var helt okej, du var helt okej men jag var ändå inte övertygad om din kapacitet och eventuella storhet. Men nu sitter jag här efter att precis ha sett den på ytan rätt alldagliga thrillern Man on a ledge och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte flinade. För jag flinar. Jag är glad. Sam Worthington, I get it now. I get YOU now!

Egentligen finns det ingenting med den här filmen jag inte sett förut. En oskyldigt dömd man, den här gången polis dessutom har suttit fängslad i tjugofem år för en diamantkupp han inte begått. Alla överklaganden har nekats, det finns ingen utväg, Nick Cassidy (Worthington) kommer ruttna i finkan.

Så dör Nicks gamla pappa och han blir utsläppt några timmar för att gå på begravningen. Det blir hans väg ut. Eller ut å ut, det är helt fel ord i sammanhanget, men Nick har en plan för att bli rentvådd och den planen tänker han följa. Jag berättar inte mer om handlingen nu, för Sam, visst är det dum att avslöja för mycket? För mig räcker det med att säga att filmen är snyggt gjord, den känns påkostad,  den är spännande och till och med  lite smart och du är alldeles jättebra Sam. Stort skådespeleri i liten förpackning istället för precis tvärtom som jag är van att se dig. För mig får du gärna stanna i den här genren för evigt.

Wrath of the titans ligger och väntar på en tittning (gäsp!), rykten går om en uppföljare till Avatar och Simon West´s krigsactionfilm Thunder Run väntar runt hörnet. Jag kan inte säga att det bådar gott, jag kan inte säga att jag är pirrig i magen av förväntningar men nu vet jag, jag VET att du kan om du vill, det gäller bara att få chansen och att ta den. Därför får den här filmen en stark trea i betyg, enbart på grund av dig.

Play it again, Sam. Snälla, gör det.

Publicerat

The Mist

En läbbig dimma drar in över den lilla staden. Det är en såndär dimma som gör att man knappt ser handen framför sig.

David Drayton (Thomas Jane) åker till snabbköpet med sin lille son Billy  och dom blir strandsatta där tillsammans med en samling andra intet ont anade människor som bara ville handla lite mjölk och bröd.

David inser att dimman inte är nån vanlig övergående svennedimma utan att den döljer något sjukt läskligt men ingen tror honom till en början. En stor tentakel tar sig in och det är bara början på en kalabalik av guds nåde för när pressen är som störst och förmågan till samarbete som viktigaste så är det inte säkert att dina medmänniskor är dina vänner.

The Mist är baserad på Stephen Kings roman Dimman och det här är inte regissören Frank Darabonts första försök till en King-filmatisering. Nix pix. Redan 1994 gjorde han Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och 1999 Den gröna milen och med tanke på dom utomordentligt fina slutresultat Darabont fick ihop med dom första två filmerna så tycker jag det är extra synd att filmbolaget inte vågade lita på Darabonts vision att göra The Mist svartvit. Jag tror filmen hade vunnit extremt mycket på det. Effekterna hade funkat bättre och hela 50-talskänslan hade blivit mer genuin. Nu finns den svartvita versionen so Director´s cut och jag ska absolut försöka se den så fort jag får chansen.

Jag gillar The Mist. Jag gillar stämningen och färgerna och känslan och trots att filmen är läskig så är den samtidigt mysig. Visst har den sina upp-å-nedgångar men som helhet är det en underhållande och sevärd liten film som faktiskt fick mig att uppskatta livet en hel del efteråt.