Säg den 47-åring som åldrats lika snyggt som Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr, alltså utan restaureringshjälp från injektioner, knivar och andra tillhyggen.
Nu när jag har nya filmer som The Marsian, Gravity och Interstellar i färskt minne känns det helt otroligt att se en rymdfilm som 2001 med så pass många år på nacken och som ändå i långa stunder känns helt….modern.
Scenerna utifrån rymden är knivskarpa och filmen som helhet är en ren njutning att beskåda, otroligt vacker och stämningsfull genom nästan alla sina 160 minuter. Den tappar mig lite sista tjugo när filmen övergår i ett surrealistiskt färgsprak men hittar mig igen lagom till det magnifika slutet.
Bilderna tillsammans med den klassiska musiken gör 2001 – Ett rymdäventyr till något större än ”bara” en film. Den känns nästan….religiös. Orden tar liksom slut.
Jag tror att det finns många som får kli i kroppen av att filmen är tempofattig, att det är så lite dialog, att det tar en bra stund innan man får ”kläm” på var den är på väg och det finns säkert dom som trycker på stop och ser nåt annat istället. Det är bara att beklaga. Vissa filmer kräver tålamod för att ge utdelning och det här är en sådan film.
Släck lamporna och unna dig en lång film som försätter dig i en sinnesstämning väldigt få filmer kan bjussa på. Det är ett äventyr inte bara i rymden utan genom hela människans varande och blivande och kanske ger den även dig själv en ny tanke eller två.
Vill du läsa mer om musiken i filmen, klicka här.