Det här var min frukostfilm den där måndagen som skulle bli den sista ”allt-är-som-vanligt-dagen” i mitt liv.
Jag åt fil med honungsmelon och nån egenhändigt ihopblandad müsli som blev så god att jag hade kunnat äta den med sked. Jag låg i soffan under en filt, hade tänt ett ljus, var ledig och tänkte lite lagom på det här med döden. I filmen krockar nämligen läkaren Elizabeth (Reese Witherspoon) och hamnar i koma. David (Mark Ruffalo) flyttar in i hennes möblerade lägenhet som släkten hyr ut i väntan på att Elizabeth ska dö. För dö ska hon, det är samtliga läkare eniga om. Elizabeth själv är däremot inte alls lika säker. Hon visar sig för David, han ser henne och kan prata med henne men han är också den ende som kan det och nu måste han få fram till släkten att Elizabeth inte är redo att dö, att dom inte får stänga av maskinerna och låta henne somna in.
Filmen i sig är inte särskilt bra. Den är inte i närheten av Ghost eller andra filmer i samma genre. Den blir liksom aldrig känslomässig, inte åt nåt håll även om det kanske känns så när man läser om filmen. Däremot får den mig att fundera. Just like heaven. Precis som i himlen. Jag undrar M om du är däruppe, om du ser oss, om du tror på dom där spökena nu, dom som jag kände av ibland när vi var gifta men du aldrig trodde på.
Det är en otroligt tuff tisdag att vakna upp till. Det är surrealistiskt och sorgligt på gränsen till galenskap att jag och våra fina barn ska ta farväl av dig idag.
Livet på jorden är så förbannat orättvist. Det är inte som i himlen. Det kan bara inte vara det.