När Jennifer Lawrence säger ”Thank you” på film då är det inget snack längre.
En skådespelare som kan leverera orden thank och you med samma äkthet som om hon var en uteliggare som precis fått en femtiolapp eller en sovsäck eller tak över huvudet, en sådan skådespelare kan inte bara viftas bort vilken film hon än är med i. Det är dom små detaljerna som gör det och det är dom små detaljerna som gör Jennifer Lawrence till en stor skådespelare – och denna film till en rätt medioker sådan.
I lördags var filmbloggargruppen Filmspanarna på bio och såg Hunger games tillsammans. I och med detta höjde vi genomsnittsåldern i salongen en hel del och det säger mer om hur många väldigt unga ungdomar det var i salongen än hur gamla vi i Filmspanarna är. Hunger games är från 11 år men förvånadsvärt många av besökarna var långt mycket yngre och dom röda plastsitsarna (som får barn att komma upp en bit på sätet och därmed se duken bättre) användes flitigt. Själv är jag aningens konfunderad över detta.
The Hunger games är en film för ungdomar som handlar om ungdomar som dödar andra ungdomar för att vinna en TV-sänd tävling och därmed säkra sin egen överlevnad. Alla vill såklart komma hem till mamma, pappa, syskon och vänner igen men bara en kommer lyckas med detta. Vinnaren är den som lyckas bli sist kvar av dom 24 deltagarna, den dom fixar att mörda mest och bäst helt enkelt. Detta mördande görs i närbild, ungdomarna dör i närbild och det reageras och gråts friskt i salongen. Om 11-årsgränsen är satt enbart pga avsaknad av blod så är den inte så värst genomtänkt. Jag skulle vilja se en vuxen som klarar av att förklara den här historien så ett barn förstår och så att ett barn inte tar till sig våldet. Jag tror inte den vuxna människan finns och inte det barnet heller.
Det är alltså en historia inte helt olik en jäkligt twistad Robinson/Big Brother-såpa med många inslag från filmerna The Truman Show och japanska Battle Royale och det är en historia som har sin grund i en trilogi av böcker skrivna av Suzanne Collins. Böckerna är stora succéer och jag förstår att dom betyder massor för jättemånga ungdomar men om jag ska försöka se filmen helt objektivt (utan att ha läst böckerna) så har jag två stora problem med den:
1. Trots en speltid på 2 tim 22 min så är filmen alldeles för kort. Det är uppenbart väldigt mycket av historien som fattas, det blir ”hackigt” och konstigt, det är väldigt få av händelserna som förklaras och jag tror att om man läst boken och tycker om den så blir man förbannad över att så mycket är förkortat och bortklippt. Å andra sidan, för mig kändes filmen som fyra timmar – minst – så hade den varit längre hade den inte funkat – för mig – alls.
2. När vi i Filmspanarna satt och diskuterade filmen efteråt kom det upp grej på grej på grej som var sådana logiska luckor att jag kände att jag nästan blev arg. Sådana luckor skulle aldrig släppas igenom om det var en vuxenfilm. Kanske förväntas ungdomar köpa allt som händer på film (i alla fall denna film) utan att ifrågasätta, kanske förväntas det att ungdomarna har läst boken och kan fylla i alla luckorna själva med information dom redan har via läsupplevelsen. Alltså, jag veeeeeeet inte. Ju mer jag tänker på små luftballonger som kommer flygande, slutscenerna i skogen, dödliga bär, storleken på hundar, kärleksintressen som jag absolut inte förstår mig på, buttericksperuker och Stanley Tucci med snabbitsocker som framtänder, ju mer tänker jag att jag antagligen borde läsa boken. Å andra sidan, skulle jag läsa boken och märka att den är skriven lika illa som filmen är filmad så skulle jag säkerligen starta en bokbål på parkeringen.
Det som gör att filmen inte blir ett formidabelt magplask för mig är Jennifer Lawrence. Hon är otroligt bra. Med någon annan tjej i rollen som Katniss hade jag antagligen retat mig (ännu) mer på hela den där duktiga-flickan-problematiken. Nu får hon det att funka, hon är inget offer, hon tar hand om andra både för att hon måste och för att hon vill.
Precis lika mycket som Jennifer Lawrence växer i mina ögon var gång hon säger thank you precis lika mycket sjunker filmen ju mer jag tänker på den. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men det förvånar mig att den inte är bättre än såhär. Det förvånar mig också att så många föräldrar släpper iväg sina barn – ensamma – på den här filmen. 11-års gränsen har nog aldrig känts mer knepig än här.
Här är dom andra filmspanarnas recensioner av filmen: Jessica, Sofia, Henke och Joel.