Etikett: Woody Allen

Publicerat

EN GÅNG TILL, SAM

Första filmen med Diane Keaton och Woody Allen tillsammans framför kameran. Härligt så, men inte så mycket mer.

Filmen är baserad på en pjäs skriven av Woody Allen (och filmmanuset är också skrivet av honom) och regisserad av Herbert Ross, den gamle räven och handlar om en neurotisk (nähä??) filmkritiker vid namn Allen (Woody) som är helt besatt av filmen Casablanca och ska försöka slicka sina sår efter en separation och våga börja dejta igen.

Det låter ungefär lika beigt som det är, framförallt har man sett detta så många gånger förut och så mycket bättre i Allens senare filmer. Kanske hade jag tyckt annorlunda om dagens film om jag sett den tidigare i mitt liv, sånt vet man aldrig, men det känns inte så troligt.

Beige var ordet och färgen för dagen.

Publicerat

DÖD OCH PINA

När man springer på en Woody Allen-film man inte sett finns det bara en sak att göra – att se den.

Detta skulle kunna vara ett talesätt från dom gamla grekerna men se nej, det är det inte. Det är enkom en känsla jag har. Jag trodde nämligen att jag sett alla Woody Allens filmen men jag hade fel. Död och pina hade gått mig förbi och när jag ser filmen kan jag förstå varför MEN jag drabbas av glädjemys när jag ser Diane Keaton och Woody Allen tillsammans på film alldeles oavsett kvaliteten på det dom gör.

Död och pina är nämligen inte i närheten av så bra som Manhattan Murder Mystery, Radio Days , Manhattan eller Annie Hall, inte heller i närheten av den första film dom gjorde tillsammans som var En gång till, Sam (regisserad av Herbert Ross men baserad på en pjäs av Woody Allen). I Död och pina spelar Woody en neurotisk (nähä??) rysk soldat vid namn Boris och Keaton är hans vackra kusin Sonja. Det är snabbsnackande kärlekstrassel och farsartad politisk komedi samtidigt som det smids planer på att mörda Napoleon.

I ärlighetens namn, filmen är inte värd mer än en tvåa MEN kombon Keaton och Allen gör att jag tycker filmen får ett mysigt mervärde. Jag kommer (till skillnad från med andra Woody Allen-filmer) INTE se om den men samtidigt är jag glad att den nu är sedd. Död och pina alltså. Love and death. Originaltiteln är bättre.

Publicerat

CAFÉ SOCIETY

Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.

I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.

Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.

Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!

Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.

Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.

Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

IRRATIONAL MAN

Ibland är gammal inte bara äldst utan även sämst.

Woody Allen är lite av en favoritregissör för mig och jag brukar hävda att ingen nu levande regissör har lika hög lägstanivå som han. Det är en åsikt jag nu får äta upp likt en förlorande vadslagare som käkar upp sin gamla sko med lite trött Aromat som enda krydda.

Irrational man kanske heter Irrational man för att filmen handlar om en irrationell man och dito filosofiprofessor (Joaquin Phoenix) eller så heter den så för att titeln syftar till boken Irrational Man: A Study In Existential Philosophy som skrevs av William Barrett 1958 och som därmed introducerade existentialismen för den läskunniga engelskspråkiga publiken.

Woody har säkert en smart baktanke med titeln men MIN tanke är att det är Woody själv den handlar om. Med detta manus är han nämligen en levande tombola innehållande endast ljusrosa nitlotter med tryckta frågetecken.

Hoppsanhejsan, nu kör jag på i det sedan decennier invanda spåret med en manchesterkavajprydd intellektuell missförstådd medelålders man och ojsan, hihi, vi tjoffar in en ung vacker kvinnlig studerande också (Emma Stone) som inte har några andra kläder i garderoben än minishorts, oogh det blir spännande och framförallt skönt med en Viagra-fri inspelningsmånad och wohoooooo, nu känns det som att det pirrar i pungen, nu blir det kräääjsytajms, vi sätter en lösmage på Joaquin, en av Vänner-Rachels gamla gravidmagar som jag ropade in billigt på eBay en natt när Soon-Yi var bortrest och den borde göra Emma Stone ÄNNU mer sexuellt frustrerad och redo att kasta sig över honom…hmmm…nu har jag tio minuter färdig film klar, whattodo whattodo vad fan ska filmen HANDLA OM DÅÅÅÅ?

Det var nog så den kom till, nödlösningen, och maken till dito när det gäller manusskrivande har jag aldrig förut skådat. Aldrig. Nåt så jävla dumt! Lärar-Abe (Phoenix) och student-Jill (Stone) överhör nämligen ett samtal på en restaurang och det dom gör av den informationen är det filmen handlar om.

Jag har så otroligt svårt att skriva någonting positivt om den här filmen, den känns helt enkelt urvattnad in i minsta kameravinkel.

Jag såg Irrational Man på Malmö Filmdagar. Det gjorde Sofia, Henke och Jojje också. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Fjärde avsnittet av filmpodden Snacka om film bjussar på lite av ett Woody Allen-tema. Förutom att vi listar våra favorit-Woody-filmer pratar jag om Irrational man, det som nu finns att säga om denna busskrock till film.

Publicerat

MAGIC IN THE MOONLIGHT

Charmiga Emma Stone. Charmiga Colin Firth. Charmiga Simon McBurney.

En historia om att inte tro på sånt som inte finns, om att vilja tro på det man ser och känner, om rädslan för att ens egen sanning kanske inte är den enda, om att föra andra bakom ljuset och om att hitta sin plats i livet.

Förra årets Woody Allen-film är ingen himlastormande upplevelse men småputtrig i all sin woodyiskhet. För egen del blev jag förvånad över hur svag personkemin mellan Stone och Firth är men 28 års åldersskillnad kanske gör sitt till? Det är kanske inte helt självklart att det ska osa värsta hardass-romantiken mellan en väldigt ung kvinna och en inte så ung man även om det i Woody Allens värld alltid har varit något av en praxis.

Magic in the Moonlight är såklart en måstefilm att se för alla fans av Herr Allen, alla andra kan utan att skämmas välja bort den. Se Stolthet och fördom, The amazing Spider-man 2 (eller Birdman) eller Rika vänner istället om du vill se dom tre ovan namngivna skådespelarna charma loss i bättre filmer.

Publicerat

Fredagsfemman #149 – Julklappstips till filmnördar

5. Pop! Vinyl figures

Det svåraste är att kunna välja för man (aka jag) vill ha alla. Kolla bara här, alltså hjärtat smälter så fina är dom!

.

.

.

 

4. Boken som blev Enemy

Det här är en perfekt julklapp till filmnörden som uppskattar nåt redigt att bita i. The Double (Homem duplicado) är en bok skriven av den portugiske författaren och nobelpristagaren José Saramago som sedan blev en film som heter Enemy med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Enemy är en fantastisk film, The Double är en synnerligen komplex bok, svårläst som tusan men inte på grund av innehållet utan formatet. Den går att hitta här.

.

.

.

3. En stickad jultröja med Star Wars-motiv

Hur kan man INTE bli totalt tokkär i denna? Finns här och snart även i min egen garderob.

.

.

.

.

2. Ge bort en alldeles egen biostol

Bio Rio vid Hornstull har byggt om och gett oss biofantaster chansen att för en rimlig penning köpa en egen stol i Salong 1. Jag har köpt en, klart jag har! Nu är ombyggnaden klar men det finns fortfarande några stolar kvar som saknar namn. Klicka in här för att läsa mer.

.

.

.

.

1. Woody Allen-boxen

Jag vet inte om det går att köpa nåt med mer bestående filmiskt värde än detta, inte för en simpel femhunka i alla fall. Woody Allen-boxen med hela 20 (!) filmer finns till kampanjpris här. Julen är räddad, är den inte?

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: SEPTEMBER (1987)

Woody Allen har en självklar plats i det här temat, precis som i så många andra. Hans filmer kan man liksom inte låta passera obemärkta eller osedda, dom är alldeles för givande för det – och för mysiga. September var den enda av hans 80-talsfilmer som jag inte redan hade sett, alltså fick det bli den.

Men….. Hon måste ju vara i klimakteriet sedan länge!

Precis så tänker jag när Mia Farrows rollfigur Lane säger att hon önskar sig ett barn. Jag är tvungen att pausa filmen för att kolla upp hur gammal hon faktiskt är när hon spelar in filmen. Min första tanke (att hon är över 50) slår plötsligt över och jag tänker att hon kanske bara är 25? Det visar sig att hon är 42. Lika gammal som jag. Jag låter filmen vara pausad ett tag, måste dricka en kopp kaffe och smälta informationen.

Det känns som att det finns en anledning att jag inte sett September förrän nu och den anledningen stavas beige. Rollistan är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer) och historien är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer). Elaine Stritch, Denholm Elliott, Jack Warden och Sam Waterston känns inte jätteintressanta även om Elaine Stritch fått en liten revival på sistone genom att 1. bli omtalad i Alex & Sigges pod och 2. dö.

I mina ögon är det är Dianne Wiest som är stjärnan i filmen med Mia Farrow på silverplats och den duon räcker långt i en Woody Allen-film. Dom två plus en alldeles fantastisk scen mellan Stephanie (Wiest) och Peter (Sam Waterston) när dom pratar och har ryggarna mot kameran gör att hur beige filmen än är så är den fullt godkänd. Ibland behövs det inget mer än en handfull vuxna inslängda i ett hus för att det ska bli dramatik. Big Brother The Woody Allen Way alltså.

Det här är dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är det dags för mitt favoritfilmår 1988 och omtittar av tre riktiga klassiker.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCIENCE FICTION

Vi filmspanare har vetat ett bra tag att april månads tema skulle ha med science fiction att göra, det var mer bara en fråga om vi skulle ha någon eventuell begränsning i det jättestora ämnet. Temat var Henkes förslag från början och han var väldigt tydlig med sin åsikt i begränsningsfrågan: han ville inte ha någon. Alls. Så det blev ingen. Alls.

Jag satt på filmspanarträffen och bet på naglarna. Science fiction är ju typ vääääääldens största filmgenre, vad TUSAN skulle jag göra nu? Skriva om mina favorit-sci-fi-monsters, jätteräkorna i District 9, drottningen i Alien som tillverkades av svarta sopsäckar eller rovdjuret i Rovdjuret? Skulle jag kanske beta mig igenom tio sci-fi-klassiker som jag inte sett? Ja, kanske det. Jag kanske skulle grotta ner mig totalt i den här genren, passa på liksom.

Sen hände det som brukar ske när min hjärna spinner loss. Jag fastnar i en loop, jag kommer inte loss, jag visualiserar min idé, tänker den klart och gör. Min infallsvinkel på månadens tema blev alltså det fullständigt självklara:

 

 

 

 

 

Shane Carruth är regissören och manusförfattaren bakom den megakonstiga filmen Upstream color som jag såg härom månaden. Nio år tidigare gjorde han sin första film, lågbudgetsciencefictionfilmen Primer och nu har jag sett den med. Man kan säga att även den är megakonstig. Ärligt talat så fattade jag inte mycket alls denna gången heller samtidigt som jag fortfarande känner att Shane Carruth är en intressant regissör.

Primer bjussar på en vardaglig men lite läbbig science fiction-känsla när historien om fyra uppfinnare ska berättas. Dessa fyra killar håller till i ett garage och försöker på fritiden komma på nån supersmart idé att tjäna pengar på. Två av killarna lyckas. Dom tillverkar nån form av låda i vilken det händer nåt extraordinärt, nåt som är revolutionerande och superfuturistiskt och uppenbarligen är det spännande, häftigt, coolt och livsförändrande MEN jag vet inte vad uppfinningen går ut på. Jag fattar helt enkelt inte.

Jag sitter i soffan och tänker att det här hade varit en perfekt film för mig i slutet på åttiotalet när jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, älskade kemi och fysik-lektionerna och faktiskt kände mig ganska smart. Då hade jag sannolikt satt mig med penna och papper och försökt analysera filmen ner till molekylnivå men nu har jag ett liv, jag har annat att tänka på, things to do, people to se, places to be så jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Däremot ska inte mina tillkortakommanden belasta filmens betyg. Den är speciell men ändå rätt sevärd i all sin knepighet.

 

 

 

Andrei Tarkovsky gjorde en av världens mest kända sciencefictionklassiker 1972 när han filmade Stanislaw Lems roman Solaris (den som trettio år senare fick en remake med George Clooney i huvudrollen). Sju år efter Solaris kom Stalker, även den en lååång film (163 minuter) men inte en bråkdel så tyst som Solaris.

En meteor har träffat jorden och åsamkat nåt som kallas The Zone, en yta där inga fysiska lagar stämmer och fungerar. Inuti The Zone finns The Room, ett rum i vilket alla dina djupaste önskningar slår in. Självklart är The Zone och dess innehåll vaktade av nitiska militärer, konstigt vore väl annars?

Vi får följa en Stalker (Aleksandr Kaydanovskiy), en form av guide, som ska hjälpa två män som av olika anledningar vill ta sig ner till The Room. Stalkern vet givetvis att detta är olagligt men trots den vetskapen och trots att hans fru på alla sätt och vis försöker få honom att låta bli så tar han jobbet.

Början på filmen är filmad med någon slags sepiafilter, något som gör att filmen känns både smutsig och gammal. Jag märker dock att jag vänjer mig efter en stund, att ögonen liksom halkar in på bruntonad lera rätt in i filmen och jag märker att färgerna – eller bristen på dessa – skänker mig ett lugn även om det inte är så visuellt snyggt. När dom tre männen tagit sig en bit närmare The Zone kommer dock färgerna. Åsynen av den gröna växtligheten gör att jag får lättare att andas även om filmen tyvärr fortsätter vara bra seg.

Filmen är rysk, väldigt rysk. Den är rysk på så sätt att det såklart pratas ryska men den versionen jag fick tag på hade även tveksam textning, en textning som från tid till annat skiftade från engelska till… ryska. Jag kan inte ryska, inte ett ord mer än korsordets ”ryssja” (da), så under dessa feltextningsperioder var jag helt i det visuellas våld vilket faktiskt var en upplevelse bara det. Det var som att titta på en stumfilm fast med folk som pratade.

Jag tänker att Stalker är en film jag gärna skulle se en nyskapande remake av, gärna nedkortad en hel del och med lite mer (för mig) kända ansikten i rollistan. Jag tror jag skulle ha lättare att ta till mig en sådan film. Jag tänker också att det är en historia intressant nog att berättas igen till skillnad mot en del remakes som faktiskt blir av.

 

 

 


Woody Allen är kanske inte den första regissören man tänker på i samma andetag som science fiction-filmer men 1973 fick han faktiskt till just en sån.

Det är år 2173. Hälsokostaffärsägaren Miles Monroe (Woody Allen) ligger i en kapsel och hittas av några läkare i skogen. Han väcks upp ur nån form av kryosömn med ansikte, händer och fötter invirade i aluminiumfolie. Tvåhundra år tidigare sövdes han för att gå igenom en enkel operation för sitt magsår men nåt gick fel och han vaknade inte. Nu ska han försöka börja om där han slutade men befinner sig i ett USA som inte riktigt är det land han känner till och allt han trodde sig veta om hälsosam kosthållning får han lära om på nytt. Grädde, socker, kött och tobak är numera nyttiga grejer.

Jag tycker Sleeper är en härligt tokrolig film. Woody kryllar manuset med så många oneliners att det briljanta efter ett tag känns som självklarheter men jäklar, han är klurig den mannen! Filmen har även farsartade element och en hel del slapstick och detta i kombination med futuristiska farkoster, jättebananer, robotar, orgasmatrontunnor, en Diane Keaton i högform och en långhårig Woody som åker bärsärk i elektrisk rullstol gör att jag släpper garden och bara låter mig roas.

Det här är dessutom den enda science fiction-film jag hittills sett med tradjazzackompanjerade actionscener. Befriande jätteknasigt!

Som grädde på moset kommer en fjärde sci-fi-film-som-slutar-på-ER-och-är-regisserad-av-en-intressant-snubbe imorgon. Jag kände att det räckte med tre idag.

Nu är jag nyfiken som tusan på hur mina filmspanande vänner har tagit sig an detta tema, är du?  Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. Christian, Sofia, Jojje, Steffo, Henke, Jimmy och Johan.

Publicerat

BLUE JASMINE

När man jobbar med färg, som jag gör, händer det ganska ofta att man hjälper kunder som faktiskt inte har den blekaste aning om vilka kulörer dom gillar. Jag kan säga konstiga ord som ”blå”, ”gul”, ”beige”, ”röd” eller ”grå” men får bara två ögon fyllda med frågetecken till svar. Om jag däremot lägger fram prov på en varmgrå kulör och en kallgrå kulör så kan alla säga vilken av dessa två dom gillar bäst. Eller en varmgul och en citrongul. Eller en blågrön eller olivgrön.

Jag tror inte att jag hittills träffat på någon som inte kan välja mellan en varm och en kall kulör med ryggmärgen bara jag ställer frågorna rätt. Jag själv tycker inte om lila, inte alls, men jag vet absolut vilken lila kulör jag gillar bäst om jag måste välja mellan en kall (som drar åt blått) och en varm (som drar åt rött). Jag väljer den rödlila. Jag väljer varmt före kallt, alltid.

Vad gäller om man gillar varma eller kalla färger så finns det självklart inget rätt och fel, det är den personliga smaken som styr, men jag tror att min smak vad gäller kulörer har med att göra varför jag inte fastnar för Blue Jasmine. Blue Jasmine är en kall film. En mycket kall film.

Woody Allen gör alltid pratiga filmer och oftast är dom humoristiska men är dom inte humoristiska så är dom i alla fall charmiga och är dom inte charmiga så är dom….Blue Jasmine. Kalla. Och det kalla kan bero på två saker, illa skrivet manus eller kalla skådespelare. Som jag ser det har Woody Allen hittills inte skrivit ett enda så pass taffligt manus att det kan kallas svinkallt men han har gjort två filmer som är det: Cassandra´s Dream och Blue Jasmine.

Huvudrollen i Cassandra´s Dream spelas av Colin Farrell. Huvudrollen i Blue Jasmine spelas av Cate Blanchett. Ingen av dessa skådespelare kan beskrivas som charmiga, kramgoa, mysiga eller….varma. Båda är kalla som isklampar. Lika duktiga som dom är på att agera lika svårt har jag att ta dom till mitt hjärta. Jag ser rent objektivt att dom är bra men jag känner ingenting. Mitt filmhjärta är helt enkelt kallt.

Vad ska jag säga? Jag undrar om jag gett ett Woody Allen-alster ett såhär lågt betyg förut? Jag tror inte det. Det är ingen svag tvåa men den trea jag kände precis när filmen var slut falnade kvickt. Men på´t igen Woody, nästa film (Magic in the moonlight) kan inte floppa. Det finns få skådespelare som är varmare än Colin Firth och Emma Stone.

Publicerat

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

Publicerat

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.

Publicerat

Fredagsfemman # 29

5. Dallas är tillbaka

När Dallas först började gå på TV var jag för liten för att få se det. Mamma hade läst i tidningen att alla var elaka mot varandra och det var anledning nog att skicka mig och min bror i säng lagom efter introlåten. Det gjorde inte serien mindre intressant i mina ögon och den lilla rebellen i mig smidde planer. Detta hände i samma veva som den första pizzerian slog upp portarna i byhålan där jag växte upp och jag lyckades få in den där runda italienska brödbiten som en del av familjens helgmys. Om mamma hämtade pizzan lite senare, om vi var tvungna att äta i vardagsrummet för att mamma och pappa inte skulle missa Nygammalt (eller var det nu var på TV) och jag åt lite saktare skulle jag inte motas i säng med en halväten pizza på tallriken – för ett barn ska ICKE gå och lägga sig hungrig. Hur skulle det se ut? Nu kan jag välja själv. Jag kan se Dallas eller låta bli. I måndags kunde jag bara inte stänga av. Framöver kommer jag med lätthet kunna låta bli.

 

4. Mike Wazowski

Min kärlek- ahaaa- ska brinna – ahaa – så klar som en stjärna i natten. Min kärlek – ahaaa – ska finna – ahaaa –  sin väg i de djupaaaste va-a-aaatten. Det är ett knappt år kvar tills jag får se honom igen, min andra gröna kärlek (efter Hulken). Mike Wazowski är den enögde killen som gör Monster´s Inc till den kalasfilm det är och 2013 kommer uppföljaren: Monsters University. Jag längtar. Redan.

 

3. SVT2

Det finns en TV-kanal som får mig att känna vardagslycka. Askans vänner. Den irländska kortfilmen Flocken från 2009 om nån som tror sig vara en ko. Miffo-TV. Rädda pandan. Plantera mera. Idrottsdokumentären Jag är inte handikappad, jag är hjulbent. Verklighetens Mad Men. Dansk bokcirkel. Det italienska fotbollsdramat Spela för friheten. Dokumentärserien Enastående kvinnor om kvinnliga ikoner under 1900-talet. Män som simmar. Programmen som bjuds på SVT2 är som små smultron att träs på ett gräsgrönt strå. Program som dessa skulle inte kunna visas på någon annan kanal någon annanstans. SVT2 i dess nuvarande form är som essensen av både Sverige och världen. Nej det är inte flådigt, nej det är inte ytligt, det är ofta inte ens speciellt snyggt men vad tusan gör det? En kväll med denna kanal som sällskap blir sig aldrig riktigt lik. Det är lika konstigt som det är mysigt och det är ett perfekt sällskap på höstkvällarna. Heja SVT2 säger jag, jag som annars nästan aldrig tittar på vanlig TV.

 

 

2. Ellen Page

Ellen Page är en riktig favorit för mig och nu har hon jobbat ihop med en av mina regissörsfavvon. Idag är hon bioaktuell i filmen Förälskad i Rom. Woody Allen står bakom kameran och jag står framför bioduken och klappar händerna. Tro mig, Page kommer bli humongous!

 

 

1. Fiffis filmtajm till Malmö Filmdagar

Det här måste ju bara bli nummer ett den här veckan. Filmbloggarna börjar äntligen tas på allvar i filmbranschen och jag är inbjuden att prata om detta på ett seminarium på Malmö Filmdagar tillsammans med tre andra som har tokkoll på sociala medier inom sina områden. På måndag bär det av mot sydligare breddgrader. Det ska bli spännande det här!

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa regi

76-årige Woody Allen lämnar ingen oberörd. Alla tycker vi nåt om honom antingen som regissör, som manusförfattare, som jazzklarinettist eller som man.

42 långfilmer med en imponerande hög lägstanivå sedan 1966, är det inte helt otroligt? I år är han nominerad för myspysfilmen  Midnight in Paris och det stora samtalsämnet är: kommer han dyka upp på galan OM han vinner?

 

 

 

Som snart fyllda 45 är fransosen Michel Hazanavicius barnrumpan i sammanhanget.  The Artist är hans femte långfilm som regissör och den som utan minsta tvekan gjort mest väsen av sig. Själv tycker jag han ser ut som George Clooneys storebror som snott Steven Spielbergs glasögon.

 

 

 

 

Terrence Malick fyller 69 i november och har på dessa år lyckats värka fram inte mindre än fem långfilmer. Hur många av dom som är bra? I mina ögon ingen. Årets film, The Tree of Life, är inget undantag.

 

 

 

 

 

Alexander Payne har precis fyllt 51. Han är en regissör som inte k-pistar ur sig filmer på Woody Allen-vis direkt men  när det kommer en film så är det allt som oftast riktigt bra.  The Descendants är inte hans bästa film, den klår inte Sideways, men den är bra.

 

 

 

 

 

Här har vi en man på snart 70 jordsnurr som ser ofantligt pigg ut.

Martin Marcantonio Luciano Scorsese har med  Hugo fått sin sjunde nominering för Bästa regi men endast vunnit en (för den kanske sämsta filmen av dom han blivit nominerad för: The Departed, men det vill säga INNAN Hugo för den är kilometervis sämre än The Departed).

 

 

Det är riktigt gubbavälde i den här kategorin men det är i och för sig inget ovanligt. Medelåldern är 62,2 år och om detta kan man också tycka en hel del.  I år håller jag alla tummar jag har för Woody Allen, det vore så HIMLA kul om han fick vinna. Gammal är liksom äldst.

Publicerat

MIDNATT I PARIS

När Fan blir gammal blir han religiös. När Woody Allen blir gammal blir han Owen Wilson.

Owen Wilson har i mina ögon aldrig varit mer än ett blont ytligt nervvrak, en kille som tar dom roller han får utan vidare utskiljning och sen fnissar sådär halvgalet samtidigt som kan knaprar psykofarmaka hela vägen till banken. Woody Allen har uppenbarligen sett något helt annat i denne man än jag någonsin har och som jag är glad över det.

Det kräver mod att överlämna en filmkaraktär som Gil Pender i händerna på Owen Wilson, allra mest eftersom Gil så uppenbart är Woody Allen själv. Men Woodys mod bär frukt då Owen likt en OS-vinnare tar superchansen när han får den för han vet att det kan dröja länge till nästa gång. Han lyckas prestera filmen igenom utan minsta svacka och inte bara han, samtliga skådespelare gör precis allt rätt och mer därtill. Adrien Brody som Salvador Dali är ett exempel, Marion Cotillard som Pablo Picassos älskarinna Adriana är ett annat och Rachel McAdams som Gils fästmö Inez är härligt syrlig och ganska lätt att avfärda som bimbo med näsan i vädret och ett ständigt närvarande skärp runt höften.

Midnatt i Paris är Oscarsnominerad för Bästa film och det alldeles rättvist. Det jag däremot tycker är fel är att Owen Wilson inte fick en nominering för Bästa manliga huvudroll. Han skulle vara lika väl värd en nominering som Michael Fassbender skulle vara för Shame men just denna kategori är i år tajtare än någonsin och jag är inte filmnörd nog att säga vad som är rätt och fel.

Som Woody Allen-film betraktad så tycker jag det här är en av hans bästa alster på många många år (bortsett från den riktiga höjdaren Vicky Cristina Barcelona). Woody själv har inte vunnit en Oscar för Bästa regi sedan Annie Hall 1977 och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag det vore både kaxigt och kul om han fick en guldgubbe för Midnatt i Paris. Han är definitivt min favorit i den kategorin i år.

Publicerat

Veckans dokumentär: WILD MAN BLUES

Det finns inte många likheter mellan Woody Allen och mig själv. Det är ett faktum jag är ganska glad för.

Att utseendemässigt likna Woody och vara kvinna kan inte vara kul, men det gör jag inte så det är lugnt. Vad gäller det som finns på insidan så skulle jag ibland önska att jag var lika kreativ i mitt skrivande som Woody, att jag var lika fantasifull vad gäller att hitta på historier och lika målmedveten i att nå ut till folk med mina alster men å andra sidan vill jag inte gifta mig med min unge. Men om jag nu ska erkänna den lilla yttepyttelilla likheten som faktiskt finns mellan Woody Allen och mig så stavas den: klarinett.

Där Woody Allen är en mästare var jag endast en liten tokblåsande lärjunge men när jag gick i skolan spelade alla instrument och när jag inte fick spela piano tog jag det näst bästa (jag vägrade dragspel) och det var klarinett. Det gick enkelt att bära den till skolan då en klarinettväska enkelt kan misstas för en vuxenväska-vilken-som-helst och det var en naturlig övergång från blockflöjten. Min egen karriär som klarinettist blev kort men oinspirerad, Woodys är något heeeelt annat.

Wild Man Blues är en dokumentär om Woody Allen när han beger sig ut på Europaturné med sitt jazzband. Vi får på nära håll följa Woody och hans fru (och största kritiker) Soon-Yi under resorna till Europas storstäder, vi får höra sköna smakprov från konserterna och vi får se Woody stampa takten i ett tempo jag inte trodde var möjligt under dom där beiga sladdriga byxorna. Paparazzifotograferna är närgångna, fansen både tveksamma och exstatiska och Woody själv är torr och skitrolig när han själv dikterar villkoren. Att hänga på när någon i hans närhet försöker driva med honom och kanske bjussa lite på sig själv är ett BIG NO-NO. Där finns en gräns, där lyser egot Woody igenom.

Wild Man Blues är en mysig liten film som bjuder både på goda skratt och trivsam musik och jag är glad ända in i benmärgen att jag la klarinetten på hyllan och gick in för att spela LP-skivor istället. Det passade mig alldeles utmärkt.

Här finns filmen.