Etikett: Woody Harrelson

Publicerat

Veckans Cruz: THE HI-LO COUNTRY

Av en anledning jag inte kan förklara har jag alltid trott att det är Penelope Cruz och Matthew McConaughey på bilden till vänster. Alltid. I min hjärna har dom två haft huvudrollerna i The Hi-Lo Country. Det är tokfel. På bilden är det Patricia Arquette, Woody Harrelson och Billy Crudup. Penelope Cruz är däremot med men endast i en tämligen liten biroll, uppklädd till tänderna så hon ska se ut som en animerad Disneytjej, typ.

Filmen är producerad av Martin Scorsese (och tre till), den är regisserad av Stephen Frears och den har alltså ett litet pärlband av bra skådespelare men vad hjälper det när den är tråkig intill leda. Den där präääääärien är inte min kopp thé. Tysta hästmän med hatt, nä det måste till nåt långt mycket mer intressantare än den här filmen för att jag få upp pulsen över komatos. Filmen utspelar sig dessutom i tiden runt andra världskriget och jag får inte ihop allt i skallen. Kanske för att den gnidit in sig i sömngrus och försöker försätta sig själv i koma, ja, hjärnan alltså, inte filmen.

Penelope Cruz, den stackarn, gör säkert precis vad hon kan med det manus hon fått sig tilldelat. Hon är söt som knäcksmet, solbränd och fin men vad tusan hjälper det när det känns som hon bara är med som ögongodis. Kom igen för faaaan, hon KAN ju agera – också! Använd henne rätt för tusan!

 

Publicerat

Tre om en: Det är mycket Matthew McConaughey nu och här kommer ännu mer

TRUE DETECTIVE (TV-serie, regi Nic Pizzolatto, 2014)

Det är klart, GIVETVIS tar jag med True Detective när det nu ska frossas lite i Matthew McConaughey! Jag struntar en hel hög i att det inte är en film, det här är åtta timmars högkvalitativ filmisk underhållning och det är min blogg, alltså bestämmer jag (tänk så smidigt va?).

Dom två egensinniga detektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey) ska gemensamt försöka lösa mysteriet med en brutalt mördad ung flicka i Louisiana.

Själva huvudplotten är inget nytt under solen, serien däremot är. Historien berättas långsamt och metodiskt i parallella tidslinjer och sakta sakta lär vi känna detektiverna, deras familjer och liv. Martys fru (Michelle Monaghan, hur bra är hon inte???) har det inte alltför lätt med sin äkta man och att Rust till en början känns lite inbunden och ”speciell” är bara toppen på isberget.

Nu är första säsongen till ända och om jag bara visste vem jag skulle mejlbomba med min önskan att Detective Loki från Prisoners skulle få en roll till säsong två. Jag skulle antagligen mejla sönder datorn så det är nog lika bra att jag inte vet.

Jag förstår att alla som inte sett True Detective tycker att den är alldeles sönderhyllad, att den är upphaussad till nåt slags åttonde underverk och att det knappt är nån idé att se serien, den kan ändå aldrig bli lika bra som ”alla säger”. Inte? Ge den en chans. Om du hyser dom allra minsta varma känslor för Matthew McConaughey och/eller Woody Harrelson som skådespelare är det anledning nog. Matthew McConaughey fick en Oscar för sin rollprestation i Dallas Buyers Club. Hans skådespeleri där är ingenting jämfört med i True Detective. Ingenting. Alltså på riktigt ingenting alls.

Jag har inte tänkt på en TV-serie såhär mycket sen jag såg Twin Peaks och det var nästan tjugofem år sedan. True Detective  gäckar mig, den utmanar min hjärna och jag älskar det! Vill du läsa mer om serien så har även Henke skrivit om den.

 

 

 

LONE STAR (Regi John Sayles, 1996)

Under en lunch med filmspanar-Joel pratade vi om True Detective (som han inte sett) och han tipsade om filmen Lone Star som – på pappret – hade en lite liknande historia och dessutom Matthew McConaughey i rollistan. Jag blev såklart jättenyfiken på vad det var för film och ett par dagar senare var den sedd.

Ett kranium och en sheriffstjärna hittas nedgrävda mellan kaktusarna i öknen nånstans i Texas och den nuvarande sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) luskar i mysteriet. Det är inte helt lätt, kraniet är nämligen inte pinfärskt direkt, det har legat där i många många år.

Mannen som kraniet troligen tillhör är Charlie Wade (Kris Kristofferson). Han var stans mindre trevliga sheriff i mitten på femtiotalet, en man som följde sina egna påhittade lagar och regler och sköt folk när det passade. Wades vicesheriff när det begav sig hette Buddy Deeds (Matthew McConaughey) och när Charlie Wade dödades blev det han som fick ta över jobbet. Nu är det alltså Buddys son Sam som håller i spakarna.

Precis som i alla John Sayles filmer så kan tempot beskrivas som ”småhalta myrsteg”. Det här är en man som vill berätta en historia på sitt sätt och han skiter en hel hög i om du orkar följa med på färden eller inte. Men orkar man, står man ut med det saktfärdiga får man ofta valuta för både tid och pengar. Så också här kan jag tycka även om det inte bjussas på nån twist eller slutstrid eller nåt av bestående värde egentligen. Det är mest lite småputtrigt filmen igenom, sen är den slut och man går vidare med sitt liv precis som Sam Deeds går vidare med sitt.

Matthew McConaughey har ingen stor roll i filmen men han gör intryck, han fastnar och nej, han visar inte magen. Han visar faktiskt inte magen i ALLA filmer han gjorde innan 2011 även om många envist hävdar just det.

 

 

 

FRAILTY (Regi Bill Paxton, 2001)

FBI-agenten Wesley Doyle (Powers Boothe) har länge försökt hitta en mördare som går under namnet Guds hand-mördaren. Bestialiska mord, många sådana, men hittills har lösningen varit långt borta.

Så en dag sitter en man vid namn Fenton Meiks (Matthew McConaughey) på hans kontor och det han är där för att berätta omkullkastar allt för agent Doyle. Fenton vet nämligen vem mördaren är och det han berättar går långt tillbaka i tiden, då när Fenton var en liten pojk, bodde med sin bror Adam och sin pappa (Bill Paxton) och pappan började se demoner i människor – och döda dessa.

Ju mer jag tänker efter ju fånigare känns det där ältandet om att Matthew McConaughey ”bara” var en snygg sixpackkille förr, ”bara” gjorde romcoms och nu – hux flux – är en otroligt begåvad skådespelare. Det är ju inte sant. Jo, det är det sant att det var romcomfilmerna många såg, varken den här filmen eller Lone Star kan med all välvilja i världen ses som ”storfilmer” (eller flera av dom andra filmerna han gjort som inte har en snygg kvinnlig motspelerska) men att säga att det är först nu som han visar att han ”faktiskt kan agera” är rena rama dumheterna. Han har alltid kunnat agera, med eller utan uppvisande av magrutor. Vad hos honom man fokuserat på själv är en annan sak.

 

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara och The Lincoln Lawyer (och det är fullt möjligt att det skrivs om magrutor i en eller annan av dessa texter, jag tänker inte svära mig fri från det)

Publicerat

NOW YOU SEE ME

Wohaaaaaaa! Så känns det i magen när jag ser den här filmen. Det känns som att jag har en liten glittersprakande cowboy i magen, en som sitter på en skenande vit häst som skrattar med stora guldtänder i hela munnen. Ja, hästen har guldtänder, inte cowboyen. Som jag ser det saknar cowboyen tänder, han låter helt enkelt tungan fladdra ut genom munnen som Toker när han dansar med Snövit.

Now you see me, en trollerifilm, en thriller, en heistfilm. Vad härligt det är med en film som är påkostad, häftig, mysig, superunderhållande och som samtidigt bjussar på kanonskådespelare och ett manus som är både smart och korkat på en och samma gång.

Några gånger suckar jag, som när huvudrollsinnehavarna hux flux hystar fram ficklampor ur fickorna fast dom inte visste att dom skulle behöva ficklampor (och folk tyckte jag var konstig som sprang omkring med en hylsnyckelsats i handväskan i tio år. Obs! Preskriberat). Men går det att bortse från uppenbara dumheter – och det går – så är Now you see me sommarens hittills mest underhållande film.

Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson och Dave Franco (James lillebror) som magikergänget The Horsemen, Michael Caine, Morgan Freeman, Mélanie Laurent och Mark Ruffalo i dom andra stora rollerna. Finns det nåt att klaga på? Nix, inte ett jota, faktiskt så pass lite att filmens första två tredjedelar är uppe och nafsar på toppbetyg och jag sitter i biosalongen och myser, pyser, jäser, njuter och ler.

– Ska vi se om den? säger sonen när eftertexterna rullar och jag nickar. Klart vi ska se om den.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

Publicerat

SEMI-PRO

Jackie Moon (Will Ferrell) är basketspelare, smörsångare och ägare av basketlaget han spelar i. Man kan säga att han lever basket fast det går inte så bra varken för laget – Tropics – eller för honom. Drömmen om en plats i NBA vägrar dock ge med sig och när basketligan ska göras om och det räcker att komma fyra för att få en plats i den högsta ligan bestämmer sig Tropics för att göra allt – ALLT – för att inte låta chansen gå förlorad.

Såna här infantila komedier kan vara rätt kul ibland och i enstaka fall riktigt underhållande. Semi-pro är inte det. Nittofyra minuter känns som två-och-en-halv-vecka och trots att jag vill skratta och stundtals faktiskt försöker så får jag bara sveda i mungiporna.

Lika glad som jag blir av att se Woody Harrelson på film, lika bedrövad blir jag av Will Ferrell som i mina ögon är en av dom mest överflödiga skådisar världen skådat. Jag väntar fortfarande på den film som ska få mig att tycka att han är okej, inte bra men okej.

Nämen om jag skulle ta och trycka ihop högerhanden i ett smällvarmt våffeljärn. Det känns vettigare än att skriva mer om den här skiten.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

RAMPART

Dave ”Date Rape” Brown (Woody Harrelson) är den korrumperade polisen personifierad. Han är en hårding, en lögnare, en missanpassad jävel som utnyttjar sin ställning som samhällets beskyddare för sin egen vinnings skull. Brown är även en kvinnornas man och har inga svårigheter att ragga upp nån snygging för en halv natt tillsammans.

Så blir Brown filmad när han misshandlar en snubbe på öppen gata och han tycker helt ärligt inte att han gjort nåt fel. Han fattar inte bättre trots att hans chef (Sigourney Weaver, jaaaaay! ) gör sitt bästa för att nysta ut hans tankebanor. Han har inte många på sin sida. Kollegorna vänder honom ryggen, familjen gillar honom inte och det där sexuellt lössläppta levernet gör honom inte direkt glad i själen.

Precis som en fluga inte gör en sommar så gör inte ett känt namn i skådespelarlistan en hel film. Inte två heller, eller tre visar det sig. Med tanke på den drös av kända namn som kan återses i den här filmen borde den vara en kalasfilm men nejdå, en fin sommar blir inte fin bara för att man grillar en kväll bland en hel drös av spyflugor och Rampart blir inte hjälpt av Anne Heche, Robin Wright, Steve Buscemi och Sigourney Weaver i rollistan. Att James Ellroy skrivit manus hjälper inte heller. Ingenting hjälper. Den här filmen når inte fram till mig på något enda vis.

I filmens början får jag Tony Scott-känsla av färger och sättet att sköta en kamera. Den känslan försvinner mer och mer allt eftersom filmen ändrar skepnad och blir mer drama än action. Woody Harrelson är som alltid en njutning att beskåda men som sagt, det räcker inte. Rampart blir ingenting mer eller mindre än en välgjord men sjukt trist film.

Publicerat

THE HUNGER GAMES

 

 

 

När Jennifer Lawrence säger ”Thank you” på film då är det inget snack längre.

En skådespelare som kan leverera orden thank och you med samma äkthet som om hon var en uteliggare som precis fått en femtiolapp eller en sovsäck eller tak över huvudet, en sådan skådespelare kan inte bara viftas bort vilken film hon än är med i. Det är dom små detaljerna som gör det och det är dom små detaljerna som gör Jennifer Lawrence till en stor skådespelare – och denna film till en rätt medioker sådan.

I lördags var filmbloggargruppen Filmspanarna på bio och såg Hunger games tillsammans. I och med detta höjde vi genomsnittsåldern i salongen en hel del och det säger mer om hur många väldigt unga ungdomar det var i salongen än hur gamla vi i Filmspanarna är. Hunger games är från 11 år men förvånadsvärt många av besökarna var långt mycket yngre och dom röda plastsitsarna (som får barn att komma upp en bit på sätet och därmed se duken bättre) användes flitigt. Själv är jag aningens konfunderad över detta.

The Hunger games är en film för ungdomar som handlar om ungdomar som dödar andra ungdomar  för att vinna en TV-sänd tävling och därmed säkra sin egen överlevnad. Alla vill såklart komma hem till mamma, pappa, syskon och vänner igen men bara en kommer lyckas med detta. Vinnaren är den som lyckas bli sist kvar av dom 24 deltagarna, den dom fixar att mörda mest och bäst helt enkelt. Detta mördande görs i närbild, ungdomarna dör i närbild och det reageras och gråts friskt i salongen. Om 11-årsgränsen är satt enbart pga avsaknad av blod så är den inte så värst genomtänkt. Jag skulle vilja se en vuxen som klarar av att förklara den här historien så ett barn förstår och så att ett barn inte tar till sig våldet. Jag tror inte den vuxna människan finns och inte det barnet heller.

Det är alltså en historia inte helt olik en jäkligt twistad Robinson/Big Brother-såpa med många inslag från filmerna The Truman Show och japanska Battle Royale och det är en historia som har sin grund i en trilogi av böcker skrivna av Suzanne Collins. Böckerna är stora succéer och jag förstår att dom betyder massor för jättemånga ungdomar men om jag ska försöka se filmen helt objektivt (utan att ha läst böckerna) så har jag två stora problem med den:

1. Trots en speltid på 2 tim 22 min så är filmen alldeles för kort. Det är uppenbart väldigt mycket av historien som fattas, det blir ”hackigt” och konstigt, det är väldigt få av händelserna som förklaras och jag tror att om man läst boken och tycker om den så blir man förbannad över att så mycket är förkortat och bortklippt. Å andra sidan, för mig kändes filmen som fyra timmar – minst – så hade den varit längre hade den inte funkat – för mig – alls.

2. När vi i Filmspanarna satt och diskuterade filmen efteråt kom det upp grej på grej på grej som var sådana logiska luckor att jag kände att jag nästan blev arg. Sådana luckor skulle aldrig släppas igenom om det var en vuxenfilm. Kanske förväntas ungdomar köpa allt som händer på film (i alla fall denna film) utan att ifrågasätta, kanske förväntas det att ungdomarna har läst boken och kan fylla i alla luckorna själva med information dom redan har via läsupplevelsen. Alltså, jag veeeeeeet inte. Ju mer jag tänker på små luftballonger som kommer flygande, slutscenerna i skogen, dödliga bär, storleken på hundar, kärleksintressen som jag absolut inte förstår mig på, buttericksperuker och Stanley Tucci med snabbitsocker som framtänder, ju mer tänker jag att jag antagligen borde läsa boken. Å andra sidan, skulle jag läsa boken och märka att den är skriven lika illa som filmen är filmad så skulle jag säkerligen starta en bokbål på parkeringen.

Det som gör att filmen inte blir ett formidabelt magplask för mig är Jennifer Lawrence. Hon är otroligt bra. Med någon annan tjej i rollen som Katniss hade jag antagligen retat mig (ännu) mer på hela den där duktiga-flickan-problematiken. Nu får hon det att funka, hon är inget offer, hon tar hand om andra både för att hon måste och för att hon vill.

Precis lika mycket som Jennifer Lawrence växer i mina ögon var gång hon säger thank you precis lika mycket sjunker  filmen ju mer jag tänker på den. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men det förvånar mig att den inte är bättre än såhär. Det förvånar mig också att så många föräldrar släpper iväg sina barn – ensamma – på den här filmen. 11-års gränsen har nog aldrig känts mer knepig än här.

 

 

 

Här är dom andra filmspanarnas recensioner av filmen: Jessica, Sofia, Henke och Joel.

Publicerat

Tre om en: Det kunde ju ha blivit så bra

Giallo (2009)

Dario Argentos senaste film (i väntan på Dracula i 3D) tar oss till Turin. Adrien Brody spelar polisinspektör Enzo Avolfi som tar upp jakten efter en seriemördare som specialiserat sig på unga och hysteriskt vackra kvinnor.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Adrien Brody i en skäggväxt som ser ut att vara bevattnad med växtnäring, Argento själv som i sina bästa stunder fått till riktiga mästerverk (såsom denna), Emmanuelle Seigner som kan vara en riktig habil skådespelerska när hon sätter den sidan till (men vilken sida hon visar här vetefan). Filmen har dessutom fått en av världens snyggaste affischer.

Slutresultatet blev dock inte bra, inte bra alls faktiskt. Det bästa med filmen är att jag använde postern som inbjudningskort till en fest i somras, dock något omgjord. Festen blev bra mycket mer lyckad än filmen.

 

 

The walker (2007)

Woody Harrelson är Carter Page III. Han är en manlig eskort, en ”walker”, som gör rika och bortskämda höjdarfruars dagar en smula roligare. En av dessa fisförnäma fruar (Kristin Scott Thomas)  hamnar rejält i klistret och som den godhjärtade man Carter är försöker han skydda henne men hamnar själv rätt långt ner i skiten.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Woody Harrelson är en skådespelare som går från klarhet till klarhet och som är som allra bäst i udda filmer som inte många verkar se. Regissören och manusförfattaren Paul Schrader har skrivit både Taxi Driver och Tjuren från Bronx och är liksom…stor… men det är ingenting jag märker av här. Slätstruket och tråkigt som fan är det.

Woody verkar ha en vanlig dag på jobbet, han gör det han ska och han är även i sina sämre stunder bättre än många andra på sitt yrke och Kristin Scott Thomas är långt ifrån nån favorit för mig. Jag bara gäspar och hoppas att filmjäveln ska ta slut.

 

 

Niceville (2011)

Det är tidigt 60-tal i USA. Svarta och vita lever vitt skilda liv och svarta kvinnor är ofta hushållerskor i vita överklassfamiljer. Unga Skeeter (Emma Stone) drömmer om att bli författare och ger sig in i ett skrivprojekt som vänder upp och ner på många människors liv då hon tänker skriva en bok om dessa färgade kvinnor och deras liv – med sina egna ord.

På pappret känns Niceville som en mix av Purpurfärgen och Stekta gröna tomater och det kan jag bli både upprymd och humörstyngd av. Det är ju liksom jämförelser som förpliktigar även om jämförelserna inte finns någon annanstans än i mitt huvud.

Filmaffischen ser ut som en sponsrad skylt från Löfbergs Lila Arena, nåt som den värmländska hittipå-inredningbutiken Niceville har fått pröjsa många tusenlappar för att få uppsatt och jag kan inte säga att den lockar mig alls. Nej-ooo-nej, inte alls, ty ”tjejfilmer”, ”kvinnofilmer” som denna får mig oftare att sparka bakut än att lägga huvudet på sned och säga ååååå, hur goda intentioner filmmakarna än har.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Emma Stone som ÄR så bra är totalkass här. Ofokuserad och konstig och hon ser rent dum ut i 60-tals-mundering. Jag får inte in rätta känslan för någon av karaktärerna vilket gör att jag känner mig helt bakom. Både vänner, bekanta och andra filmbloggare verkar gilla filmen men inte jag. Jag gillar den inte alls.

 

Publicerat

Friends with benefits

Snygg kille är ihop med söt tjej. Snygg kille blir dumpad. Supersnygg tjej är ihop med töntig jäkel. Töntig jäkel gör slut med snygg tjej. Kvar är snygg kille och supersnygg tjej som båda är urbota trötta på ”normala” förhållanden och dom träffas vid bagagebandet på en flygplats i New York.

Den supersnygga tjejen Jamie (Mila Kunis) visar sig vara den headhunter som lockat snygge  Dylan (Justin Timberlake) till ett toppjobb på tidningen GQ. Dom umgås en del och trots att dom egentligen inte vill, eller tror att dom inte vill, så är dom attraherade av varandra. Men dom vill ju bara vara vänner, ska bara vara vänner och vänner som ligger med varandra och är sexuellt superkomplativa kan sällan fortsätta vara ”bara” vänner. Eller kan dom det?

Det här är ju en relationshistoria-with-a-twist som om man inte varit med om det i verkligheten säkerligen sett på film ett otal gånger. Det handlar inte om vem du vill tillbringa fredagskvällen med utan vem du vill träffa hela lördagen, som Tommy, Woody Harrelsons karaktär i filmen, säger. Han är chef för tidningens sportsidor, hypergay och håller just nu på med en reportageserie om rasismen inom hockeyn.

I Woody Harrelson har vi en skådis som kan krydda en birollslista alldeles på egen hand. Det kan även Patricia Clarkson som spelar Jamies frigjorda morsa.  Två gazeller i samma bur alltså och det i kombination med Justin Timberlake, som är så mycket mer störtskön som skådis än som sångare och Mila Kunis som jag faktiskt aldrig sett dålig i en enda film och Friends with benefits blir – faktiskt – en helt igenom sevärd film.

Dialogen är rapp, smart och kul och det finns som sagt ingenting att klaga på i skådespelarväg. Jag blev underhållen, jag fnissade ett par gånger och filmen flöt på i ett lagom tempo. Det kändes lite som att äta en McFeast & Co men med en cheddar-dip på sidan om och kanske kanske en liten mjukglass med chokladsås till efterrätt. Inget jag tar till mig, inget som får mig att förändra mitt liv, bara lite vardag med guldstjärna liksom, men en rätt kul vardag.

Publicerat

Defendor

It takes a fool to remain sane.  Sällan har en låttitel varit mer sann och sällan har har jag känt mer sympati för en filmkaraktär än jag gör för Arthur Poppington.

I Woody Harrelsons skepnad blir han en komplex och mänsklig figur både när han är sitt egna jag som Arthur och när han ska rädda världen som sitt alter ego Defendor med svart fingerfärg runt ögonen och ett stort D av silvertejp på magen.

Arthur är en man som inte har alla hästar i spiltan, inte alla indianer i båten eller inte alla kritor i asken.  Han är lite bakom, lite udda, en knasig typ helt enkelt. Han har varit utstött och mobbad sen han var barn och sällan fått höra något annat än att han är just annorlunda. När han ikläder sig Defendor-munderingen blir han något annat, någon annan. Han blir det bästa han kan bli, han blir sin egen superhjälte.

Filmer som handlar om vanligt folk som ikläder sig superhjältemasker och använder sig av civil olydnad och hittipåvapen för att sätta dit elakingar finns det ett gäng av. Den senaste jag såg var Kick-ass och kanske är det därför min hjärna jämför dom med varandra under tiden som filmen går. Men där Kick-ass är färgglad och twistad på ett härligt barnsligt vis där är Defendor mer som gammelgäddan. Allt går lite långsammare, allt är lite mindre kontrastrikt, det är inte så snyggt, inte så hippt, ytan är inte så viktig. Om Kick-ass är det hyperaktiva dagisbarnet så är Defendor den luttrade förskolelärarinnan. Hårdhudad och inte så lättcharmad. Livet har gjort sitt, erfarenheterna trubbat av dom vassaste kanterna och kvar är liksom bara kärnan, människan, med fel och brister.

Elias Koteas spelar gris med den äran, som alltid höll jag på att tillägga. Sandra Oh är psykolog och hon har verkligen  filmvärldens absolut mest trivsamma omtänksamhetsrynka mellan ögonbrynen. Kat Dennings spelar den prostituerade Katerina Debrofkowitz och trots att jag såg henne i Thor för inte så länge sedan minns jag henne knappt.

Woody Harrelson är normalt sett knivskarp i sitt agerande av mentalt instabila personer och här har han höjt sig ännu ett snäpp. Han pendlar mellan fullt fungerande och normalt tänkande till halvgalen till jättesnällis till knäpp till supercharmig och lite läskig bara genom små förändringar i ansiktsuttrycket. Inget överspel, bara minimala nyanser och jävlar vad det funkar!

Jag tycker väldigt mycket om Defendor som film. Det är en rätt igenom snällisfilm gjord utan meserier. Metics soundtrack passar som handen i handsken och låten Help I´m alive som pumpar genom eftertexterna ger mig gåshud (du hittar den på den här låtlistan).

Det här är en film jag kommer se om många gånger om inte annat för att påminna mig själv om att det alltid alltid alltid lönar sig i längden att inte försöka vara någon annan än sig själv.

 

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.