Eftersom min sneaky-deaky-plan att se X-men: Days of future past på en IMAX-biograf gick i stöpet var det bara att knalla iväg till en helt vanlig salong och se glad ut ändå.
Jag gick på en skönt gles tidig-eftermiddagsvisning (ett par medelålders män som inte kunde sluta facebooka var dom enda irritationsmomenten), jag valde en mysig och alldeles otippad plats i salongen (för att vara jag), mitt enda sällskap var en latte och en (visserligen stenhård men ändå efter lite våld ätbar) kanelbulle och jag hade vettiga förväntningar på filmen. Det fanns ingenting att klaga på gällande sammanhanget, inte ens det faktum att biobesöket var spontant och att jag därmed inte hade mina värsting-3D-glajjor med mig (och inte hade preppat ögonen med linser) var ett problem. Textningen var icke-hoppig, filmen var inte suddig och jag fick ingen huvudvärk. Top notch alltså. Ja, det skulle man ju lätt kunna tro…
Jag tyckte väldigt mycket om förra X-men-filmen, First Class. Jag gillade att man fick in James McAvoy och Michael Fassbender i historien och att blanda in verkliga händelser i Marvel-världen kändes fräscht. I den här filmen time-hoppas det mellan den gamle professor X (Patrick Stewart) och den unge Erik (McAvoy) och den gamle Magneto (Ian McKellen) och den unge Erik (Fassbender) och i båda tidsperioderna ser vi Wolverine (Hugh Jackman) som är sig själv hela tiden, bara med liiite coolare kläder när han befinner sig i 1973.
Under hela filmen hade jag Sandmannen på ena axeln som med stor spade skyfflade in sömngrus i mina ögon. SOM han ville att jag skulle sova. Jag slet som ett djur för att inte ge efter, försökte gripa tag i filmiska halmstrån som gav mig liiite pepp att orka stå emot men filmen var ingen bra polare direkt, jag fick noll hjälp den vägen.
Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP.
På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså.
På minussidan hamnar typ allting annat. Jag gillar inte Jennifer Lawrence som Raven/Mystique. I förra filmen tyckte jag hon funkade, kanske för att hon inte var med så mycket. Här har hon många – lååånga – scener och jag retade upp mig på henne, jag tror inte på henne. Halle Berry bjussar på lite överspel dom få gånger Storm är i bild och Ellen Page spelar Kitty Pryde, nån form av medium, hon som sköter tidsförflyttningen och nä, jag gillar inte Ellen heller här. Nicholas Hoult som Hank/The Beast (Jennifer Lawrence pojkvän i verkliga livet) är inte heller nån jag gör vågen för. Faaan vad gnällig jag känner mig nu men vad ska jag gööööööra då? Låtsas tycka nåt annat?
Nej, jag låtsas ingenting, jag gillade helt enkelt inte den här filmen så värst mycket. Jag gillade inte heller det svintråkiga (dåligt 3D-animerade) klippet som det bjussades på efter de sjutton minuter och hundrafemtiotusen namn långa eftertexterna. Men Wolverine var fin, latten var god och ikväll ska jag se en annan film på IMAX. Ibland får man helt enkelt byta till plan B och det är inte alltid det blir till det sämre.
Jojjenito, Har du inte sett den-Johan, Henke, Sofia, Cecilia, Joel och Filmitch har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till deras tankar, funderingar och eventuella kanelbullar.
