Kim (Jae-yeong Jeong) har skulder upp över öronen och ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. I filmens allra första scen hoppar han från en bro rätt ner i Han River bara för att en stund senare flyta upp på en alldeles öde ö. I Han River. Alltså med Seouls skyline som granne i alla väderstreck. Så nära civilisationen men ändå så jättelångt borta.
Kim är frustrerad. Han klarade inte ens att ta livet av sig. Och nu är han fast i spenaten med en mobil som knappt har batteri som enda livlina. Fast han vill ju inte leva? Eller vill han det? Kanske är livet det enda han väljer nu när allting plötsligt står på sin spets – på riktigt?
Kim (Jung Ryeo-won) är kanske inte frustrerad men JAG blir det när båda filmens huvudroller heter samma förnamn. Det blir lite halvsvårt att hålla ordning på dom i text. Så från och med nu kallar jag mannen Kim S och kvinnan Kim J.
Kim J lider av torgskräck och lever sitt liv instängd i en lägenhet bland högar av soppåsar, bråte och annan skit. Hon lever på burkmajs och nudlar, motionerar kroppen genom att gå snabbt på stället (den halva kvadratmeter golvyta som är tom i lägenheten) och drömmer sig bort till ett annat liv på nätet, låtsas att hon shoppar svindyra skor och kläder, att hon är någon annan.
På nätterna roar sig Kim J med att fotografera månen och det är via denna värstingkamera hon får syn på Kim S. Han har skrivit HELLO med stora bokstäver i sanden och hon ser både meddelandet och honom. Men som den knasboll hon är ringer hon inte 112 eller försöker rädda honom på nåt annat vis, nej hon skickar flaskpost. Och Kim S svarar i sanden. Och så håller det på.
Jag skulle säga att den här filmen är som en mix av Cast away (med Tom Hanks), Swiss Army Man (för dess quirkyhet) och Jim Jarmusch film Broken Flowers (för musiken). Jag tycker jättemycket om stämningen i filmen, den är fin och hela filmen gör mig glad då den förstorar allt det till synes lilla i tillvaron, det som vi egentligen borde vara som mest tacksamma för men tar alldeles för mycket för givet. Bara att kunna äta sig mätt är ju en ynnest. Att kunna sova tryggt. Att ligga på rygg i gräset och titta upp i himlen, hur ofta gör man det? Det är ändå en lyx som är helt och hållet gratis. Och sova på bubbelplast? När tänkte man sist den tanken?
Castaway on the moon är som en helt vanlig amerikansk indiefilm trots att den är sydkoreansk. Inga direkta utflippade fars-scener utan filmen är skön från början till slut. Och snygg, jäkligt snygg är den och DET är nåt som ALLA sydkoreanska filmer jag hittills sett har varit. En ren fröjd för ögat!
På tisdag kommer nästa film i temat men då en heeeeelt annan genre.